Gustaf Björlin - Elsa

– Hvad jag håller hjertligt af dig Elsa, – hviskade han och smekte henne ömt.

– Är du ond på mig? – frågade hon sakta. Han tyckte sig se, huru hennes ögon skimrade.

– Inte kan man vara ond på den man håller kär! – svarade han.

– Nej be mig ej om någonting, Anders – sade hon förskräckt – jag kan ingenting lofva dig!

– Inte vill jag heller tigga din kärlek!

– Jag tyckte det var så synd om dig, om jag gjort dig illa!

– Tyckte du? – Det låg hån i tonfallet. – Men det var ju mitt fel, jag borde sett mig bättre för.

Hon slet sig häftigt lös från honom. – Jag vånne den lede toge mina ögon, – sade hon och höll händerna för ansigtet.

Han ville kyssa henne, men hon vek häftigt tillbaka.

– Farväl Anders! – ropade hon och skyndade uppför backen. – Du kan låta båten vara på andra stranden tills i morgon. Då skall jag hemta den.

– Är detta ditt sista ord, Elsa!

– Ja!

– Farväl då!

– Farväl!.. – Hon vände sig om ännu en gång. – Vi få se om ett år, om kärlek består – ropade hon skrattande och försvann bakom krönet.

… består! – upprepade ekot ute från fjärden.

Under den närmaste tiden härefter undvek Anders så mycket som möjligt Lars Skeppares stuga. När han någon gång kom dit, talade han med Elsa endast om likgiltiga ämnen. Han ville fortfarande vara hennes vän och råda henne till allt godt, tyckte han, ty hon behöfde råd, så många afundsmän som hon hade. Men aldrig skulle hon få höra ett ord om kärlek mera från hans läppar. Sämre fästman kunde hon få än honom, och hade hon ratat honom en gång, kunde detta vara nog.

Elsa å sin sida tycktes förstå hans tankar. Hon ville icke mera följa honom till båten. Det var bättre, sade hon, om denna var qvar på andra stranden öfver natten, ty lätt nog kunde hon råka illa ut på återfärden, då hon var alldeles ensam. Detta tyckte äfven mor Greta, och derför vardt det äfven så.

Det skymde redan, när det kungliga jagtföljet gjorde sitt intåg ner för Hornsbacken. Det var ståtligt att skåda för det fattiga folket, som trängde sig fram mellan de torftäckta kojorna. Muntra fanfarer klingade. Hästarne frustade. Hvilka bandprydda manar och guldsmidda betsel! Kavaljerer med stora fjäderbuskar i hattarne, skämtande och skrattande med damer i långa, hängande klädningar, öfversållade med guld- och silfverblommor.

Nyfikenheten hade drifvit äfven Elsa dit ned, för att åse ståten. – Hvad jag gerna ville vara i hennes ställe, tänkte hon, och såg upp mot en ung dam, som red förbi på ett hvitt sto. – Hon behöfver ej vänta på bröllopet, om någon vinner hennes tycke.

Hon strök håret ur pannan och vred taftshufvan mera på sned. Hon visste, att det klädde henne bättre. Hon kunde nämligen icke undgå att märka, att kavaljererna sände henne månget förstulet ögonkast, när de redo förbi. Men hvad betydde väl, att hon icke var lika ful som svarta Malin, när hon ändock hade så ledsamt. – Anders Barberare var visserligen en god gosse och hade aldrig gjort henne emot, men han var lika fattig som hon, och Jonas Klockare hade nog rätt när han sade, att om sorg och nöd väter gift mans bröd, blir det kärlekens död.

Så följde hennes tankar hvarandra, medan hon drömmande såg efter det lysande tåget.

När hon vände sig om för att återtaga sin väg, såg hon vid sin sida en förnäm man med pelsbräm på kappan och fjäder i hatten… Hur han kommit henne så nära, utan att hon märkt honom, kunde hon icke förklara. Det var med en viss skygghet, som hon betraktade honom. Men hvad såg hon? Det var ju han, som räddade henne från de efterhängsne kavaljererne nere på isen. Nära ett år hade sedan dess gått till ände.

– God afton, vackra Elsa – helsade han vänligt. – Du är stadd på hemfärd kan jag se, och denna gång utan friare?

Hans röst klingade så sällsam och underbar. Hon ville tacka honom för hans ädelmod sista gängen de råkades, men hans mörka ögon voro fästa på henne med ett så egendomligt uttryck, att orden dogo bort, innan de ännu hunnit uttalas. Hon kände sig nästan ängslig till mods.

– Du ser på min bindel – återtog kavaljeren och höll upp sin arm, som låg i en svart binda. – Det är ett minne af vårt sista sammanträffande. Långe kaptenen vid gardet, som ville åt dig, fick nog också sin jacka uppsprättad, men det fans flere måsar ute på isen än jag anade.

Han gjorde här ett uppehåll och såg henne vänligt i ögonen. Hon såg blyg ut. – Efter jag kom att råka dig nu i afton – återtog han med sällsam darrning på rösten – kan du följa mig dit ned åt staden.

– För hvem tar mig Ers nåd? – sade hon häftigt och rodnade.

– Nå blif icke ond, vackra Elsa – sade han skrattande. – Jag ville icke såra dig med mitt förslag. Jag tyckte blott, att det var en sällsam likhet mellan dina vackra drag och en förnäm dams, hvilken jag gerna ville skulle intressera sig för dig.

– En förnäm dam? Ers nåd skämtar!

– Om jag såg rätt nyss, skulle du ingenting ha emot att rida på vackra hästar, eller hur?

Hon såg undrande på honom. Ville han gyckla med hennes fattigdom? tänkte hon.

– Det man inte kan få, tjenar ej att eftertrå, – sade hon och sänkte åter ögonlocken.

– Hvem vet hvad lyckan kan skänka, – sade han med ett hemlighetsfullt leende. – Du är så vacker, min flicka och har så mycket medfödt behag, att om lyckans gudinna vore en karl, skulle du bestämdt vara hans första älskarinna.

– Ack Ers nåd, lyckan bor ej i fattigmans stuga.

– Der kan hon trifvas lika väl som under guldstickad kjortel – sade mannen, alltjemt med samma egendomliga leende.

Några borgare närmade sig nu ner i backen. Han tog upp en stor silfverklocka ur fickan och vände sig mot ljusskenet, som föll från fönstret bakom dem.

– Det mörknar redan – sade han brådskande. – Derför farväl!

Han drog en ring från sitt finger och tillade, i det han gaf henne den:

– Du tycker om sådant glitter och har åt minstone alltid roligare deraf än jag.

– Nej Ers nåd!.. – Hon visste icke om hon kunde mottaga den eller ej. Men så granna stenar hade hon aldrig sett förr. Hvad de skimrade vackert i ljusskenet! Hon såg tveksam, än på gifvaren, än på gåfvan.

– Din tacksamhet visar, att du har godt hjerta, – sade han och tog henne i hand – och jag vill ytterligare öka gåfvans värde. Om du behöfver en vän, skall du icke glömma denna ring. I Bollhusgränden, på venster hand från brinken, ligger ett smalt hus med gafveln åt gatan. De kalla det för tyske grefvens hus. Gå in der i porten och klappa på andra dörren till höger. Visa ringen för den som öppnar, och om det är möjligt, skall du få den hjelp du söker. Och nu farväl! —

Hon stirrade tankfullt efter honom, tills han försvunnit i mörkret. “Tyske grefven” hade hon hört omtalas såsom en mycket farlig och ondsint menniska, hvilken fått sitt tillnamn af de stora rikedomar, som han skulle roffat till sig under de föregående krigsåren i Tyskland. Men kavaljeren hade sett så vänlig ut… och hvilken vacker ring hon fått! Hon måste gå närmare till fönstret för att se hur den skimrade i ljusskenet. Hon vände honom på alla sidor. Ett fnissande och skrattande bakom henne kom henne att häftigt vända sig om. Det var idel bekanta ansigten hon såg. Der stod svarta Malin, der Fingerlisa, der Annika hos hökarens. Och alla skrattade och gjorde miner åt henne.

– Jo det lönar sig att vara vacker, kan man se, – sade Annika, en lång bleklagd jänta, och försökte qväfva sitt skratt.

– Vacker flicka, vacker gåfva! – tillade svarta Malin och torkade sig om munnen med en betydelsefull åtbörd.