Selma Lagerlöf - Jerusalem

–Far ni hem till kolonien, mrs Gordon? sade han.

–Ja, svarade hon.

–Det var då bra väl, sade Ingmar. Vet ni, att jag var på väg för att hämta er, men så föll jag och förstörde mitt knä, och här har jag nu suttit hela natten.

Mrs Gordon såg helt häpen ut.

–Har ni inte varit i Jaffa i natt, Ingmar Ingmarsson? sade hon.

–Å nej, sade han, inte har jag varit där annat än i drömmen. Så snart jag har slumrat till en smula, så har jag tyckt mig gå gata opp och gata ner i Jaffa och söka er.

Mrs Gordon blev helt tankfull, hon kom sig inte för att säga något. Ingmar smålog litet förlägen, då hon förblev tyst.

–Jag undrar om ni vill låta mig åka med er, mrs Gordon? sade han. Jag kan inte gott gå själv.

I ett nu var mrs Gordon nere ur vagnen och hjälpte honom upp i den. Men så blev hon stående på vägen utan att röra sig.

–Det här är omöjligt att förstå, sade hon sakta. Ingmar måste på nytt liksom väcka henne.

–Ni får inte ta illa opp, men det vore allt bra, om ni ville resa hemåt så fort som möjligt.

Hon kom upp i vagnen. På nytt satt hon och teg och grubblade. Ingmar måste åter störa henne.

–Ni får ursäkta, men det är något, som jag måste tala om för er. Ni har väl inte fått något budskap om den där Godokin ?

–Nej, sade mrs Gordon.

–Jag hörde i går, att han talade med er konsul. Han ämnar ställa till något spektakel i dag, medan ni är borta.

–Vad säger ni! utbrast mrs Gordon.

–Han ämnar rent förstöra kolonien.

Nu äntligen hade mrs Gordon fått sina tankar samlade. Hon vände sig till Ingmar och började noga utfråga honom om det, som han hade hört.

Därpå satt hon åter en stund försjunken i begrundande. Så sade hon helt oförväntat till Ingmar:

–Det gläder mig, Ingmar Ingmarsson, att ni är sa fästad vid kolonien.

Ingmar blev röd över hela ansiktet. Han frågade hur hon kunde veta, att han var en vän av kolonien.

–Jag vet det, därför att ni i natt var nere i Jaffa och gav mig bud om att fara hem, sade hon.

Mrs Gordon berättade nu för Ingmar hur hon på natten hade sett honom och vad han hade sagt till henne. Då hon hade berättat allt, sade Ingmar, att detta var det underbaraste han hade upplevat.

–Om inte allt slår fel, ska vi innan kvällen ha sett ännu större ting, sade mrs Gordon, för nu känner jag säkert, att Gud vill hjälpa oss.

Hon var nu lugn och vid gott mod och talade vid Ingmar, som om ingen fara hotade.

–Nu kan ni säga mig, Ingmar Ingmarsson, om det har tilldragit sig något där hemma, medan jag har varit borta.

Ingmar betänkte sig. Sa började han ursäkta sig med att han inte kunde tala språket.

–A, jag förstår er nog, sade hon. Ni talar engelska närapå lika bra som de andra svenskarna.

–Det har nog mestadels gått sin jämna gång, sade han till sist.

–Något har ni säkert att berätta, sade mrs Gordon.

–Jag undrar om ni redan har hört talas om Baram paschas kvarn, sade Ingmar.

–Nej, vad är det med den? frågade mrs Gordon. Jag har inte en gång hört, att Baram pascha äger en kvarn.

–Jo, sade Ingmar, när Baram pascha nyss hade blivit styresman i Jerusalem, lär han ha kommit att tänka på att det var svårt för folket här att inte ha något annat än handkvarnar att mala på. Han företog sig därför att bygga en ångkvarn i en av de stora dalarna här i närheten. Men det är inte underligt, att ni aldrig har hört talas om den där kvarnens för den har nästan aldrig varit i gång. Baram pascha har aldrig haft ordentligt folk att sköta den, utan den har alltid varit i olag. Nå, nu för ett par dar sedan kom bud från Baram pascha med förfrågan om någon av Gordonisterna kunde sätta kvarnen i gång åt honom. Och så har några av oss varit där och lagat den.

–Det var en god nyhet, sade mrs Gordon, jag är glad, att vi har kunnat göra Baram pascha en tjänst.

–Baram pascha blev så belåten, sade Ingmar, att han föreslog kolonisterna att sköta kvarnen alltjämt. Han erbjöd dem att få överta den utan att betala arrende till honom. "Ni får ta all förtjänsten av kvarnen", sa han, "om ni bara lagar, att den är i gång." Mrs Gordon vände sig helt mot Ingmar. Nå, sade hon. vad svarade de på detta?

–Det var inte svårt att svara, sade Ingmar, de kunde ju bara säga, att de gärna skulle sköta kvarnen, men de ville inte ta någon förtjänst av sitt arbete.

–Ja, det var alldeles rätt, sade mrs Gordon.

–Jag vet inte om det var så alldeles rätt, sade Ingmar, för nu vill inte Baram pascha låta dem få kvarnen. Han kan inte lämna kvarnen, säger han, om de inte vill ta lön för arbetet. Han säger, att det inte går an att vänja folket vid att det ska få allt för intet. Han säger också, att alla andra. som säljer mjöl eller äger kvarnar, skulle klaga på honom hos sultanen.

Mrs Gordon satt tyst.

–Det har alltså inte blivit något av med kvarnen, sade Ingmar. Ni för er del skulle då åtminstone ha förtjänat bröd till husbehov, och så hade det väl varit en stor välsignelse för folket att ha en kvarn i gång. Men den saken var inte att tänka på.

Mrs Gordon svarade inte heller på detta. – Har det inte hänt något mer? sade hon, som om hon ville få Ingmar in på ett annat ämne.

– Å jo, sade Ingmar, det har också hänt det där med miss Young och skolan. Har ni inte heller hört talas om den saken?

–Nej, sade mrs Gordon.

–Jo, sade Ingmar, Achmed effendi, som är styresman över alla muhammedanernas skolor i Jerusalem, kom till oss för ett par dar sedan och sa: "Det finns en stor muhammedansk flickskola här i Jerusalem, där flera hundra barn kommer tillsammans endast för att skrika och slåss. När man går där förbi, brusar och larmar det värre än Medelhavet i Jaffas hamn. Jag vet inte om lärarinnorna kan läsa och skriva, men jag vet, att de inte lär barnen något. Och jag kan inte gå dit själv, och jag kan inte sända dit en man för att hålla ordning, därför att religionen förbjuder oss män att träda in i en sådan där flickskola. Nu kan jag

bara tänka ut en sak, som skulle hjälpa skolan", sa Achmed effendi, "och det vore, om miss Young ville åta sig den. Jag vet, att hon är lärd, och jag vet, att hon kan tala arabiska. Jag ska inte neka henne vad helst hon begär som lön, om hon bara vill åta sig skolan."

–Nå, sade mrs Gordon, hur avlopp nu den saken?

–Det gick på samma sätt som med kvarnen, sade Ingmar. Miss Young sa, att hon var villig att sköta skolan, men hon ville inte ta någon lön för sitt arbete. Achmed effendi svarade då: "Jag är van att löna dem, som arbetar för mig. Jag har aldrig lärt mig att ta emot nådegåvor." Miss Young var obeveklig, och han måste gå med oförrättat ärende. Han var då förargad och sa till miss Young, att det kom på hennes ansvar, att så många fattiga barn fick växa opp utan vård och undervisning.

Mrs Gordon teg en stund, och så sade hon:

–Nu märker jag nog, att ni, Ingmar Ingmarsson, tycker, att vi har handlat orätt i dessa fall. Det är alltid gott att höra en klok mans åsikt, och jag vill därför be er säga vad annat ni kan ha att anmärka på vårt levnadssätt.

Ingmar satt länge och betänkte sig. Det följde så mycken värdighet med mrs Gordon, att det inte var lätt för honom att komma med anmärkningar.

–Nå ja, sade Ingmar, jag tycker inte, att ni borde ställa det så för er, att ni behövde leva i så stor fattigdom.

–Hur menar ni att vi skulle undgå detta? sade mrs Gordon och smålog

Ingmar dröjde än längre med svaret än förut.

–Om ni läte ert folk ta emot lön för sitt arbete, sade han, så behövde ni inte vara så nödställda som nu