Selma Lagerlöf - Jerusalem

En gång började Ingmar undra om det var orätt av honom att vara så glad åt att kolonien kanske skulle bli upplöst. Men han försvarade sig mycket ivrigt inför sig själv. "Ingen kan gå så här länge bland kolonisterna utan att se, att de är utmärkta människor", tänkte han, "men ändå kan ju ingen önska, att detta ska få fortsätta. Tänk så många av dem, som redan är döda, och tänk så många förföljelser de har måst utstå, och tänk på den svåra fattigdomen, som nu råder ibland dem! Ja, jag kan inte förstå annat, än att framför allt nu, sedan fattigdomen har kommit, måste man önska, att kolonien ska bli upplöst så snart som möjligt."

Medan han tänkte så, hade Ingmar fortfarit att gå framåt. Han hade överskridit Hinnoms dal och följt vägen uppåt Det onda rådslagets berg. Där uppe låg det fullt med nya, palatslika byggnader bredvid de mest ålderdomliga ruiner. Ingmar hade gått fram mellan dessa utan att just tänka på vart han hade kommit. Än hade han stått stilla, och än hade han vandrat, såsom man gör, när man går i starka tankar

Till sist hade Ingmar blivit stående under ett träd. Han hade dröjt där en god stund, innan han hade kommit att betrakta det. Det var rätt högt, och det var olikt alla andra träd, såtillvida som det hade grenar endast på den ena sidan av stammen. Ingen av grenarna steg mot höjden, utan allesammans bildade en tät, tovig massa, som pekade rätt mot öster.

När Ingmar äntligen kände igen trädet, kunde han inte hjälpa, att han ryckte till, som om han hade blivit rädd. Det är ju Judasträdet", tänkte han, "det var här, som förrädaren hängde sig. Det var märkvärdigt, att jag har kommit att gå åt det här hållet."

Han gick inte vidare, utan blev stående och såg uppåt trädet.

"Nu ville jag allt veta om Gud förde mig hit, därför att han tycker, att jag är en förrädare mot folket i kolonien."

Återigen stod han tyst en stund.

–Om det kanske är Guds vilja, att den här kolonien ska finnas till och ha bestånd? sade han.

Det gick nu trögt och tungt för Ingmar att tänka. Och de tankar, som arbetade sig fram, voro bittra och plågsamma

"Du må försvara dig hur du vill, men det är ändå orätt; att du inte varnar kolonisterna, när du vet, att det lägges planer emot dem.

Det ser ut, som om du trodde, att Gud inte visste vad han gjorde, när han förde ut dina närmaste till det här främmande landet. Men även om du inte kan gissa hans avsikt så kan du väl förstå, att han inte menade, att allt detta skulle ha bestånd endast under ett par år.

Kanske att Gud såg ner till Jerusalem och till alla de strider, som brusade fram över staden, och då tänkte han: 'Se, även här vill jag skapa en fristad, där enighet bor, och en boning för endräkt och frid vill jag upprätta här."'

Ingmar stod alltjämt stilla, han lät tankarna strida. De stodo mot varandra som kämpar och brötos väldeligen.

Det hoppet, som Ingmar hade fattat, att han snart skulle få resa hem, hade satt sig hårt fast i honom. Han arbetade länge för att få behålla det. Solen sjönk, och mörkret kom hastigt, men Ingmar stod kvar i den svarta kvällen och kämpade.

Det blev allt mer och mer klart för honom, att Gud förberedde ett stort verk här borta i östern. "Det ska snart komma en dag, då de här länderna ska bli fria från sina förtryckare", tänkte Ingmar, och det är, för att den dagen ska bli till välsignelse och inte till skada, som Vår Herre har samlat hit och sått ut fläckvis över landet sådana, som kan lära och uppfostra de andra, då upprättelsen ska börja." Till sist knäppte han sina händer och bad till Gud.

–Nu ber jag dig, Gud, att du låter mig följa dina vägar, sade han. Inte vill jag stå dig emot, om du behöver folket från min socken här ute.

Knappt var detta sagt, förrän Ingmar kände en besynnerlig frid inom sig. Men på samma gång föll all vilja inom honom alldeles bort, och Ingmar började handla efter en vilja, som inte var hans egen, utan någon annans. Han märkte detta så tydligt, som om någon hade tagit honom vid handen och lett honom. "Det är Gud, som för mig", tänkte han.

Han steg ner ifrån Det onda rådslagets berg, vandrade över Hinnoms dal och förbi Jerusalem. Hela tiden var det hans tanke, att han skulle bege sig till kolonien och berätta för de styrande där vad han hade upptäckt. Men när Ingmar kom till vägskälet, där Jaffavägen började, hörde han hästtramp bakom sig. Han vände sig om. Det var en dragoman, som flera gånger hade varit i kolonien, som kom farande med två hästar. Han red på den ena, och den andra förde han vid tygeln.

–Vart ska du hän? frågade Ingmar och hejdade honom, då han for förbi.

–Jag ska till Jaffa, sade karlen.

–Till Jaffa skulle jag också vilja rida, sade Ingmar hastigt. Det kom ögonblickligen för honom, att han borde begagna detta tillfälle att fara direkt till mrs Gordon hellre än att först gå tillbaka till kolonien.

Det blev snart överenskommet, att Ingmar skulle få rida ner till Jaffa på den lediga hästen. Det var en god häst, och Ingmar lyckönskade sig till sitt infall. "De sju milen ner till Jaffa måtte jag väl kunna rida i natt", tänkte han. "På detta sättet kan mrs Gordon komma hem i morgon eftermiddag." Men när Ingmar hade ridit en timme, märkte han, att hans häst började halta. Han steg av och fann då, att hästen hade tappat en sko.

–Hur ska vi göra med detta? sade Ingmar till dragomanen, som red bredvid honom.

–Det blir ingen annan råd, sade karlen, än att jag får vända om till Jerusalem och få honom skodd.

Där stod nu Ingmar mittpå vägen ensam och visste inte rätt vad han skulle ta sig till. Men med ens beslöt han sig för att fortsätta färden ner till Jaffa till fots. Han visste inte om detta var det klokaste han kunde göra, men den där makten, som var över honom, drev honom framåt. Han hade inte ro att vända om.

Ingmar vandrade alltså framåt med stora steg, det sköt god fart, då han gick. Om en stund blev han dock orolig Jag undrar hur Jag ska få reda på var mrs Gordon bor i Jaffa. Det var en annan sak, när jag hade dragomanen med mig. Nu får Jag väl gå ur hus i hus och fråga efter henne." Men oaktat han väl förstod det berättigade i denna oro, fortsatte han vandringen.

Det var en god, bred landsväg han gick på. Han skulle inte ha haft svårt att gå där, även om natten hade varit mörk. Men vid åttatiden blev det klart månsken. Alla de kullar, mellan vilka vägen slingrade fram, blevo synliga vitt och brett omkring.

Vägen klättrade upp och ner över dessa kullar. Så snart Ingmar hade övervunnit en av dem, stod en ny och väntade honom. Han kände sig stundom mycket trött, men den där främmande makten drev honom framåt. Han gav sig inte tid att stanna och vila ens en minut.

Ingmar gick på detta sätt framåt timme efter timme. Hur långt han hade gått, visste han inte, men alltjämt befann han sig kvar bland kullarna. Så snart han nådde krönet av en backe, tänkte han, att han nu borde vara så långt kommen, att han kunde se Sarons slätt och havet, som utbredde sig där bakom. Men han såg inte annat än räckor av kullar, som radade upp sig framför honom.

Ingmar drog upp sin klocka. Månskenet var så starkt, att han med stor lätthet kunde urskilja siffror och visare. Det led redan framemot elva.

"Ack, att det är så sent!" tänkte han. "Och jag är ännu kvar oppe bland Juda berg!"

En allt starkare ängslan grep honom. Han kunde inte gå, utan måste springa. Han flämtade, blodet bultade vid hans tinningar, och hjärtat slog häftigt.

–Jag förstör mig, på det här sättet kan jag inte stå ut, sade han, men han sprang i alla fall.

Han sprang med god fart utför en lång sluttning. Vägen låg slät och jämn i månskenet, och han tänkte inte på någon fara. Men i daldjupet kom han med ens in i en mörk skugga Där såg han inte vägen så klart, men sprang alltjämt. Så snavade han mot en sten och föll omkull.