Selma Lagerlöf - Jerusalem

Han kom genast upp igen, men kände strax, att han hade stött sitt knä, så att han hade svårt for att gå. Han gick och satte sig vid vägkanten. "Det går väl snart över", tänkte han, "men nu för det första får jag lov att vila en stund."

Han kände det emellertid nästan omöjligt att sitta stilla. Han kunde knappt ge sig tid att flämta ut.

–Nog märker jag, att jag inte är i min egen makt, sade han. Det är, som om någon skulle släpa och driva mig ner mot Jaffa.

Han steg upp igen. Han kände svåra smärtor i knäet, men brydde sig inte därom, utan vandrade vidare. Om en liten stund nekade benet rentav att göra tjänst, och han blev liggande på vägen.

–Nu är det slut med mig, sade han, då han föll, och talade till den där makten, som drev honom. Nu må du finna på något för att hjälpa mig.

När Ingmar sade detta, hörde han långt bortifrån dånet av rullande hjul. Det närmade sig med otrolig snabbhet. Nästan i samma ögonblick, som han hade hört det i avlägset fjärran, var det tätt inpå honom. Han hörde på farten, att hästen kom i vilt galopp utför backarna. Över allt annat hördes en piska, som oupphörligen klatschade, och de tillrop, varmed körsvennen eggade hästen.

Ingmar fick bråttom att resa sig upp från vägen, där han låg, och gå över till vägkanten, för att han inte skulle bli överkörd.

Äntligen kom den åkande neråt den långa liden, som Ingmar nyss hade sprungit utför. Han kunde gott se den, som kom. Åkdonet var en vanlig simpel, grönmålad kärra av den sorten, som brukas i Västerdalarne. "Jaså", tänkte Ingmar genast, "det här står visst inte rätt till. Det finns nog inga sådana kärror här i Palestina." Kusken tycktes honom än besynnerligare. Han var också där hemifrån och såg ut som en riktig dalkarl med en liten, svart hatt och rundklippt hår. Till yttermera visso hade kan kastat av sig rocken och satt och körde i en grön klädesväst med röda ärmar. Det plagget var från Dalarne, det kunde ingen ta miste på. Hästen var ock förunderlig. Det var ett härligt, stort och starkt djur. Till färgen var den svart och så blank och välskött, att det sken av den. Han, som åkte, satt inte ner, utan stod lutad framöver hästen och klatschade med piskan över dess huvud för att driva på den. Men hästen tycktes inte känna slagen, inte heller var den ansträngd av den förfärliga farten, utan bara jagade framåt, som om det hade varit en lek.

När den åkande kom mittframför Ingmar, höll han stilla med ett ryck.

–Du kan få åka med mig, om du vill, sade han.

Så ivrig Ingmar än var att komma fram, hade han dock ingen vidare lust att ta emot anbudet. Inte nog med att han förstod, att det var otyg och spökeri alltsammans, men den där karlen hade ett otäckt ansikte, fullt av ärr, som om han ofta hade varit i slagsmål. Över ena ögat hade han till och med ett färskt knivhugg.

–Jag kör nog fortare, än du är van vid, sade karlen, men jag trodde, att du hade bråttom.

–Har du en säker häst? sade Ingmar.

–Han är blind, men nog är han säker.

Ingmar började skälva från huvud till fot. Karlen böjde sig över kärran och såg honom in i ansiktet.

–Kom du med i all trygghet, sade han, du kan nog förstå vem det är, som har skickat mig. När han sade detta, tyckte Ingmar, att han fick allt sitt mod tillbaka. Han steg upp i kärran, och med ursinnig fart körde den neråt mot Sarons slätt.

*

Mrs Gordon hade rest till Jaffa för att varda en av sina goda vänner, som hade insjuknat. Denna var hustru till en missionär, som alltid hade varit vänligt sinnad mot kolonisterna och hade bringat dem mångfaldig hjälp.

Nu var det den natten, då Ingmar Ingmarsson var på väg ner till Jaffa. Mrs Gordon hade suttit uppe och vakat över den sjuka till över midnatt, men då hade hon blivit avlöst. När hon kom ut ur sjukrummet, såg hon. att natten var ljus och klar med sådant där vackert, silvervitt månsken, som man endast får se nere vid havskusten. Hon gick ut på en altan och ställde sig att se ut över de stora orangeträdgårdarna, över den gamla staden, som tornade upp sig på sin branta klippa, och över det obegränsade, glittrande havet.

Mrs Gordon befann sig inte inne i själva Jaffa, utan i den tyska kolonien, som ligger på en liten höjd utanför staden. Alldeles under hennes altan löpte den breda landsvägen, som går rätt genom kolonien. Hon kunde i det vita ljuset följa den med ögonen ett långt stycke mellan hus och trädgårdar.

Mrs Gordon såg nu, att en man kom gående framåt vägen mycket sakta och tveksamt. Det var en stor karl, och månskenet gjorde honom längre, än han verkligen var. så att hon tyckte, att han såg ut som en riktig jätte. Varje gång han gick förbi ett hus, stannade han och betraktade det mycket noga. På ett eller annat sätt kom mrs Gordon att tänka på att det var något spöklikt och hemskt med mannen, som om han vore en gengångare, som gick och sökte efter ett hus, där han skulle tränga sig in och skrämma döden på de stackars invånarna.

Äntligen kom karlen fram till huset, där mrs Gordon stod. Detta betraktade han längre än något av de andra, han gick runtomkring det, och hon hörde hur han knackade på fönsterluckorna och sökte vrida upp dörrlåsen. Mrs Gordon lutade sig långt ut över altanen för att se hur det skulle avlöpa, och då hon stod så, fick karlen syn på henne.

–Mrs Gordon, sade han med låg och försiktig röst, jag skulle be att få säga er ett par ord.

I detsamma böjde han huvudet bakåt för att se upp till henne, och då kände hon igen Ingmar Ingmarsson.

–Mrs Gordon, sade Ingmar, jag vill först och främst tala om, att jag på eget bevåg har gått hit och sökt opp er, utan att någon av bröderna vet om det.

–Står det illa till hemma? frågade mrs Gordon.

–Nej, det står just inte illa till, sade Ingmar, men det vore allt bra, om ni reste hem.

–Jag ska komma i morgon, sade mrs Gordon.

Ingmar stod och betänkte sig, så sade han i sin sävligaste ton:

–Det vore nog bäst, om ni reste i natt.

Mrs Gordon blev litet otålig, tänkte på hur besvärligt det var att väcka upp hela huset och tyckte förstås, att den där bonden inte var mycket att rätta sig efter. "Om jag bara kunde få veta vad som står på's, tänkte hon och började fråga om någon var sjuk eller om de kanske voro utan pengar. I stället för att svara började Ingmar gå bortåt vägen.

–Går ni nu? frågade mrs Gordon.

–Ni har fått bud. Nu kan ni göra som ni själv vill, sade Ingmar utan att vända sig om.

Mrs Gordon började förstå, att det var något allvarligt på färde. Hon fattade genast sitt beslut.

–Om ni väntar en stund, kan ni få åka med mig, ropade hon efter Ingmar.

– Nej, tack, svarade Ingmar, jag har bättre skjuts själv, an vad ni kan bjuda mig.

Mrs Gordon fick utmärkta hästar av sin värd. Hon åkte med flygande fart över den jämna Sarons slätt och sedan in bland kullarna upp mot Juda berg.

Just när det började ljusna, kom hon körande uppför de långa backarna, som ligga ovanför det gamla rövarnästet Abu Gosch. Hon var då mycket missnöjd därmed, att hon så lätt hade låtit locka sig att fara hem. Den där bonden, som inte kände till koloniens förhållanden, var ju ingenting att rätta sig efter. Gång efter annan tänkte hon på att hon verkligen inte borde fortsätta resan, utan vända om till Jaffa.

När hon hade hunnit uppför en lång rad backar och körde ner i en dalsänka, såg hon en man sitta vid vägkanten. Han lutade huvudet i handen, det såg ut, som om han sov. När vagnen for förbi, såg han emellertid upp, och mrs Gordon kände igen Ingmar Ingmarsson.

"Hur är det möjligt, att han redan kan vara så långt kommen?" tänkte hon. Hon lät vagnen stanna och ropade till Ingmar. Då Ingmar hörde hennes röst, blev han övermåttan glad. Han reste sig genast upp.