Selma Lagerlöf - Jerusalem

–Nej, det är därför, att ni inte ger er till tåls, innan ni blir förlikta med Vår Herre, sade hon. Vad skulle det ha blivit av mitt barn, om det inte hade haft dig till far?

–Det är litet, som jag har kunnat hjälpa honom, sade Ingmar.

–Det är för din skull, som förbannelsen har blivit tagen ifrån honom, sade Barbro innerligt. Det var därför, att du gjorde den här vallfärden, som allt har gått väl. Det var det enda, som höll mig oppe i vintras, att jag ibland hoppades, att Gud skulle vara nådig emot mig och barnet, därför att du hade dragit till Jerusalem.

Ingmar böjde huvudet.

–Inte vet jag annat, Barbro, än att jag i alla mina dagar har varit en stor stackare, sade han och såg lika missmodig ut som för en stund sedan.

De sutto bredvid varandra på den väggfasta bänken. Hustrun slöt sig nära intill Ingmar, men Ingmars arm hängde slappt ner, och hans ansikte blev allt dystrare.

–Nu tror jag, att du är ond på mig, sade Barbro. Du påminner dig visst hur hård och grym jag var mot dig ute på vägen. Men det må du veta, att bittrare stund har jag aldrig genomlevat.

–Inte kan jag vara glad, sade Ingmar. Jag vet ännu inte hur vi ska ha det. Du säger så mycket vackert till mig, men du svarar inte på om du vågar stanna hos mig som min hustru.

–Har jag inte sagt dig detta? undrade Barbro och log. I detsamma kom något av den gamla fruktan över henne, och hon ryste. Men då såg hon sig omkring, omfattade med blicken hela den gamla stugan, det långa, låga fönstret, de väggfasta bänkarna och eldstaden, där släkt efter släkt hade suttit vid sina sysslor i skenet från torrvedsbrasan. Allt detta omgav henne med trygghet. Hon kände, att det skulle skydda och bevara henne.

–Aldrig vill jag leva någon annanstans än under ditt tak och i ditt hem, sade hon.

Litet därefter öppnade kyrkoherden dörren till lillkammarn och vinkade dem in i rummet.

Nu ser Stark Ingmar hela himmelen öppen, sade han, då de gingo förbi honom.