Selma Lagerlöf: Jerusalem

–Nu har vi väl snart Ingmar här, sade han.

–Han är kommen, sade Barbro. Jag skulle bara gå in förut och tala om det för dig.

När Ingmar trädde in, reste sig gubben mödosamt i sängen och sträckte ut handen mot honom.

–Välkommen ska du vara, sade han.

Ingmar var en annan, än han hade varit förut på dagen. Han såg trött och nedslagen ut.

–Inte trodde jag, att du skulle göra mig den sorgen att lägga dig att dö på min hemkomstdag, sade han.

–Du får inte klandra mig för detta, svarade gubben liksom urskuldande. Du minns nog, att Stor Ingmar lovade mig, att jag skulle få komma till honom, sa snart som du vände åter från vallfarten.

Ingmar satte sig på sängkanten. Gubben låg och strök hans hand, men han sade intet mer på en lång stund. Man såg, att döden närmade sig. Han blev alltmer blek, och andedräkten kom som ett tungt väsande.

Så gick Barbro ur rummet, och då började han fråga ut Ingmar.

–Kommer du väl hem? sporde han och såg skarpt på honom.

–Ja, sade Ingmar lugnt och klappade honom över handen. Jag har gjort en god resa.

–Här har blivit sagt, att du skulle ha Gertrud med dig hem.

–Ja, hon är med hem, och hon ska gifta sig med Gabriel, som är son till Hök Matts.

–Är du nöjd med detta, du Ingmar?

–Det är jag fullt nöjd med, svarade Ingmar med fast röst.

Gubben såg forskande på honom. Han skakade på huvudet. Det tycktes vara mycket i detta, som han inte kunde förstå.

–Hur är det med ditt öga? sade han.

–Det har jag mistat i Jerusalem, sade Ingmar raskt.

–Är du nöjd med den saken ock? frågade gubben.

–Du vet nog, Stark Ingmar, att Vår Herre vill ha något i pant av den, som han ska ge en stor lycka.

–Har du fått en stor lycka, du då?

–Ja, sade Ingmar, jag har fått ställa till rätta det, som jag gjorde orätt.

Den döende började vrida och vända sig i sängen.

–Har du nu plågor? frågade Ingmar.

–Nej, jag har oro, sade gubben.

–Du ska tala om för mig vad det är.

–Du ljuger väl inte för mig, Ingmar, för att jag ska få en lugn hädanfärd? sade gubben med stor ömhet.

Ingmar blev tagen med överraskning. Han förlorade sitt lugn och bröt samman i en snyftning.

–Säg du hellre, som sanningen är! sade gubben. Ingmar blev stilla och lugn på ett ögonblick.

–Jag må väl gråta, när jag ska mista en sådan vän, som du har varit för mig.

Efter detta blev gubben alltmer rastlös, och det kom kallsvett fram på pannan.

–Du är så nyss kommen till landet, Ingmar, sade han till sist, jag vet inte om du har haft några nyheter härifrån gården?

–Jo, sade Ingmar, det, som du tänker på, fick jag veta i Jerusalem.

–Jag skulle ha vakat bättre över det, som var ditt, sade gubben.

–Jag ska säga dig något, Stark Ingmar. Du gör orätt, ifall du tror något ont om Barbro.

– Gör jag orätt? sade gubben.

–Ja, sade Ingmar med starkare röst. Det är väl, att jag har kommit hem, så att hon får någon, som försvarar sig.

Gubben ville svara, men Barbro, som hade gått ut i storstugan för att duka kaffebrickan åt de främmande, hade hört hela samtalet genom den halvöppna dörren. Hon kom nu hastigt in i lillkammarn och gick fram till Ingmar som för att säga något. Men i sista stunden syntes hon komma på andra tankar. Hon böjde sig i stället ner över gubben och frågade hur det stod till med honom.

–Jo, jag mår bättre, sedan jag har fått tala med Ingmar, sade gubben.

–Ja, han är god att tala med, sade Barbro stilla och gick bort till fönstret och satte sig.

Efter detta blev det märkbart för alla, att Stark Ingmar beredde sig att gå bort. Han låg med ögonen slutna och händerna knäppta. Alla höllo sig tysta för att inte störa honom.

Men Stark Ingmars tankar gingo jämt tillbaka till den dagen, då Stor Ingmar hade dött. Han såg för sig kammaren sådan den hade varit, när han hade kommit in för att säga farväl. Han kom ihåg de små barnen, som hans husbonde hade räddat och som hade suttit i sängen hos honom, då han dog. När han tänkte på detta, blev han mycket vek till sinnes.

–Ser du, Stor Ingmar, du är vida förmer än jag, viskade han, ty han förstod nog, att hans ungdomsvän inte var långt borta ifrån honom i denna stund. Kyrkoherden och doktorn är har, och din bonad ligger nu bredd över mig, men något litet barn, som sitter nere vid sängbrädet, kan jag inte få fatt på.

Knappt var detta sagt, förrän han hörde, att någon svarade honom.

–Här finns nog ett barn i gården, mot vilket du kunde öva en god gärning i din sista stund.

När Stark Ingmar hörde detta, började han småle för sig själv. Han tyckte sig genast förstå vad det var han hade att göra. Med en röst, som nu hade blivit mycket svag, men ändock var fullt tydlig, började han beklaga, att kyrkoherden och doktorn fingo vänta så länge på att han skulle dö.

–Men eftersom kyrkoherden ändå sitter här, sade han, så vill jag tala om, att här finns ett odöpt barn i huset, och jag tänkte fråga om inte kyrkoherden kunde vara god och döpa det, medan han väntar.

Det var tyst förut i rummet, och än tystare blev det efter detta. Men så sade kyrkoherden:

–Detta var en god tanke av dig, Stark Ingmar. Det borde vi andra ha ordnat med för länge sedan.

Barbro reste sig upp alldeles bestört.

–Å nej, det ska vi väl inte göra nu, sade hon. Hon hade alltid tänkt sig, att när gossen skulle döpas, måste hon tala om vems barn han var, och hon hade uppskjutit dopet fördenskull. "Bara jag blir riktigt skild från Ingmar, ska jag låta döpa honom", hade hon tänkt. Nu blev hon så förskräckt, att hon inte visste till sig. Hon hade inte klart för sig hur hon borde handla nu, då Ingmar inte skulle gifta sig med Gertrud.

–Du kunde låta mig få den glädjen att göra en god gärning i min sista stund, sade Stark Ingmar och använde samma ord, som han nyss hade tyckt sig höra.

–Nej, det kan inte ske, sade Barbro.

Nu lade även doktorn sitt ord till förmån för att gubben skulle få sin vilja igenom.

–Jag är säker på att Stark Ingmar skulle andas en smula bättre en stund, om han finge annat att tänka på än detta, att han snart ska dö.

Barbro tyckte, att hon var som slagen i kedjor av att de bådo henne om detta i ett rum, där en man höll på att dra sin sista suck. Hon sade svagt jämrande:

–Ni måtte väl begripa, att detta inte kan gå för sig.

Kyrkoherden gick fram till Barbro och sade allvarsamt:

–Det förstår du väl, Barbro, att ditt barn måste bli döpt.

–Ja, men det är alltför svårt nu i dag, viskade hon tillbaka. Jag ska komma till prästgården med barnet i morgon. Inte kan det gå an att döpa det nu, då Stark Ingmar ska dö.

–Du ser väl, att det skulle vara en glädje för Stark Ingmar, sade kyrkoherden.

Ingmar hade allt hittills suttit tyst och orörlig. Men han hade blivit förfärligt upprörd, när han såg Barbro så förödmjukad och olycklig. "Detta är gruvligt svårt för en, som är så stolt som hon", tänkte han. Han kunde rakt inte tåla, att den människa, som han hade älskat och ärat mer än någon annan, utsattes för skam och vanheder.

–Du ska allt låta detta förslag falla, sade han till Stark Ingmar. Det är för svårt för Barbro.

–Vi ska nog göra det lätt för Barbro, om hon bara vill gå efter barnet, inföll kyrkoherden.

–Å nej, å nej, det är alldeles omöjligt, sade Barbro och tänkte blott på vad hon skulle finna ut för att få dopet uppskjutet.

Stark Ingmar satte sig nu upp i sängen och sade med vikt på orden:

–Det ska ligga dig tungt på hjärtat i alla dina dagar, Ingmar, om du inte lagar så, att min sista önskan blir uppfylld.