Selma Lagerlöf: Jerusalem

Mittunder det att Ingmar stod och talade, sköt en blodvåg upp i hans ansikte. Han såg, att Storm och mor Stina kommo fram till honom. Ingmar visste, att de två aldrig hade visat någon vrede mot Gertrud, därför att hon hade rymt bort med Jerusalemsfararna, men Ingmar hade de inte velat hälsa på, och de hade inte växlat ett ord med honom efter den dagen. Nu kommo de båda fram och bjödo honom handen. Ingmar tog först mor Stina och sedan Storm i hand. Ingen av dem sade något om det som varit. De ville inte ha några uppgörelser i så mångas närvaro.

–Mor undrar om du skulle ha lust att komma med hem och få dig en bit mat, sade Storm.

–Kan mor Stina ta emot främmande så här oförväntat så nog vill jag komma, sade Ingmar. Han blev sa glad över att åter vara försonad med skolmästarns, att han för ett ögonblick glömde bort Barbro.

–Inte kunde jag ta emot vem som helst, sade mor Stina men du är ju gammal i gården och håller nog till godo med som jag har det.

Ingmar kom således att gå med till skolmästarns, och som man väl kan förstå, rådde där stor glädje. Folk kom oupphörligen in för att hälsa på de nykomna. Och man berättade om allt, som hade hänt, och grät ibland, mitt uppe i all glädjen, över dem, som voro döda. Gertrud skyndade sig att plocka upp alla de medsända gåvorna. Hon radade upp dem på ett par bord i skolan och lämnade ut dem jämte alla medsanda kära hälsningar. Det var inte lätt för Ingmar att slita sig ifrån allt detta, i synnerhet som Storms tycktes vara nästan likaså glada att ha fått honom tillbaka som Gertrud.

–Du ska väl inte gå än, sade mor Stina, så fort som han reste på sig.

–Jag skulle väl se hur det står till hemma.

–Dit kommer du tids nog.

Mittunder detta fick han bud, att han skulle komma till Ingmarsgården, därför att Stark Ingmar låg sjuk och var döden nära. Så fick han ge sig i väg.

*

Ett stycke från Ingmarsgården låg vid vägen en liten usel stuga. När Ingmar ännu var på tämligt avstånd därifrån, fick han se en man och en kvinna komma ut genom dörren. Mannen såg fattig och torftig ut, och Ingmar tyckte sig se, att kvinnan stack något i handen på honom. Hon skyndade sedan ner på vägen och gick raskt vidare åt Ingmarsgården till.

När Ingmar gick förbi stugan, stod mannen ännu kvar på dörrtröskeln. Han vände och räknade på ett par silverslantar, som han höll i handen. Ingmar kände nu igen honom. Det var Stig Börjesson. Stig såg inte upp, förrän Ingmar hade gått förbi.

–Vänta, Ingmar, vänta! ropade han och sprang ner på vägen. Du ska inte tro vad Barbro säger. Hon ljuger på sig själv.

–Det måtte jag väl veta, utan att du säger mig det, gav Ingmar till svar, men gav sig inte tid att stanna.

Om några ögonblick var Ingmar tätt inpå kvinnan, som hade skilts från Stig Börjesson. Hon hade tydligen bråttom och gick så fort hon kunde. När hon hörde, att någon kom efter henne, trodde hon, att det var Stig, och sade utan att vända sig om:

–Du får vara nöjd med vad jag har gett dig. Jag har inte mer pengar nu. Du ska få mer en annan dag.

Ingmar sade ingenting, men gick allt fortare.

–Du ska få mer i morgon dag, bara du inte säger något till Ingmar, fortfor hon. I detsamma hade Ingmar hunnit upp henne och lade sin hand på hennes axel. Hon ryckte sig lös och vände sig om med ett vredgat utrop.

När hon såg, att det var Ingmar och inte Stig, som stod framför henne, smalt vreden bort ur hennes drag, och en rent rörande glädje stod att läsa i dem. Men då märkte hon i Ingmars ansikte samma uttryck, som hon hade sett förut på dagen. "Nu har jag dig, nu kan du inte komma undan", sade blicken:

"Vad menar han med att se på mig så där?" frågade hon sig och drog sig tillbaka från honom. "Han har ju fört hem Gertrud. Det är ju med henne han ska gifta sig."

Ingmars första fråga gällde Stark Ingmar.

–Han kom till mig, så snart som jag hade hunnit hem från kyrkan, sade Barbro, och berättade, att han i natt hade fått bud om att han skulle dö denna dag.

–Är han inte sjuk? frågade Ingmar.

–Han har gått och varit plågad av reumatism hela året, och jämt har han klagat över att du inte kom tillbaka, så att han finge dö. Han sa, att han inte kunde slippa härifrån, förrän du kom igen från vallfarten.

–Men är han inte särskilt sjuk i dag?

–Nej, inte är han mer sjuk än vanligt, men han tror säkert, att han ska dö, och han har gått och lagt sig på sängen i lillkammarn. Han har fått för sig, att han vill ha allt på samma sätt, som din far hade det, då han dog, och kyrkoherden och doktorn skulle nödvändigt sändas efter till honom, därför att de blev hämtade till Stor Ingmar. Han frågade också efter den präktiga bonaden, som låg bredd över Stor Ingmar, men den fanns inte kvar på gården. Den hade blivit såld på auktionen.

–Ja, det blev mycket sålt på den auktionen, inföll Ingmar.

–En av pigorna trodde, att det var Stig Börjesson, som hade ropat in den där bonaden, och jag tyckte, att jag borde försöka att skaffa den till rätta, så att Stark Ingmar skulle fa det, som han ville. Och det gick så lyckligt, att jag fick köpa igen den. Jag har den här, sade hon och visade på ett knyte, som hon bar i handen.

–Du har alltid varit god mot gammalfolket, sade Ingmar. Det hördes en liten brytning i rösten, och på samma gång gick han över vägen, så att han nu kom att gå bredvid Barbro. Han andades tungt, och den tanken flög igenom henne, att om hon bara hade stannat ett ögonblick, skulle han ha slagit armarna om henne.

Det var väl också just det Ingmar hade velat göra, men tanken på Stark Ingmar steg upp för honom och höll honom tillbaka. "Det kan inte vara passande att tala om detta nu", tänkte han.

–Du har inte önskat mig välkommen hem, sade Ingmar.

–Nej, sade Barbro och försökte att slå an en lättare ton, men du kan väl förstå, att jag är glad åt att du är kommen och har Gertrud med dig.

–Det var inte något lätt arbete, som du hade ålagt mig.

–Nej, jag kan tro det. Men jag tyckte, att det såg ut, som skulle Gertrud vara glad åt att vara hemma igen.

–Jag tror, att hon är väl till freds med som det nu har blivit, sade Ingmar. Mer sade han inte, men han började åter småle och kom tätt inpå Barbro. "Vad menar han?" tänkte hon. "Jag kan rakt inte förstå honom. Men på samma gång steg en vild, ostyrig glädje upp inom henne. Det var just på samma sätt som i drömmen, då kälken for utför backen och våren slog ut omkring henne.

Men så med ens tyckte Barbro, att hon förstod Ingmars hela uppträdande. Det var ingenting annat, än att han var så lycklig, att han inte kunde dölja det. När han såg på henne, så gjorde han narr av sig själv, därför att han en gång hade inbillat sig, att han tyckte om henne. Nu var han åter Gertruds, helt och hållet hennes, såsom han hade varit förstatiden de hade varit gifta.

Hon såg framåt vägen med en längtande blick. "Det är förfärligt vad det är långt hem", tänkte hon. "Vi kommer inte fram ännu på en halvtimme, och hela tiden ska jag gå här bredvid honom, som bara tänker på en annan."

Hon kastade åter en hastig blick på honom från sidan. Han uppfångade den och genast nickade han åt henne och såg på henne med den där blicken, som hon ändå inte kunde riktigt förklara. "Han är kanske tacksam emot mig för att jag sände honom ifrån mig", sade hon till sig själv. "Han tänker väl på att det är jag, som är orsak till att han nu är så lycklig."

–Jag skulle allt tacka dig för att du sände mig till Jerusalem, sade Ingmar, bäst de gingo.

–Det var detta jag tänkte, svarade Barbro, att du säkert var glad åt att du kom dit.