Selma Lagerlöf - Jerusalem

Denna Gertruds rädsla avtog inte, snarare förvärrades den dag från dag. All hennes sorg hade förbytt sig till skräck. Och hennes styrka att strida emot blev allt mindre och mindre. "Snart kommer den dag, då jag inte mer vågar mig utom dörr", tänkte hon. "Jag blir nog besynnerlig och folkskygg, om jag inte blir riktigt tokig."

– Gud, Gud, tag skräcken ifrån mig! bad Gertrud. Jag ser på far och mor, att de redan tror, att jag inte är riktigt klok. Jag ser, att alla jag möter också tror det. Å, Herre Gud, hjälp mig!

Mittunder det att denna skräck var som störst, hände det, att Gertrud en natt hade en märkvärdig dröm.

Hon tyckte, att hon en middagsstund gick med stävan på armen för att mjölka. Korna betade i en hage, som låg långt borta i skogsbrynet, och hon gick dit på smala stigar, som löpte fram på dikeskanter och åkerenar. Hon tyckte, att hon hade svårt för att gå; hon var så trött och svag, att hon knappast kunde flytta fötterna.

– Vad är det åt mig, varför har jag svårt för att gå? frågade hon i drömmen. Och hon svarade sig själv och sade:

– Du är så trött, därför att du går och släpar på en så tung sorg.

Äntligen tyckte hon sig vara framme vid hagen, men när hon kom in där, kunde hon inte se korna. Hon blev mycket ängslig, gick och sökte dem överallt, där de brukade uppehålla sig, men hon fann dem varken bakom gransnåret eller vid bäcken eller under björkarna.

Medan hon sökte, märkte hon, att det fanns ett hål i gärdesgården på den sidan, som vette åt skogen. Hon tyckte sig då förstå, att korna hade gått ut genom denna öppning. Hon blev gränslöst olycklig och förfärad och stod och vred händerna.

– Och jag, som är så trött, sade hon, ska jag nu nödgas vandra över hela storskogen för att söka korna!

Hon gick emellertid inåt skogen och arbetade sig mödosamt fram mellan risiga granar och vassa enbuskar.

Men ögonblicket därefter gick hon påp en slät och jämn stig i skogen, utan att hon alls visste hur hon hade kommit dit. Stigen var mjuk och en smula hal av de bruna barren, som täckte den. Granarna stodo raka och skyhöga utmed den, och solskenet lekte på den gula mossan under träden. Där var så vakcert och ljuvligt, att hennes ängslan minskades.

Bäst hon gick där, såg hon en gammal gumma gå inne mellan träden. Det var gamla Finna Marit, hon, som kunde trolla. "Det är ju förfärligt, att den gamla elaka kvinnan ännu lever och att jag ska möta henne här på skogen", tänkte Gertrud. Hon smög sig fram så varligt som möjligt, för att inte gumman skulle få syn på henne.

Men gumman såg upp, just när hon smög förbi.

– Vänta du, så ska du få se något! ropade gumman. Strax därpå låg Finna Marit på knä på vägen framför Gertrud. Hon ritade upp en ring i barren med pekfingret och ställde en platt mässingsskål mitt i ringen. "Hon ämnar visst trolla", tänkte Gertrud. "Att det ändå är sant, att hon kan trolla!"

– Titta nu ner i skålen, så kanske du får se något! sade finngumman.

Gertrud såg ner och ryckte till. Hon såg helt tydligt Ingmars ansikte avspeglat på bottnen av skålen. I detsamma stack gumman en lång nål i hennes hand.

– Se här, sade hon, ta denna och stick igenom hans ögon! Gör honom detta, därför att han har svikit dig!

Gertrud tvekade en smula, men hon erfor en förunderligt stark lust att göra det.

– Varför ska han ha det bra och vara rik och lycklig, då du pinas? sade gumman.

Gertrud fick en obetvinglig lust att lyda henne. Hon sänkte nålen.

– Laga, att du träffar mitt i ögat! sade gumman.

Gertrud stack till två gånger, mycket hastigt, rätt in i Ingmars ögon. Men när hon sänkte nålen märkte hon, att den gick djupt ner, som om den inte hade träffat mässingsfatet, utan gått in i något mjukt, och när hon drog den tillbaka, var den blodig.

Då Gertrud såg blodet på nålen, tyckte hon, att hon verkligen hade stuckit ut Ingmar ögon. Då greps hon av den förfärligaste ångest över sin gärning, och hennes skräck blev så stor, att den väckte henne.

Gerturd låg länge och skakade i häftig gråt, innan hon kunde övertyga sig om att allt var en dröm.

– Gud bevar mig, Gud skydde mig för att jag skulle få lust att hämnas på honom! snyftade hon.

Knappt hade hon blivit lugn och somnat på nytt, förrän samma dröm kom tillbaka.

Hon vandrade än en gång på de små stigarna till beteshagen. Åter voro korna borta, och hon gick inåt skogen för att söka dem. Därpå kom hon in på den vackra vägen och såg solskenet leka på mossan. Hon påminde sig då vad som hade hänt henne nyss förut i drömmen. Hon gick och ängslades för att åter möta finngumman och var glad, att hon inte såg till henne.

Men bäst hon gick, tyckte hon, att marken öppnade sig mellan ett par tubor rätt framför henne. Först stack ett huvud fram ur öppningen, så arbetade sig en helt liten man fram ur jorden. Han surrade och brummade med läpparna hela tiden, och av detta kunde hon förstå vem det var hon hade råkat på. Det var ju Surr-Peter, som inte var riktigt klok. Tidtals levde han nere i bygden, men om somrarna bodde han helst i skogen i en jordkula.

Gertrud påminde sig genast, att det sades om Surr-Peter, att sådana, som ville skada sina ovänner utan att synas, kunde begagna sig av honom. Det misstänktes, att han flera gånger hade anlagt mordbrand för andras räkning.

Nu gick Gertrud fram till mannen och frågade honom, likasom på skämt, om han inte hade lust att sätta eld på Ingmarsgården. Hon önskade det, sade hon, därför att Ingmar Ingmarsson tyckte mer om gården än om henne.

Men till hennes stora förskräckelse tycktes den galne genast gå in på vad hon föreslog. Han nickade ivrigt till henne och började springa neråt bygden. Hon skyndade efter, men kunde inte hinna honom. Grankvistar höllo fast henne, hon sjönk ner i träsk, och hon halkade på berghällar. Äntligen var hon i skogsbrynet, men då lyste eldsken emot henne mellan träden. "Han har redan gjort det, han har redan satt eld på gården!" tänkte hon och vaknade på nytt av drömmens ohyggliga fasa.

Gertrud satte sig upp i sängen. Tårarna strömmade henne utför kinderna. Hon vågade inte lägga sig ner av fruktan att drömma vidare.

– Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade hon. Jag vet inte hur mycket ont det finns inom mig! Men Gud vet det, att aldrig en enda gång under hela denna tid har jag velat hämnas på Ingmar. Gud, låt inte den synden komma över mig!

Sorgen är farlig, utbröt hon och knäppte hårt samman händerna. Sorgen är farlig. Sorgen är farlig.

Säkert visste hon inte själv fullt vad hon menade, men hon kände, att hennes stackars hjärta var som en förhärjad örtagård. Nu gick sorgen där som örtagårdsman och planterade tistel och giftblomster.

Under hela förmiddagen hade Gertrud en känsla av att hon fortfor att drömma. Hon var ingalunda fullt vaken. Drömmen hade varit så stark och levande, att hon inte kunde glömma den.

När hon mindes den glädje, varmed hon hade stuckit nålen in i Ingmars ögon, tänkte hon: "Det är förfärligt, att jag har blivit så hämndgirig och dålig. Jag vet inte vad jag ska göra för att komma ifrån detta. Jag håller på att bli en ond, förtappad människa."

Vid middagstiden tog Gertrud stävan på armen och vandrade bort för att mjölka. Hon sköt som vanligt huvudduken långt fram och lyfte inte ögonen från marken. Hon gick på de små stiga, som hon hade gått i drömmen, hon kände igen blommorna, som kantade dem. Och så besynnerligt halvvaken, som hon var, visste hon knappt skillnad på vad hon verkligen såg och vad hon inbillade sig se.

När Gertrud kom till beteshagen, fick hon igen drömmen på så sätt, att hon inte såg till korna. Hon gick och sökte dem, som hon hade sökt dem i drömmen, sökte vid bäcken, under björkarna och bakom gransnåret. Hon fann dem ingenstädes, men hade en känsla av att de funnos där och att hon skulle se dem, om hon endast vore fullt vaken.