Selma Lagerlöf - Jerusalem

– Vi ville nog, att all gammal strid dkulle vara glämd nu, då vi ska fara vår väg.

Medan de vandrade över gården, prövade mor Stina på att säga:

– Detta måste vara en tung dag för Karin.

Karin suckade, men svarade inte.

– Jag vet inte hur Karin kan ha hjärta att sälja bort allt det där gamla.

– Det är det man mest älskar, som först och främst måste offras åt Herren, sade Karin.

– Folk tycker allt, att det är besynnerligt, började mor Stina, men Karin avbröt henne:

– Herren skulle väl allt också tycka, att det vore besynnerligt, om vi toge undan något av det, som är givet till honom.

Mor Stina bet sig i läppen och kom sig inte för att säga något mer. Det tyckte inte bli något av med alla de förebråelser hon hade ämnat göra Karin. Det följde en sådan värdighet med Karin, att ingen hade mod att klandra henne.

Just som de skulle stiga upp på det breda trappsteget utanför förstukvisten, lade mor Stina sin hand på Karins skuldra.

– Har Kairn sett vem som står där? sade hon och pekade bort mot Ingmar.

Karin syntes sjunka ihop en smula. Hon aktade sig noga att se åt det håll, där Ingmar stod.

– Herren får finna en utvåg, mumlade hon. Herren får finna en utväg.

I storstugan var föra ändrat för auktionens skull, eftersom bänkar och sängar där inne voro väggfasta och inte kunde flyttas. Men kopparkärlen blänkte inte mer på väggarna, sängställena gapade tomma utan omhängen och sängkläder, och de blåmålade skåpdörrarna, som förr i världen ofta ställdes på glänt för att låta främmande folk se de höga silverkannor och bägare, som tyngde hyllorna, voro nu stängda, till ett tecken att där inom ingenting förvarades, som var värt att visas.

Det enda, som prydde väggen, var Jerusalemstavlan, vilken i dag åter hade en frisk krans av grönt.

Det stora rummet var uppfyllt av släktingar och trosförvanter till Karin och Halvor. En efter annan fördes med mycket krusande fram för att undfägnas vid ett stort, dukat bord.

Dörren till lillrummet var stängd. Där inne på gingo underhandlingar om köpet av själva gården. Där talades högröstat och livligt, framför allt av kyrkoherden.

Men i storstugan voro människorna mycket tysta, och om någon talade, skedde det lågt och viskande. Alla voro med sina tankar och sinnen inne i lillkammaren, där gårdens öde avgjordes.

Mor Stina vände sig till Gabriel Mattson och frågade honom:

– Det är väl inte så väl, att Ingmar blir vid gården?

– Det är allt långt förbi hans bud nu, svarade Gabriel. Gästgivarn i Karmsund lär ha bjudit trettiotvåtusen, och bolaget har gått opp till trettiofem. Nu söker kyrkoherden övertala dem att hellre sälja till gästgivarn än till bolaget.

– Än Berger Sven Persson då? frågade mor Stina.

– Han lär inte ha gjort något bud i dag, han. Kyrkoherden hördes tala länge med beveklig röst. Orden kunde inte urskiljas, men så länge han talade, visste man, att ingenting var avgjort.

Så blev det tyst ett ögonblick, och därpå hördes gästgivarn säga, inte just högt, men med sådant eftertryck, att det var omöjligt att inte uppfatta varje ord:

– Jag bjuder trettiosextusen, inte för att jag tror, att stället är värt så mycket, men jag vill inte , att det ska bli en bolagsgård.

Strax därpå lät det, som om någon hade slagit en näve i bordet, och bruksförvaltarn hördes ropa med dundrande röst:

– Jag bjuder fyrtiotusen, och bättre bud tror jag inte att Karin och Halvor kan vänta sig.

Mor Stina reste sig mycket blek. Hon gick åter ut på gårdsplanen. Det var tungt och bedrövligt ute, men rent ohyggligt var det att sitta i den kvava stugan och höra på detta köpslående.

Vävnaderna voro nu bortsålda, och auktionisten bytte plats på nytt. Han gick att ropa ut de gamla silversakerna, de stora silverkannorna, besatta med guldmynt, och bägarna med inskrifter från sextonhundratalet.

Då auktionisten lyft uppp den första silverkannan, tog Ingmar ett par steg framåt liksom för att hindra försäljningen. Men han hejdade sig ögonblickligen och vände åter till sin förra plats.

Ett par minuter därefter kom en gammal bonde fram till Ingmar med silverkannan i handen. Han satte försynt ner den vid Ingmars fötter och sade:

– Det här ska du behålla som ett minne av allt det, som borde ha varit ditt.

Det gick åter en ryckning genom hela Ingmars kropp. Hans läpp darrade, och han arbetade för att kunna få fram ett par ord.

– Ja, du behöver ingenting säga nu, det kan bli en annan gång, sade bonden. Han avlägsnade sig ett par steg, därpå kom han hastigt tillbaka. Jag hör, att folk pratar om att du kunde få överta gården, om du bara ville. Det vore den största tjänst du kunde göra den här socken.

På Ingmarsgården funnos flera gamla, som hade tjänat där i all sin tid och som nu på sin höga ålderdom fortforo att bo kvar där. Över dessa hade sänkt sig större ängslan än över någon annan. De fruktade, att om gården fingen en ny ägare, skulle de bli utvräkta ur det gamla hemmet och få gripa till tiggarstaven. Hur det än blev, visste de, att de inte skulle bli behandlade så som av det gamla husbondefolket.

Dessa gamla irrade omkring på gården hela dagen, deras oro tillät dem inte att hålla sig stilla. Det var med stor ömkan man såg dem smyga förbi, bräckliga och förskämda, och gav akt på det ängsliga uttrycket i deras svaga, rödkantade ögon.

Till sist var det en snart hundraårig gubbe, som hittade på att gå fram till Ingmar och sätta sig på marken bredvid honom. Det var, som om detta vore det enda ställe, där han kunde få ro, ty här blev han sittande stilla, stödjande de gamla darrande händerna mot kryckkäppen.

Så snart Gammal Lisa och Lagårds Märta sågo var Korp Bengt hade slagit sig ner, kommo även de framstultande och satte sig bredvid Ingmar. De sade ingenting till honom, men de hade förvisso en oklar känsla av att han måste kunna hjälpa dem, han, som nu var Ingmar Ingmarsson.

Alltsedan de gamla hade kommit, höll Ingmar inte mera ögonen slutna, utan stod och såg ner på dem. Han tycktes räkna alla de år och mödor, som hade gått över dem, medan de hade tjänat hans släkt, och han tyckte väl, att det var hans första plikt att laga så, att de finge dö i deras gamla hem.

Han blickade ut över gården, fick ögonen på Stark Ingmar och nickade betydelsefullt åt honom.

Utan ett ord gick Stark Ingmar in i boningshuset, genomvandrade storstugan och steg in i lilkammaren. Där blev han stående vid dörren, väntande ett lägligt tillfälle att framföra sitt ärende.

När Stark Ingmar kom in, stod kyrkoherden mittpå golvet och talade till Karin och Halvor, vilka sutto orörliga och stela som döda. Bruksförvaltarn satt vid bordet. Han såg självsäker ut, visste väl med sig, att han var den, som hade makt att göra högsta budet. Gästgivarn i Karmsund stod borta vid fönstret. Han var upprörd, svetten pärlade fram på hans panna, och händerna darrade. Berger Sven Persson satt i en soffa högst uppe i rummet, det stora, myndiga ansiktet förrådde intet spår av rörelse. Han satt med händerna knäppta över magen och tycktes inte tänka på annat än att med största möjliga fart vrida tummarna om varandra.

Nu höll kyrkoherden upp att tala. Halvor såg över till Karin liksom för att fråga henne till råds, men hon satt orörlig och såg ner.

– Karin och jag får allt lov att tänka på att vi ska fara till ett främmande land, sade Halvor, och att både vi och bröderna måste leva av de pengar, som vi kan få för egendomen. Vi har fått veta, att bara resan till Jerusalem kommer att gå till femtontusen kronor. Och sedan ska vi hyra hus och köpa mat och kläder. Jag tror inte, att vi har råd att skänka bort något.