Selma Lagerlöf - Jerusalem

Han var förvisso inte glad att se Gertrud. Han hade varje dag, som gått, sökt att övertyga sig om att han var nöjd med det byte han hade gjort. "Se det är så, att vi Ingmarssöner inte frågar så mycket efter något som att få gå och plöja och så på Ingmarsgården", hade han sagt till sig själv.

Men vad som hade pinat honom ännu mer, än att han hade förlorat Gertrud, det var, att det nu fanns en människa, som kunde säga om honom, att han inte hade hållit vad han hade lovat henne. Då han nu följde efter Gertrud, gick han endast och tänkte på alla de föraktfulla ord, som hon hade rätt att säga till honom.

Gertrud satte sig på en sten vid vägen och ställde ner korgen på marken. Huvudduken drog hon fram än djupare än förut.

– Sätt dig ner! sade hon till Ingmar och pekade på en annan sten. Jag har mycket att tala med dig om.

Ingmar satte sig ner och var glad, att han kände sig så lugn. "Detta går bättre, än jag hade väntat", tänkte han. "Jag trodde, att det skulle bli vida svårare att se Gertrud och höra henne tala. Jag trodde, att kärleken skulle bli mig rent övermäktig."

– Jag skulle inte ha kommit och stört dig på själva bröllopsdagen, sade Gertrud, om jag inte hade varit nödtvungen. Jag ska nu gå bort från de här trakterna och kommer aldrig mer igen. jag var färdig att fara redan för en vecka sedan, men då hände något, som hjorde, att jag måste skjuta opp resan för att få tala med dig just i dag.

Ingmar satt tyst, liksom sammankrupen. Han såg ut som en, vilken drar ihop skuldrorna och sänker huvudet i väntan på att ett svårt oväder ska komma över honom.

Under tiden tänkte han: "Vad Gertrud än må tycka, så är det dock visst, att jag gjorde rätt, som valde gården. Jag skulle inte ha kunnat uthärda utan den. Jag skulle ha förgåtts av saknad, om den hade råkat i andra händer."

– Ingmar, sade Gertrud, och hon rodnade på samma gång, så att det lilla, som syntes av kinden, blev alldeles rött, Ingmar, jag tänker du kommer ihåg, att för fem år sedan var det min mening att gå över till Hellgumianerna. Jag hade givit mitt hjärta till Kristus då, men jag tog det tillbaka från honom för att ge det åt dig. Men häri handlade jag säkerligen orätt, och därför har allt detta kommit över mig. Så, som jag svek Kristus då, så blev jag själv sviken av den jag älskade.

Så snart Ingmar förstod, att Gertrud ämnade säga honom, att hon ville gå in bland Hellgumianerna, gjorde han en häftig rörelse av ovilja. Han erfor en stark känsla av obehag. "Jag kan inte tåla, att hon sluter sig till Jerusalemsfararna och drar bort till det främmande landet", tänkte han. Han motsade henne lika ivrigt, som han skulle ha gjort, om han ännu hade varit hennes fästman.

– Inte ska du tänka så, Gertrud. Inte var detta av Gud menat till ett straff över dig.

– Nej, nej, Ingmar, inte som straff, visst inte, bara för att visa mig hur illa jag valde förra gången. Ack, inte som straff! Jag är ju så lycklig. Jag saknar igenting, all sorg är tagen ifrån mig. Det måtte du väl förstå' Ingmar, när jag säger dig, att Gud själv har utvalt och kallat mig.

Ingmar satt tyst, hela ansiktet hårdnade i försiktighet och beräkning. "Du är bra dum", straffade han sig själv, "låt du Gertrud resa! Hav och land mellan er, det är det bästa. Hav och land, hav och land."

Men det där inom honom, som inte ville tillåta, att Gertrud reste, blev likafullt starkare än han själv, så att han sade:

– Aldrig kan jag förstå, att dina föräldrar ger dig lov att fara ifrån dem.

– Nej, det gör de inte, svarade Gertrud, och jag vet detta så väl, att jag inte en gång vågar fråga dem. Far skulle aldrig gå in på det. Jag tror nästan, att han skulle bruka våld för att hindra mig. Det är det svåraste, at jag måste smyga mig bort från dem. De tror nu, att jag vandrar omkring för att sälja mina band, och de får ingenting veta, förrän jag har slutit mig till Jerusalemsfararna i Göteborg och seglat från landet.

Ingmar blev helt upprörd över att Gertrud ville vålla sina föräldrar en så förfärligt stor sorg. "Förstår hon månne hur illa hon handlar?" frågade han sig. Han ville just säga det till henne, då han hejda sig. "Det passar sig inte för dig, Ingmar, att förebrå Gertrud för vad hon än gör", tänkte han.

– Jag vet allt, att det blir synd om far och mor, sade Gertrud. Men jag får nu lov att följa Jesus. Hon smålog, när hon nämnde frälsaren. Han har ju räddat mig från ondska och själssjukdom, sade hon innerligt och knäppte sina händer.

Och som om hon nu först hade fått mod därtill, sköt hon huvudduken tillbaka och såg Ingmar rätt in i ögonen. Det slog Ingmar, att hon jämförde honom med bilden av någon, som hon såg för sina ögon, och han kände själv hur ringa och obetydlig hon fann honom.

– Det blir allt bra synd om far och mor, upprepade Gertrud. Far är så gammal nu, att han måste ta avsked från skolan, och sedan får han än mindre att leva av än hittils. Och då han blir utan arbete, kommer han att bli vresig till lynnet. Mor får det svårt med honom, de ska komma att sitta och sörja båda två. Det hade ju inte blivit så, om jag hade stannat hemma och muntrat opp dem.

Gertrud höll inne, som om hon hade tvekat att tala ut, men Ingmar tyckte, att det började snyfta och gråta inom honom. Han förstod, att Gertrud ville be honom ta vård om hennes gamla föräldrar. "Nej, jag trodde, att hon ville komma hit för att skymfa och håna mig", tänkte han, "och i stället har hon så stort förtroende till mig!"

– Du ska inte behöva be mig, Gertrud, sade Ingmar. Detta är en stor heder, som du gör mig, som har svikit dig. Nog ska jag handla bättre mot dina gamla föräldrar, än jag har handlat mot dig.

Ingmars röst darrade, och på samma gång tycktes något av den stora försiktigheten och klokheten försvinna ur ansiktsuttrycket. "Vad Gertrud är god mot mig!" tänkte han. "Hon ber mig inte om detta endast för föräldrarnas skull, utan också för att visa mig, att hon förlåter mig."

– Ja, det visste jag, Ingmar, att du inte skulle säga nej till detta, sade Gerturd. Och nu har jag något annat att tala om. Hennes röst blev mycket raskare och gladare. Nu har jag en stor gåva att ge dig.

"Vad Gertrud talar vackert!" tänkte Ingmar plötsligen där han satt. "Jag tror aldrig, att jag har hört någon tala med en så mild och glad och klingande röst."

– Jag gick hemifrån för en åtta dagar sedan, sade Gertrud, och ämnade då genast gå neråt mot Göteborg för att vara där när Hellgumianerna kommer. Men första natten låg jag nere vid Bergsåna bruk hos en fattig smedsänka, som heter Maria Bouving. Det är ett namn, som du ska komma ihåg, Ingmar. Och kommer hon i nöd, ska du bistå henne.

"Vad Gertrud är vacker!" tänkte Ingmar, på samma gång han nickade och lovade att komma ihåg Maria Bouvings namn. "Vad Gertrud är vacker! Hur ska det gå med mig, då jag inte mer får se henne? Gud hjälpe mig, om jag har gjort orätt, som har försakat henne för en gammal gård! Inte kan åkrar och skogar vara detsamma för mig som en människa. Inte kan de le med meig, då jag är glad, och trösta mig, då jag är ledsen. Inte finns det någon i världen, som han ersätta en för att ha mistat den människan, som älskar en."

– Maria Bouving, fortfor Gertrud, har en liten kammare innanför sitt kök, där hon lät mig ligga. "Nu ska du få se, att du får sova gott i natt", sa hon till mig, "du får ligga på sängkläder, som jag köpte på auktionen på Ingmarsgården." Så snart jag la mig, kände jag en besynnerlig hård knöl i kudden, som låg under mitt huvud. "Det var då inte så synnerligen goda sängkläder, som Maria har köpt sig", tänkte jag. Men jag var så trött då efter en hel dags vandring, att jag somnade. Mitt i natten vaknade jag och vände på dynan för att slippa knölen under huvudet. Då kände jag, att varet var sönderskuret mittöver och illa lagat med stora styng. Där innanför låg något hårt, som knastrade likt papper. "Jag behöver ju inte sova på stenar", tänkte jag och sökte dra ut det där hårda. Då fick jag fram ett paket, som var väl ombundet och inslaget.