Selma Lagerlöf - Jerusalem

Здесь есть возможность читать онлайн «Selma Lagerlöf - Jerusalem» весь текст электронной книги совершенно бесплатно (целиком полную версию без сокращений). В некоторых случаях можно слушать аудио, скачать через торрент в формате fb2 и присутствует краткое содержание. Издательство: Project Runeberg, Жанр: Классическая проза, на шведском языке. Описание произведения, (предисловие) а так же отзывы посетителей доступны на портале библиотеки ЛибКат.

Jerusalem: краткое содержание, описание и аннотация

Предлагаем к чтению аннотацию, описание, краткое содержание или предисловие (зависит от того, что написал сам автор книги «Jerusalem»). Если вы не нашли необходимую информацию о книге — напишите в комментариях, мы постараемся отыскать её.

Jerusalem, del I 1901 och del II 1902, roman.
Skrevs efter författarinnans resa till Jerusalem 1899–1900. Romanen handlar om utvandringen från Dalarna till Palestina.
En väldigt uppskattad och välkänd roman i vår tid. Boken utspelar sig i Dalarna under 1800-talet, där man får följa några människor och dess socken under flera år. Selma skriver om många olika personer ur olika generationer, bland annat de som lever på den stora Ingmarsgården, där man får bekanta sig om deras, inte alltid så okomplicerade relationer till varandra.

Jerusalem — читать онлайн бесплатно полную книгу (весь текст) целиком

Ниже представлен текст книги, разбитый по страницам. Система сохранения места последней прочитанной страницы, позволяет с удобством читать онлайн бесплатно книгу «Jerusalem», без необходимости каждый раз заново искать на чём Вы остановились. Поставьте закладку, и сможете в любой момент перейти на страницу, на которой закончили чтение.

Тёмная тема
Сбросить

Интервал:

Закладка:

Сделать

– Å jo, det gjorde de visst, de kom in en tjugu stycken i skolsalen en kväll, då Storm satt och skrev i sina böcker, och började predika för honom.

– Vad gjorde då Storm? sade Ingmar. Han kunde inte hjälpa, att han började skratta.

– Han blev så förbluffad till en början, att han ingenting kunde säga eller göra. Men det var så, att Hellgum hade kommit in i köket ett par ögonblick förit för att tala med Gertrud.

– Var Hellgum hos Gertrud?

– Ja, Hellgum och Gertrud hade blivit goda vännerm alltsedan han rättade sig efter henne, då med Gunhild.

När Gertrud hörde bullret i skolsalen, sa hon till Hellgum: "Nu kommer ni just lagom, Hellgum, för att få se något nytt. Hädanefter lär det ju bli så, att skolbarnen kommer att hålla skola för skolmästarn." Då skrattade Hellgum. Han förstod väl, att detta var rent galet. Han körde genast ut barnen, och så blev det slut med det ofoget.

Ingmar märkte, att Stark Ingmar, i detsamm han sade detta, betraktade honom på ett särskilt sätt. Det var, som när en jägare står och ser på en fälld björn och undrar på om han ska behöva ge honom än ett skott.

– Jag vet inte vad du väntar av mig, sade Ingmar.

– Vad ska jag vänta av dig, du är ju bara en pojke. Du äger ju ingenting heller. Du har bara två tomma händer att komma med.

– Jag tror rentav du vill, att jag ska slå ihjäl Hellgum?

– De sa där nere i kyrkbyn, att allt vore hjälpt, om du kunde förmå Hellgum att resa sin väg.

– Det har man väl alltid sett, att det brytning och strid, när det kommer en ny lära, sade Ingmar.

– Det vore i alla fall ett gott sätt för dig att cisa folk vad du duger till, sade Stark Ingmar envist.

Ingmar vände sig från gubben och satte sågen i gång. Han hade nu framför allt gärna velat fråga hur det hade gått med Gertrud och om hon redan hade slutit sig till Hellgumianerna, men han var för stolt att röja sin oro.

Klockan åtta gick Ingmar hem till gården för att äta frukost. Som vanligt var det mycket god mat framsatt för honom, och Halvor och Karin voro synnerligen blida. Så snart Ingmar såg dem, tyckte han, att han inte kunde tro ett ord av allt Stark Ingmars prat. Han blev lätt om hjärtat än en gång och viss om att gubben hade överdrivit.

Men snart kom oron för Gertrud tillbaka så stark, att han inte kunde äta.

– Har du inte varit nere hon skolmästarns på sista tiden, Karin? frågade han plötsligen.

– Nej, svarade Karin raskt. Inte vill jag umgås med så ogudaktigt folk.

Ingmar teg länge, för detta var ett svar att tänka på. Var det nu rätt att tige eller tala? Om han talade, skulle han komma i strid med hemfolket, men han ville heller inte, att någon skulle tro, att han höll med om det, som var orätt.

– Aldrig har jag märkt något ogudaktigt hos skolmästarns, sade han, och jag har dock bott där i fyra år.

Karin tänkte nu nästan detsamma som Ingmar nyss, undrade om hon skulle vara tyst eller tala. Men hon måste ju hålla sig till sanningen, och därför sade hon, att när människorna inte villa följa Guds kallelse, så måste man ju tro, att de voro ogudaktiga.

Halvor föll nu in:

– Det är ju obegripligt viktigt med barnen och vad de får för uppfostran.

– Storm har uppfostrat hela socken och dig med, Halvor.

– Men har har då inte lärt oss att föra ett rätt leverne, sade Karin.

– Det tänker jag du, Karin, alltid har försökt.

– Jag ska säga dig, Ingmar, hur det är att leva efter den gamla läran. Det är som att gå på en rund stock: ena stunden står man, och andra stunden faller man. Men om jag låter mina medkristan ta mig i händerna och stödja mig, så kan jag gå rättfärdighetens smala väg utan att falla.

– Ja, sade Ingmar, men då är det ingen konst heller.

– Svårt är det ändå, men det är inte längre omöjligt.

– Men hur var det nu med skolmästarns? frågade Ingmar.

– Jo, de, som hörde oss till, tog barnen ur skolan. Vi vill inte, att barnen ska höra något av den gamla läran.

– Men vad sa då skolmästarn?

– Han sa, att det var lag, att barnen skulle gå i skolan.

– Jag tänker så jag med, jag.

– Så sände han fjärdingsman till Idrael Tomassons och till Krister Larssons och hämtade barnen.

– Och nu är ni ovänner med Storms?

– Vi håller oss bara till varandra, vi.

– Ni är nog ovänner med alla människor.

– Vi håller oss fjärran från dem, som bara vill locka till synd.

Ju längre de tre talade samman, dess mer sänkte de rösterna. De voro alla mycket ängsliga för varje ord, som fälldes. Det syntes dem, att samtalet tog en bedrövlig riktning.

– Men från Gertrud kan jag hälsa dig, sade Karin. Hon försökte att slå an en gladare ton. Hellgum har talat mycket med henne i vinter, han säger, att hon nu i afton vill sluta sig till oss.

Ingmars läpp började darra. Det var, som hade han gått och väntat hela dagen på att bli skjuten, och nu kom skottet. Nu for kulan in i kroppen på honom.

– Jaså, hon vill nu till er, sade han med nästan ohörbar röst. Det sker mycket här nere, medan man går i skogsmörkret.

Ingmar tyckte sig förstå, att Hellgum hela tiden hade försökt att ställa sig in med Gertrud och lagt snaror för att fånga henne.

– Men vad ska det nu bli med mig? frågade Ingmar plötsligt. Det var något underligt hjälplöst i tonen.

– Du ska följa oss i vår tro, sade Halvor raskt. Hellgum är nu kommen, och får du bara tala med honom, så vlir du snart omvänd.

– Det kan hända, att jag inte vill låta omvända mig, sade Ingmar.

Halvor och Karin blev dödstysta.

– Det kan hända, att jag inte vill ha någon annan tro än min far, upprepade Ingmar.

– Du ska ingenting säga, förrän du har talat med Hellgum, sade Karin.

– Men om jag inte går över till er, så vill ni väl inte ha mig under ert tak? sade Ingmar och reste sig från stolen.

När de inte svarade, tyckte Ingmar, att allt brast för honom på en gång, men därvid rätade han upp sig och såg modigare ut. "Det är bäst att få klarhet i detta nu på en gång", tänkte han.

– Jag vill nu höra hur det ska gå med sågen, fortfor Ingmar.

Halvor och Karin sågo på varandra, båda voro rädda för att säga något.

– Du ska komma ihåg, Ingmar, att det är ingen i världen vi tycker mera om än dig, sade Halvor.

– Ja, men hur ska det bli med sågen? frågade Ingmar envist.

– Först och främst ska du såga färdigt allt ditt timmer, Ingmar.

Då Halvor svarade så undvikande, började Ingmar förstå sammanhanget.

– Kanske Hellgum sedan ska arrendera sågen!

Halvor och Karin voro alldeles förvirrade av Ingmars häftighet. Alltsedan han hade fått höra det där om Gertrud, hade det inte varit möjligt att komma till rätta med honom.

– Låt nu Hellgum tala vid dig! sade Karin lugnande.

– Han ska nog få tala vid mig, men det vore brra för mig att få veta vad jag har att rätta mig efter.

– Nog vet du, att vi vill dig väl.

– Men Hellgum ska arrendera sågen, sade Ingmar.

– Vi behöver allt ett passande arbete åt Hellgum, så att han kan stanna här i hemlandet. Vi har tänkt, att han och du kunde bli bolagsmän, om du komme till den rätta tron. Hellgum är en god arbetare.

– Jag vet inte när du, Halvor, blev rädd för att tala rent ut, sade Ingmar. Jag ville ju bara veta om Hellgum skulle ha sågen.

– Han ska ha den, om du står Gud emot, sade Halvor.

– Tack ska du ha, Halvor, nu vet jag hur gott det vore för mig att gå över till er tro.

– Du vet nog, att det inte var menat på det viset, sade Karin.

Читать дальше
Тёмная тема
Сбросить

Интервал:

Закладка:

Сделать

Похожие книги на «Jerusalem»

Представляем Вашему вниманию похожие книги на «Jerusalem» списком для выбора. Мы отобрали схожую по названию и смыслу литературу в надежде предоставить читателям больше вариантов отыскать новые, интересные, ещё непрочитанные произведения.


Отзывы о книге «Jerusalem»

Обсуждение, отзывы о книге «Jerusalem» и просто собственные мнения читателей. Оставьте ваши комментарии, напишите, что Вы думаете о произведении, его смысле или главных героях. Укажите что конкретно понравилось, а что нет, и почему Вы так считаете.

x