Selma Lagerlöf - Jerusalem

Здесь есть возможность читать онлайн «Selma Lagerlöf - Jerusalem» весь текст электронной книги совершенно бесплатно (целиком полную версию без сокращений). В некоторых случаях можно слушать аудио, скачать через торрент в формате fb2 и присутствует краткое содержание. Издательство: Project Runeberg, Жанр: Классическая проза, на шведском языке. Описание произведения, (предисловие) а так же отзывы посетителей доступны на портале библиотеки ЛибКат.

Jerusalem: краткое содержание, описание и аннотация

Предлагаем к чтению аннотацию, описание, краткое содержание или предисловие (зависит от того, что написал сам автор книги «Jerusalem»). Если вы не нашли необходимую информацию о книге — напишите в комментариях, мы постараемся отыскать её.

Jerusalem, del I 1901 och del II 1902, roman.
Skrevs efter författarinnans resa till Jerusalem 1899–1900. Romanen handlar om utvandringen från Dalarna till Palestina.
En väldigt uppskattad och välkänd roman i vår tid. Boken utspelar sig i Dalarna under 1800-talet, där man får följa några människor och dess socken under flera år. Selma skriver om många olika personer ur olika generationer, bland annat de som lever på den stora Ingmarsgården, där man får bekanta sig om deras, inte alltid så okomplicerade relationer till varandra.

Jerusalem — читать онлайн бесплатно полную книгу (весь текст) целиком

Ниже представлен текст книги, разбитый по страницам. Система сохранения места последней прочитанной страницы, позволяет с удобством читать онлайн бесплатно книгу «Jerusalem», без необходимости каждый раз заново искать на чём Вы остановились. Поставьте закладку, и сможете в любой момент перейти на страницу, на которой закончили чтение.

Тёмная тема
Сбросить

Интервал:

Закладка:

Сделать

Ibland, då det hade varit mycket brått, hade Hellgum kastat av sig rocken och hjälpt till i sågen. Då hade Ingmar blivit häpen. Aldrig förr hade han träffat någon, som hade varit så rask att arbeta.

Just nu var Hellgum borta på ett par dagar, men han väntades snart hem igen.

– Ja, bara du får tala med Hellgum, går du nog med oss, sade Karin gång på gång. Och det trodde Ingmar också, fast han var orolig för att gå med på något, som inte fadern hade gillat. Det var väl just far, som lärde oss att alltid gå Guds vägar, sade Karin.

Det var så gott och bra alltsammans. Ingmar hade aldrig kunnat tro, att det skulle kännas så ljuvligt att åter vara bland människor. Det var endast ett han saknade, och det var, att ingen talade om skolmästarns och om Gertrud. Det var en stor otur, för Ingmar hade inte råkat Gertrud på ett helt år. Men förra sommaren hade han inte behövt sakna nyheter om henne. Då hade det knappast gått en dag, utan att någon hade talat om Storms.

Den kom sig väl endast av en tillfällighet, den där tystnaden. Men bra ängsligt, kan det vara, då man känner sig förlägen att fråga, om ingen av sig själv faller på att tala om det man helst vill höra.

Man om Ingmar var lycklig och nöjd, så var den en helt annan sak med Stark Ingmar. Gubben var butter och tyst och svår att göra till lags.

– Jag tror, att du längtar till skogen, sade Ingmar till honom en eftermiddag, när de sutto på var sin stock och åto sin aftonvardssmörgås.

– Ja, det vete Gud, att jag gör, sade gubben. Jag ville helst, att jag aldrig hade kommit hem.

– Vad är det, som är galet hemma? frågade Ingmar.

– Frågar du det! svarade Stark Ingmar. Jag tänkte, att du visste likaväl som jag, att det har gått på tok med Hellgum.

Ingmar svarade, att han tvärtom hade gört, att Hellgum hade blivit en storkarl.

– Ja, han har blivit en sådan storkarl, att han har vänt opp och ner på hela socken.

Ingmar tänkte på hur märkvärdigt det var, att Stark Ingmar aldrig visade spår av kärlek för sin egen släkt. Han brydde sig endast om Ingmarsgården och Ingmarssönerna. Nu var det Ingmar, som måste ta svärsonen i försvar.

– Jag tycker, att det är en god lära, sade Ingmar.

– Jaså, det tycker du, sade gubben och såg bistert på honom. Tror du, att Stor Ingmar också skulle ha tyckt det?

Ingmar svarade, att fadern nog skulle ha velat vara med om att föra ett rättfärdigt liv.

– Du menar väl, att Stor Ingmar skulle ha gått med på att kalla alla för djävlar och antikrister, som inte hör till samfundet, och att han skulle ha nekat att umgås med gamla vänner, därför att de behöll sin egen tro?

– Inte tror jag, att sådant folk som Hellgum och Halvor och Karin bär sig så åt, sade Ingmar.

– Du kan försöka att sätta dig opp emot dem, så får du höra vad du går för.

Ingmar skar stora stycken av smörgåsen och stoppade munnen full med bröd. Dev var förtretligt, att Stark Ingmar skulle vara i så dåligt humör.

– Håhå jaja, sade gubben om en stund, så kan det gå! Här sitter du, som är son till Stor Ingmar, och har ingenting att säga till om. Men min Anna Lisa och hennes man, de lever bland storfolket. De bästa i socken krusar och bugar för dem, och de går var dag från gästabud till gästabud.

Ingmar bara åt och tuggade. Detta var ingenting att svara på.

Men Stark Ingmar började på nytt.

– Ja, det är en vacker lära, det är visst och sant, därför har också halva socken slutit sig till Hellgum. En sådan makt som Hellgums har ingen förr haft i den hör socken, inte en gång Stor Ingmar. Han skiljer barn från föräldrar genom att predika att de, som hör honom till, inte får leva bland syndare. Bara hellgum vinkar, så går bror från bror och vän från vän och fästman från fästmö. Han har haft makt att ställa det så, att det i vinter har varit strid och split i varenda gård. Ja, Stor Ingmar skulle nog ha varit nöjd med sådant, han! Han skulle nog ha följt Hellgum i allt detta! Ja då, det skulle han.

Ingmar såg uppåt och neråt klyftan, där de sutto. Han hade mest lust att springa sin väg. Han förstod, att Stark Ingmar överdrev, men detta förstörde i alla fall humöret för honom.

– Jaha, sade gubben, jag ska inte neka till att det är märkvärdigt, det Hellgum gör: hur han förmår de sina att hålla tillsammans och hur han får dem, som inte förut har velat veta av varandra, att bara vänner. Och hur han tar av den rike och ger till den fattige, och hur han kan få dem att vaka över varandras leverne. Jag tycker ju bara, att det är synd om de andra, som blir kallade djävulens barn och inte får vara med om leken. Men det tycker förstås inte du.

Ingmar var led åt att höra gubben tala illa om Hellgum.

– Så fredligt, som det har varit förr i den socken! sade Stark Ingmar. Men det är allt förbi nu. På Stor Ingmars tid var här en sådan sammanhållning, att det hette, att här fanns det vänsällaste folket i Dalom. Men nu står här änglar mot djävlar och får mot getter.

"Om vi nu bara kunde få sågen i gång", tänkte Ingmar, "så jag sluppe detta talandet."

– Det dröjer nog inte länge, förrän det blir slut mellan dig och mig, fortfor Stark Ingmar. Går du över till de där andra, så lär de inte tillåta dig att umgås med mig.

Ingmar svor till och reste sig.

– Ja, om du håller på att prata på det här sättet, kan det väl hända, att det går så, sade han. Jag tycker du borde veta, att det inte kan gagna dig att reta opp mig mot de mina och mot Hellgum, som är den yppersta man jag råkat.

Härmed fick Ingmar gubben att tiga. Om en stund gick Stark Ingmar från arbetet. Han ville gå ner till kyrkbyn och tala med sin bän kor pral Fält. Han hade inte samspråkat med någon klok människa på långan tid, sade han.

Ingmar var glad, att han gick. Det är visst alltid så, då man har varit länge borta, att man intet obehagligt vill höra, utan bara önskar, att allt ska vara ljuvligt och lätt och fröjderikt omkring en.

Nästa dag kom Ingmar till sågen klockan fem på morgonen. Stark Ingmar var där före honom.

– I dag får du råka Hellgum, sade gubben. Han och Anna Lisa kom sent i går kväll. Jag tror, att de har skyndat hem från de stora gästabuden för att omvända dig.

– Jaså, du börjar nu igen, sade Ingmar. Gubbens tal hade ljudit för hans öron hela natten. Han kunde inte låta bli att grubbla över vem som hade rätt. Men nu ville han inte höra mer ont om sina närmaste.

Stark Ingmar var tyst en stund, så började han småskratta.

– Vad skrattar du nu åt? sade Ingmar. Han stod just pch skulle dra från dammluckan för att sätta sågen i gång.

– Å, det är åt skolmästarns Gertrud.

– Vad är det med henne?

– Jo, de sa i går där nere i byn, att hon var den enda, som hade någon makt över Hellgum.

– Vad har Gertrud att göra med Hellgum?

Ingmar drog inte upp dammluckan, för om sågen hade kommit i gång, skulle han ingenting ha kunnat höra. Gubben såg prövande på honom. Ingmar log en smula.

– Du vet nog att ställa det så, att du får det, som du vill, sade han.

– Det var den där tokan, Gunhild, nämndeman Lars Clementssons dotter.

– Inte är hon tokig, inföll Ingmar.

– Du får kalla det hur du vill, men det var så, att hon var med här på Ingmarsgården, när denna sekten stiftades. Så snart hon kom hem, sa hon till föräldrarna, att hon hade antagit den enda rätta läran och att hon måste flytta från dem och bo på Ingmarsgården. Föräldrarna frågade förstås varför hon ville flytta. Jo, därför att hon skulle kunna föra ett rättfärdigt liv.

De sa, att det kunde hon väl också göra hos dem. – Det kunde ingen, om han inte fick leva bland dem, som var av samma tro. – Skulle då alla flytta till Ingmarsgården? frågade nämndeman. – Nej, det var bara hon. Det andra hade sanna kristna i sina hem.

Читать дальше
Тёмная тема
Сбросить

Интервал:

Закладка:

Сделать

Похожие книги на «Jerusalem»

Представляем Вашему вниманию похожие книги на «Jerusalem» списком для выбора. Мы отобрали схожую по названию и смыслу литературу в надежде предоставить читателям больше вариантов отыскать новые, интересные, ещё непрочитанные произведения.


Отзывы о книге «Jerusalem»

Обсуждение, отзывы о книге «Jerusalem» и просто собственные мнения читателей. Оставьте ваши комментарии, напишите, что Вы думаете о произведении, его смысле или главных героях. Укажите что конкретно понравилось, а что нет, и почему Вы так считаете.

x