Selma Lagerlöf - Jerusalem

– Jag får bara säga dig ett par ord, sade Gertrud.

– Du kommer väl för att tala om, att du har gått in bland Hellgumianerna.

Gertrud lade sig på knä bredvid sängen. Hon lyfte Ingmars hand från hans ögon.

– Det är något, som du inte vet, Ingmar.

Ingmar såg frågande på henne. Han sade intet. Gertrud rodnade och tvekade, men så sade hon:

– I fjol, just när du flyttade ifrån oss, hade jag börjat tycka om dig på det rätta sättet.

Ingmar blev alldeles röd, han smålog ett ögonblick av förnöjelse, men blev genast åter allvarlig och misstrogen.

– Jag längtade så mycket efter dig, Ingmar.

Ingmar log tvivlande, men klappade henne litet över handen till tack för att hon ville vara god mot honom.

– Och du kom inte en enda gång tillbaka till mig, klagade hon. Det var, som om jag inte mer hade funnits till för dig.

– Inte ville jag se dig igen, förrän jag var en burgen karl och kunde fria till dig, sade Ingmar, som om detta hade varit en självklar sak.

– Men jag trodde, att du hade glömt mig. Gertrud fick tårarna i ögonen. Aldrig kan du förstå vilket år jag har haft. Hellgum har varit mycket god mot mig och tröstat mig. Han sa, att mitt hjärta skulle bli stilla, om jag gav mig helt till Gud.

Ingmar såg nu på henne med en alldeles ny förväntan i blicken.

– Jag blev förskräckt, när du kom i dag. Jag blev rädd att inte kunna motstå dig och att striden skulle börja på nytt.

Nu begynte ett strålande leende visa sig på Ingmars ansikte. Alltjämt teg han.

– Men i kväll fick jag höra, Ingmar, att du hade bistått den du hatade. Och då var det förbi med mig. Gertrud blev röd som blod i ansiktet. Jag kände, att jag inte hade makt att göra något, som skulle skilja mig från dig.

I detsamma böjde hon sig över Ingmars hand och kysste den.

Ingmar tyckte, att stora klockor dånade för hans öron och ringde in en stor helgdag. Det blev söndagsfrid och stillhet inom honom, och kärlek låg honungssöt på hans tunga och spred sig med ljuvt välbefinnande genom hela hans varelse.

En dimmig sommarnatt år 1880, således ett par år innan skolmästaren byggde sitt missionshus och Hellgum kom åter från Amerika, ångade den franska passagerarbåten L'Univers fram över Atlanten, stadd på resa mellan New York och Havre.

Klockan var bortemot fyra på morgonen, och alla passagerare såväl som det mesta av manskapet lågo och sovo i sina kojer. De stora däcken voro alldeles folktomma.

Just då i dagbräckningen låg en gammal fransk matros och vred och vände sig i sin hängmatta utan att kunna sova. Det var en smula sjögång, och allt trävirke knakade och knarrade utan uppehåll, men säkerligen var det inte detta, som hindrade honom från att falla i sömn.

Han och kamraterna lågo i en stor, men mycket låg avbalkning på mellandäck. Där hölls ljust av ett par lyktor, så att han kunde se de gråa kojerna hänga i täta rader och sakta svänga fram och åter med de sovande. Ibland svepte en vind fram genom en av vattenportarna, så fuktig och sval, att hela havet, som hoppade där ute under dimman i små gröngråa vågor, blev närvarande för hans tankar:

"Det finns ingenting likt havet", tänkte den gamle sjömannen.

När han tänkte så, blev det på en gång underligt stilla omkring honom. Han hörde inte maskinens flåsande eller styrkedjornas rassel eller skvalpandet av vågorna eller susningen av vinden eller någonting.

Det föll honom in, att skeppet med ens hade gått till botten och att han och hans kamrater aldrig skulle bli svepta eller lagda i kista, utan skulle bli hängande där i de gråa kojerna djupt nere i havet till evig tid.

Förr hade det varit så med honom, att han hade fruktat för att få sin grav i vågorna. Nu tyckte han, att det behagade honom. Han tyckte om, att det var det rörliga, genomskinliga vattnet, som vi lade över honom, och inte mörk, tung, kvävande kyrkogårdsmull.

"Det finns ingenting likt havet", tänkte han än en gång.

Men så började han fundera på något, som gjorde honom orolig. Han undrade om hans själ skulle komma att ta skada därav, att han vilade djupt nere i havet och inte hade fått mottaga den sista smör jelsen. Han blev rädd, att den aldrig skulle kunna leta sig upp till himmelen.

I detsamma skymtade ett svagt ljussken bortifrån fören, där rummet smalnade av, och han reste sig och böjde sig ut över hängmattan för att se varifrån det kom. Han märkte snart, att ett par personer kommo med brinnande ljus. Han böjde sig allt längre och längre utöver för att få syn på dem, som nalkades.

Kojerna hängde så tätt bredvid varandra och så nära golvet, att om någon ville komma genom rummet utan att stöta eller knuffa dem, som lågo och sovo, gjorde han bäst i att krypa. Den gamle sjömannen undrade mycket vem det kunde vara, som var i stånd att leta sig fram den vägen.

Snart såg han det. Det var två små korgossar, som höllo var sitt vaxljus i handen. Han såg tydligt deras långa, svarta kåpor och deras tätklippta huvuden.

Sjömannen blev alls inte förvånad. Han tänkte endast, att det var helt naturligt, att de där, som voro så små, kunde gå med brinnade ljus under kojerna.

"Jag undrar om de har en präst i följe", tänkte han. Genast hörde han pinglandet av en liten gäll klocka och såg, att någon kom efter dem. Men det var ingen präst utan en gammal gumma, som inte var mycket högre än korgossarna.

Han tyckte sig känna igen gumman.

–Det måtte vara mor, sade han. Jag har aldrig sett någon mindre än mor. Och ingen annan än mor kunde smyga fram så där stilla och tyst utan att väcka folket.

Han såg, att modern över sin svarta klänning bar en lång tröja av vit linong, kantad med vita spetsar, just en sådan, som prästerna bruka. I handen höll hon den stora mässboken med guldkorset, som han tusentals gånger hade sett ligga på altaret i kyrkan där hemma.

De små korgossarna satte ner ljusen bredvid hans hängmatta och lade sig på knä, svängande var sitt rökelsekar. Sjömannen kände den milda doften av rökelsen, såg de blåa rökmolnen stiga upp och hörde hur rökelsekarens kedjor skramlade.

Under tiden slog hans mor upp den stora mässboken. Han tyckte, att hon började läsa dödssakramentet.

Nu syntes det honom gott och ljuvligt att ligga död på havets botten. Detta var mycket bättre än kyrkogården.

Han sträckte ut sig i sin koj, och ännu en lång stund hörde han moderns stämma mumla latinska ord. Rökelsen drog fram över honom, och han lyssnade till skramlet av rökelsekarens kedjor.

Så upphörde allt detta. Korgossarna lyfte upp ljusen och gingo före modern, som slog ihop boken med en hård smäll och följde dem. Han såg, att de alla tre försvunno under de gråa kojerna.

I samma ögonblick de voro borta, var det slut på stillheten. Han hörde kamraternas andetag. Skeppsvirket knakade, vinden ven, och vågorna skvalpade. Han förstod, att han ännu hörde till de levande på havets yta.

"Jesus Maria, vad ska det betyda, som jag sett i natt?" frågade han sig.

Tio minuter senare träffades L'Univers av en hård stöt midskepps. Det kändes, som om hela ångaren rämnade i två stycken.

"Det var detta jag väntade", tänkte den gamle matrosen.

Under den förfärliga förvirring, som uppstod, då alla de andra sjömännen kastade sig halvnakna ur kojerna, klädde han sig betänksamt i sina bästa kläder. Dödens försmak låg honom på läpparna med stor ljuvhet. Han tyckte sig redan höra hemma där nere på havets botten.

*

När den starka stöten skakade fartyget, låg en liten kajutpojke och sov i ett krypin på däck nära matsalongen.