Morgan Rice - Älskad

Det fanns naturligtvis alltid användning för några kvarvarande människor. De skulle förslava dem som klarat sig, förvara dem i stora uppfödningsfarmer. Kyle skulle trivas med det. Han skulle se till att de blev välgödda, så att när helst hans folk kände behov av föda så skulle det finnas ett lager med outtömlig variation att välja ifrån. Alla perfekt mogna. Ja, människorna skulle bli bra slavar. Och utsökta måltider, bara de föddes upp på rätt sätt.

Kyle nästan dräglade vid tanken. Nu låg goda tider framför honom. Och inget skulle stå i hans väg.

Inget. Det vill säga med undantag för det där förbannade Vita förbundet, förskansat under Klostermuséet i parken. Ja, de skulle bli ett horn i sidan på honom. Men inget allvarligt. Så snart han fått tag på den där otäcka flickan, Caitlin, och förrädaren, Caleb, så skulle de leda honom till svärdet. Och då skull Vita förbundet vara försvarslöst. Inget skulle finnas kvar som stod i deras väg.

Kyle kände vreden flamma upp vid tanken på den där korkade lilla flickan som klarat sig ur hans grepp. Hon hade fått honom att se dum ut.

Han gick nedför Wall Street. En förbipasserande, en kraftig karl, hade olyckan att komma i vägen. När de stötte in i varandra gav Kyle honom en axeltackling för allt vad han var värd. Mannen snubblade meter bakåt och slog in i en vägg.

Mannen, som hade en snygg kostym, skrek åt honom: ”Hörrudu, vad tusan har du för dig egentligen!?”

Men Kyle snäste tillbaka, och mannen ändrade sig snabbt. Med sina en och nittiofem i längd, massiva axlar och råa drag var Kyle ingen man utmanade. Trots sin egen storlek vände mannen hastigt om och började gå. Han visste bättre.

Tacklingen hade fått Kyle att känna sig lite bättre. Men han var fortfarande rasande. Han skulle fånga den där flickan. Och långsamt ta död på henne.

Men nu var inte rätta tidpunkten för det. Han var tvungen att rensa tankarna. Han hade viktigare saker att se till. Skeppslasten. Lastkajen.

Han tog ett djupt andetag och log så småningom igen. Lasten låg bara några kvarter bort.

Det här skulle bli hans julafton.

Sam vaknade med en mördande huvudvärk. Han öppnade ett öga och insåg att han slocknat på golvet i ladan, i höet. Det var kallt. Ingen av hans vänner hade brytt sig om att fylla på brasan under natten. De hade alla varit för stenade.

Och värre ändå, rummet snurrade fortfarande. Sam lyfte på huvudet, drog ett halmstrå ur munnen och kände en fruktansvärd smärta i tinningarna. Han hade sovit i en märklig ställning och nacken värkte när han vred den. Han gnuggade ögonen för att bli av med sömnen, men den försvann inte av sig själv. Han hade verkligen tagit för mycket kvällen innan. Han mindes bongen. Och så ölen, och så Southern Comfort, och mer öl. Spyan. Och sedan mer hasch, för att lindra alltsammans. Och så kollaps någon gång under natten. När och var mindes han inte.

Han var hungrig men illamående på samma gång. Han kände att han skulle kunna äta en hel trave med pannkakor och mängder med ägg, men samtidigt att det skulle göra honom spyfärdig. Faktum var att han kände för att spy nu på en gång.

Han försökte plocka samman alla detaljer från dagen innan. Han mindes Caitlin. Det gick inte att glömma. Det var vad som verkligen gjort honom skakig. Att hon dök upp så där. Att hon plockat ner Jimbo så där. Hunden. Vad i hela helvete? Hände det verkligen?

Han tittade upp och såg hålet i väggen, där hunden farit ut. Kall luft strömmade in, och då han visste att det verkligen hänt. Han visste inte riktigt vad han skulle tro. Och vem var den där killen som var med henne?

Killen såg ut som en fotbollsback, men blek så in i helvete. Som om han just klivit ut från Matrix. Sam kunde inte ens säga hur gammal han varit. Det märkliga var att Sam kände det som om han träffat den där killen någonstans.

Sam såg sig omkring, på alla vännerna som tuppat av i olika lägen, de flesta snarkande. Han plockade upp sin klocka från golvet och såg att det var elva på förmiddagen. De skulle sova ett tag till.

Han gick genom ladan och sträckte sig efter en flaska vatten. Han skulle just till att dricka från den när han tittade ned och såg att den var fylld av fimpar. Äcklad ställde han ned den och letade efter en annan. I ögonvrån skymtade han en halvfull karaff med vatten på golvet. Han tog den och drack, och slutade inte förrän han druckit upp hälften.

Det kändes bättre. Han hade varit så torr i halsen. Han tog ett djupt andetag och tryckte en hand mot tinningen. Rummet snurrade fortfarande. Det stank härinne. Han måste ta sig ut.

Sam korsade rummet och lät dörren till ladan glida upp. Det kändes bra med den kalla morgonluften. Tur nog var det molnigt. Otroligt ljust ändå, och han kisade mot dagen. Men inte så illa som det kunde ha varit. Och snön föll igen. Toppen. Mer snö.

Sam brukade älska snön. Särskilt insnöade dagar när han fick vara hemma från skolan. Han minndes hur han gick med Caitlin till toppen av kullen och åkte pulka halva dagen.

Men nu skolkade han oftast från skolan, så det gjorde ingen större skillnad längre. Nu var snön bara ett elände.

Sam stoppade handen i fickan och drog fram ett hopknycklat paket cigaretter. Han satte en i munnen och tände.

Han visste att han inte borde röka. Men alla hans vänner rökte, och de pushade på hela tiden. Till sist sa han att varför inte. Så hade han börjat för några veckor sedan. Och nu hade han börjat gilla det. Han hostade en del och det gjorde lite ont i bröstet, men han tänkte att vad tusan spelade det för roll? Han visste att det en dag kunde ta död på honom. Men han kunde inte föreställa sig att han skulle leva särskilt länge i vilket fall. Det hade han aldrig. Någonstans i bakhuvudet tänkte han att han inte skulle klara sig till tjugo.

Nu när det hade börjat klarna i huvudet tänkte han på gårdagen igen. Caitlin. Det kändes inte bra. Riktigt dåligt. Han älskade henne. Det gjorde han verkligen. Hon hade kommit ända hit för att träffa honom. Varför frågade hon om deras pappa? Hade han inbillat sig det?

Han kunde knappt tro att hon också var här. Han undrade om deras mamma flippat ur när hon stuckit. Det hade hon antagligen. Förmodligen flippade hon ur just i denna stund. Försökte antagligen spåra dem båda två. Eller så gjorde hon inte det. Vem brydde sig? Hon hade flyttat dem en gång för mycket.

Men Caitlin. Det var annorlunda. Han skulle inte ha behandlat henne på det där sättet. Han borde ha varit snällare. Men han var bara för stenad vid tillfället. Ändå, det kändes inte bra. Han antog att det fortfarande fanns en del av honom som önskade att allt skulle återgå till det normala, vad det nu var för något. Och hon var det han hade som mest liknade något normalt.

Varför hade hon kommit tillbaka? Skulle hon flytta tillbaks till Oakville? Kanske kunde de hitta ett ställe ihop? Visst, ju mer Sam tänkte på det, desto mer gillade han tanken. Han ville prata med henne. Sam drog ut sin mobil och såg att den blinkade rött. Han petade på ikonen och såg att han fått ett nytt meddelande på Facebook. Från Caitlin. Hon var vid den gamla ladan.

Perfekt. Det var dit han skulle.

*

Sam parkerade och gick över tomten bort mot den gamla ladan. ”Den gamla ladan” var allt de hade behövt säga. De visste båda vad det betydde. Det var stället dit de alltid gick när de var i Oakville. Det var på baksidan av en egendom med ett tomt hus till salu som redan varit på marknaden i åratal. Huset bara stod där, tomt, eftersom priset var alltför högt. Ingen kom någonsin ens och tittade på det, vad de visste.

Och långt in på tomten, en bra bit bort, hade de hittat den där riktigt läckra ladan som bara stod där helt tom. Sam hade hittat den en dag och visat den för Caitlin. Ingen av dem såg något ont i att hålla till där. De avskydde den lilla husvagn där de kände sig instängda med mamman. En natt hade de stannat där till sent, pratat och grillat marshmallows över den där häftiga spisen, och de hade somnat båda två. Efter det hade de slaggat över där ibland, särskilt när saker och ting blev alltför knäppa därhemma. De hade i alla fall sett till att den kom till användning. Efter några månader kändes det som att det var deras ställe.