Morgan Rice - Älskad

Caitlin lekte för en sekund med tanken på vad hon skulle svara. Hon kunde ju berätta allt för Luisa. Men hon log åt tanken. Det skulle inte fungera.

”Vi träffades… efter en konsert”, sa Caitlin.

Det var i alla fall delvis sant.

”Wow, vilken konsert?” Inne i stan? Black Eyed Peas!?”, kom det, som en stormflod av frågor. ”Jag är så avundsjuk! Jag skulle mörda för att få se dem!”

Caitlin log åt tanken på Caleb på en rockkonsert. Hon hade på något sätt svårt att föreställa sig honom där.

”Hm… inte exakt”, sa Caitlin. ”Luisa, lyssna nu. Ledsen att jag avbryter, men jag har inte så mycket tid. Jag måste få veta vart Sam har tagit vägen. Har du sett honom?”

”Självklart. Det gjorde väl alla. Han kom tillbaka hit förra veckan. Han såg underlig ut. Jag frågade var du var och vad det var med honom, men han sa inget. Förmodligen slaggar han väl över i den där tomma ladan han gillar.”

”Det gör han inte”, svarade Caitlin. ”Vi var just där.”

”Verkligen? Trist. Men jag vet inte. Han är ju andraringare, så våra vägar korsas ju inte så ofta. Har du försökt messa honom? Han är jämt på Facebook.”

”Jag har inte haft min mobil—”, började Caitlin.

”Ta min då”, avbröt Luisa och tryckte mobilen i handen på Caitlin innan hon ens avslutat meningen.

”Facebook är öppet redan. Logga in bara och skicka ett mess till honom.”

Självklart, tänkte Caitlin. Varför tänkte jag inte på det?

Caitlin loggade in, skrev Sams namn i sökrutan, fick fram hans profil och klickade på meddelande. Hon tvekade, osäker på vad hon skulle skriva egentligen. Sedan textad hon: ”Sam. Det är jag. Jag är vid ladan. Kom dit. ASAP.”

Hon klickade på sänd och gav telefonen tillbaks till Luisa.

Caitlin hörde ett oväsen och vände sig om.

Ett gäng av skolans mest populära äldre tjejer kom genom korridoren, på väg rakt mot dem. De viskade till varandra. Alla såg på Caleb.

För första gången kände Caitlin en ny känsla forsa fram. Svartsjuka. Hon kunde se i de där tjejernas ögon att de, som aldrig ens lagt märkte till henne förr, skulle älska att sno åt sig Caleb. Det var tjejer som styrde vilken kille som helst på skolan, vem de än önskade. Oavsett om han redan hade en flickvän. Det enda man kunde hoppas var att de inte skulle ta sikte på ens egen kille.

Och stirrade de alla på Caleb.

Caitlin hoppades och bad att Caleb skulle vara immun mot dem. Att han fortfarande skulle gilla henne. Men när hon tänkte närmare på det så kunde hon inte begripa varför han egentligen skulle göra det. Hon var så vanlig. Varför skulle han hålla sig till henne, när tjejer som de där skulle dö för att få honom?

Caitlin bad tyst att tjejerna bara skulle gå förbi. Bara denna enda gång.

Men naturligtvis gjorde de inte det. Hennes hjärta bultade när hela gänget vände och styrde stegen rätt mot dem.

”Men hej Caitlin”, sa en av tjejerna, med falskt vänlig röst.

Tiffany. Lång, med rakt, blont hår, blå ögon och trådsmal. Klädd från topp till tå i designerkläder. ”Vem är din vän där?”

Caitlin visste inte vad hon skulle säga. Tiffany och hennes vänner hade aldrig ödslat någon tid på henne. De hade inte ens sett åt hennes håll. Hon chockades över att de ens visste vad hon hette och att hon existerade. Och nu inledde de ett samtal. Caitlin visste naturligtvis att det inte hade något med henne att göra. De ville ha Caleb. Tillräckligt mycket för att de skulle ödmjuka sig till att tala med henne.

Det bådade inte gott.

Caleb måste ha anat hennes oro, för han tog ett steg närmare henne och lade en arm om hennes axel.

Caitlin hade aldrig varit så tacksam för en gest i hela sitt liv. Med nytt självförtroende återfick hon också styrkan att tala.

”Caleb”, svarade hon.

”Så vad gör ni, typ, här egentligen?”, frågade en annan tjej. Bunny. Hon var en kopia av Tiffany, men brunett. ”Jag trodde att du liksom flyttat eller nått.”

”Ja, men jag är tillbaka”, svarade Caitlin.

”Så är du, typ, också ny här”, frågade Tiffany Caleb. Går du i tredje?”

Caleb log. ”Jag är ny här, det stämmer”, svarade han kryptiskt.

Tiffanys ögon lyste upp, då hon tänkte att det betydde att han var ny på deras skola. ”Bra”, sa hon. ”Det är typ fest i kväll, om du vill komma. Det är hemma hos mig. Det är bara för några få nära vänner, men vi vill jättegärna att du kommer. Och… eh… du också, antar jag”, sa Tiffany, med blicken över huvudet på Caitlin.

Caitlin kände ilskan strömma till inom sig.

”Tack för inbjudan damer”, sa Caleb, ”men tyvärr måste jag meddela att Caitlin och jag redan har en viktig träff ikväll.”

Caitlin kände hjärtat svälla i bröstet.

Seger.

Hon hade aldrig upplevt en sådan känsla av upprättelse som när hon nu såg deras miner falla ihop, som dominobrickor.

Tjejerna vände upp näsorna och slank iväg.

Caitlin, Caleb och Luisa stod kvar, för sig själva.

”Wow!”, sa Luisa. ”De där tjejerna har aldrig ödslat tid så där på någon förut, och ännu mindre bjudit in någon.”

”Jag vet”, sa Caitlin, fortfarande rusig av alltsammans.

”Caitlin!”, sa Luisa plötsligt och sträckte sig fram och grep tag i hennes arm. ”Jag kom just ihåg. Susan. Hon sa något om Sam. Förra veckan. Att han var med Colemans. Förlåt, jag kom just på det nu. Det kanske är någon hjälp?”

Colemans. Självklart. Där var han naturligtvis.

”Och dessutom”, fortsatte Luisa brådskande, ”vi skall ses allihop ikväll på Franks. Du måste bara komma! Vi saknar dig så mycket. Och ta med Caleb naturligtvis. Det blir världens fest. Halva klassen skall dit. Du måste komma.”

”Tja… Jag vet inte—”

Klockan ringde in.

”Jag måste rusa! Det är så kul att du är tillbaka. Älskar dig. Ring mig. Hej!”, sa Luisa, vinkade till Caleb och vände om och försvann bort i korridoren.

Caitlin lät tankarna vandra och föreställde sig själv, tillbaks i sitt gamla liv. Tillsammans med alla vänner, på fester, i en vanlig skola, och snart med examen. Hon gillade den känslan. För ett ögonblick försökte hon verkligen trycka bort alla den senaste veckans händelser ur sinnet. Hon föreställde sig att inget ont någonsin hänt.

Men så tittade hon bort och såg Caleb, och verkligheten kom forsande tillbaka. Hennes liv hade ändrats för alltid. Och det skulle aldrig ändras tillbaka. Hon var helt enkelt tvungen att acceptera det.

För att inte tala om att hon dödat någon, och att polisen letade efter henne. Eller att det bara var en tidsfråga innan de tog fast henne, någonstans. Eller det faktum att ett helt folk av vampyrer var ute efter att döda henne. Eller att det svärd som hon letade efter kunde rädda många människors liv.

Livet var definitivt inte vad det en gång varit, och skulle aldrig bli det igen. Hon fick helt enkelt lov att ta till sig sin nya verklighet som den var.

Caitlin lade sin hand i Calebs arm och ledde honom mot ytterdörrarna. Colemans. Hon visste var de bodde, och det var rimligt att Sam höll till där. Om han nu inte var i skolan så var han förmodligen där. Det var dit de måste gå härnäst.

När de gick ut genom dörrarna och i den friska luften häpnade hon över hur bra det kändes att gå bort från den här skolan – och den här gången för alltid.

*

Caitlin och Caleb gick över Colemans tomt och snön i gräset knarrade under deras steg. Huset var inget särskilt i sig – en enkel ranchbyggnad vid sidan av vägen. Men på baksidan, en bra bit bort vid slutet av tomten fanns en lada. Caitlin såg alla slitna pickup-bilar som utan ordning parkerats på gräsmattan och kunde också se fotspår i isen och snön och att en hel del trafik gått bort till ladan.