Morgan Rice - Älskad

Spänningen i rummet tilltog dramatiskt.

Rottweilern kröp närmare. Den var nu bara någon meter bort och morrade som galen.

”Lugna ner dig Jimbo”, sa Sam till den större killen.

Där var han, den Sam som försökte skydda henne, oavsett vad. ”Hon är en plåga, men hon menade inget illa med det. Hon är fortfarande min syster. Slappna av.”

”Jag menade det verkligen”, ropade Caitlin, argare än någonsin. ”Ni killar tror ni är coola? Få min lillebrorsa hög? Ni är en bunt losers. Ni är inte på väg någonstans. Om ni vill strula till era egna liv, varsågod, men dra inte in Sam i något!”

Jimbo såg ännu argare ut, om det ens var möjligt. Han tog några hotfulla steg mot henne.

”Men vem har vi här då. Fröken fröken. Lilla mamman. Som skall tala om för oss vad vi skall göra och inte!”

En kör av skratt.

”Varför kommer inte du och din bögiga pojkvän hit och tvingar mig!”

Jimbo klev ännu närmare, lyfte sitt stora dasslock till hand och gav Caitlin en knuff på axeln.

Stort misstag.

Ilskan exploderade i Caitlin, helt bortom hennes kontroll. I samma ögonblick som Jimbos finger rörde henne grep hon reptilsnabbt om hans handled och vred till. Det hördes ett högt knak när den bröts. Hon vred upp handen högt på hans rygg och knuffade honom med ansiktet först i golvet.

Inom mindre än en sekund låg han på ansiktet på golvet, hjälplös. Hon klev fram och satte foten i nacken på honom och tryckte den mot golvet.

Jimbo skrek av smärta.

”Herre Gud, min handled, min handled! Jävla bitch! Hon bröt handleden på mig!”

Sam ställde sig upp med alla andra och stirrade, chockad. Han såg verkligen chockad ut. Hur hade hans lilla syster plockat ned en så stor kille. Och så snabbt. Han hade ingen aning.

”Be om ursäkt”, snäste Caitlin åt Jimbo. Hon chockades av ljudet av sin egen röst. Den lät som ett strupljud. Djurisk.

”Förlåt. Förlåt. Förlåt!”, ylade Jimbo med darrande röst.

Caitlin ville bara släppa honom och få det avklarat, men en del av henne kunde bara inte. Raseriet hade tagit över alltför snabbt, alltför häftigt. Hon kunde bara inte släppa taget. Ilskan fortsatte rusa, fortsatte växa. Hon ville verkligen döda den här killen. Det var helt vansinnigt, men hon ville det verkligen.

”Caitlin!?”, ropade Sam. Hon hörde rädslan i hans röst.

”Snälla!”

Men Caitlin kunde inte släppa taget. Hon skulle verkligen döda killen.

I det ögonblicket hörde hon ett morrande, och ur ögonvrån såg hon hunden. Den hoppade, var mitt i luften, med tänderna på väg mot hennes strupe.

Caitlin reagerade omedelbart. I en och samma rörelse släppte hon Jimbo och greppade hunden i flykten. Hon kom under den, grep tag runt magen och kastade den vidare.

Den flög genom luften – tre meter, sex meter – med sådan kraft att den for genom rummet och genom träväggen till ladan. Väggen splittrades med ett brak och hunden ylade och flög ut på andra sidan.

Alla i rummet stirrade på Caitlin. De kunde inte ta in vad de just sett. Det var ingen tvekan om att det krävdes övermänsklig styrka och snabbhet för något sådant, och det fanns ingen möjlig förklaring. De stod där allihop, med öppna munnar och stirrade.

Caitlin kände sig överväldigad av känslor. Ilska. Sorg. Hon visste inte vad hon kände längre och litade inte längre på sig själv. Hon kunde inte tala. Hon var tvungen att ta sig ut därifrån. Hon visste att Sam inte skulle komma. Han var en annan människa nu.

Och det var hon också.

Caitlin och Caleb gick långsamt längs med floden. Den här sidan av Hudsonfloden var bortglömd, full av övergivna fabriker och oljecisterner som inte användes längre. Det var öde här nere, men fridfullt. När hon tittade ut såg Caitlin stora isflak som flöt med floden och långsamt löstes upp i marssolen. Deras spröda, knakande ljud fyllde luften. De såg ut som från en annan värld och återkastade ljuset på de märkligaste sätt, samtidigt som en dimma sakta började stiga. Hon kände för att bara gå ut på en av de där väldiga flaken, sätta sig ned och låta det föra henne vart det än var på väg.

De gick i tysthet, båda i sin egen värld. Caitlin skämdes över att hon hade visat upp ett sådant raseri inför Caleb. Skämdes över att hon varit så våldsam, att hon inte kunde kontrollera vad som höll på att hända med henne.

Hon skämdes också över sin bror, att han betett sig som han gjort, att han umgicks med sådana losers. Hon hade aldrig sett honom bete sig så där. Hon skämdes över att ha tvingat Caleb se det. Inte någon vidare introduktion till hennes familj. Han kunde inte ha några höga tankar om henne nu. Det smärtade henne, mer än något annat.

Det allra värsta var att hon oroade sig för vad de skulle göra härnäst. Sam hade varit hennes bästa chans att finna deras pappa. Hon hade inga andra idéer. Om hon haft det så skulle hon ha hittat honom redan, på egen hand, för åratal sedan. Hon visste inte vad hon skulle säga till Caleb. Skulle han lämna henne nu? Självklart skulle han det. Hon var inte längre till någon nytta för honom, och han hade ett svärd att finna. Varför i all världen skulle han stanna med henne?

När de gick där i tystnaden kände hon sig också allt mer nervös. Hon antog att Caleb bara väntade på det rätta ögonblicket att fälla några väl valda ord om att han måste ge sig av. Som alla andra i hennes liv.

”Jag är verkligen ledsen”, sa hon till sist försiktigt, ”för hur jag betedde mig där borta. Jag är ledsen att jag tappade kontrollen.”

”Var inte det. Du gjorde inget fel. Du lär dig. Och du har stora krafter.”

”Jag är också ledsen att min bror betedde sig på det där sättet.”

Han log. ”Om det är någonting jag lärt mig genom alla århundraden så är det att man inte kan kontrollera sin familj.”

De fortsatte att gå i tystnad. Han såg ut över floden.

”Och nu då?”, frågade hon till sist. ”Vad händer nu?”

Han stannade till och såg på henne.

”Skall du ge dig av?”, frågade hon tvekande.

Han såg ut att vara försjunken i tankar.

”Kan du tänka dig någon annan stans där din far kan vara? Någon annan som känner honom” Vad som helst?”

Hon hade redan försökt. Det fanns ingenting. Absolut ingenting. Hon skakade på huvudet.

”Det måste finnas något”, sa han med eftertryck. ”Tänkt till. Dina minnen. Har du inga minnen?”

Caitlin tänkte noga efter. Hon slöt ögonen och ansträngde sig verkligen för att minnas. Hon hade ställt sig själv samma fråga så många gånger. Hon hade sett sin far så många gånger i drömmar att hon inte längre visste vad som var dröm och vad som var verklighet. Hon kunde berätta dröm efter dröm där hon sett honom. Alltid samma dröm, med henne springande på ett fält och han en bit bort, och sedan allt mer avlägsen när hon närmade sig. Men det var inte han. Det var bara drömmar.

Och så var det små minnesfragment, från när hon var en liten flicka på väg med honom någonstans. Någon gång under sommaren, trodde hon. Hon mindes havet. Och att det var varmt, riktigt varmt. Men återigen så var hon inte säker på att det var verkligt. Bilden blev allt suddigare. Och hon kunde inte minnas var den där stranden låg.

”Jag är verkligen ledsen”, sa hon. ”Jag önskar att jag hade något att komma med. Om inte för din skull så för min egen. Men det har jag inte. Jag har ingen aning om var han är. Och jag har ingen aning om hur vi skall hitta honom.”

Caleb vände sig och blickade ut mot floden. Han suckade djupt. Han såg på isen och ögonen ändrade färg igen, denna gång till grå som havet.