Morgan Rice - Älskad

Det var vad ungdomar gjorde i Oakville – de hängde tillsammans i varandras lador. Oakville var lika mycket landet som det var en förort, och det gav möjligheten att hålla till i en byggnad som var tillräckligt långt från föräldrarna för att det inte skulle veta eller bry sig om vad de hade för sig. Det var betydligt bättre än att hålla till i någons källare. Föräldrarna kunde inte höra ett ljud. Och man hade egen ingång. Och utgång.

Caitlin tog ett djupt andetag, gick upp till ladan och drog upp den tunga trädörren. Det första som slog henne var doften. Hasch. Stora moln av det hängde i luften.

Den doften, och så blandad med avslagen öl. Och alltför mycket av det.

Och vad som därefter slog henne – starkare än allt det andra – var doften av djur. Hon hade aldrig förr haft så skarpa sinnen. Chocken av djurets närvaro rusade genom hennes sinnen, som om hon just sniffat ammoniak.

Hon tittade till höger och zoomade in. Där, i hörnet, satt en stor Rottweiler. Den reste sig långsamt, stirrade på henne och morrade – ett dovt, mullrande ljud från strupen. Det var Butch. Nu mindes hon. Colemans otäcka Rottweiler. Som om Colemans egentligen behövde en elak Rottweiler för att förstärka bilden av sig själva som odjur.

Colemans hade alltid inneburit dåliga nyheter. Tre bröder – sjutton, femton och tretton år gamla – och på något sätt hade Sam blivit vän med mellanbrodern, Gabe. Den ene av dem var värre än den andre. Pappan hade försvunnit för länge sedan, och ingen kunde säga vart. Mamman var aldrig där. De mer eller mindre uppfostrade sig själva. Trots åldern var de jämt på fyllan eller stenade, och oftare borta från skolan än på plats.

Caitlin upprördes över att Sam umgicks med dem. Det kunde inte komma något bra av det.

Musik spelade i bakgrunden. Pink Floyd. Wish You Were Here.

Det kunde man ju väntat sig, tänkte Caitlin.

Det var mörkt därinne, särskilt sedan man just kommit in från den klara dagen därute, och det tog flera sekunder innan ögonen anpassade sig.

Där var han. Sam. I mitten av en nersutten soffa och omgiven av ett dussintal grabbar. Gabe på den ena sidan och Brock på den andra.

Sam satt hopkurad över en haschbong. Han hade just slutat dra in, ställde ned den, lutade sig tillbaka, drog in luft och höll andan, alltför länge. Så andades han ut.

Gabe petade på honom och han såg upp. Han stirrade på Caitlin genom haschdimmorna. Ögonen var blodsprängda.

Caitlin kände hur det gjorde ont i henne, långt in i magen. Hon var inte bara besviken. Hon kände att det var hennes fel alltsammans. Hon tänkte tillbaks till när de sett varandra senast, i New York, och deras gräl. ”Stick bara!”, hade hon skrikit. Varför hade hon varit så hård? Varför hade hon inte fått en chans att ta det tillbaka?

Nu var det försent. Om hon valt andra ord, då hade saker kanske varit annorlunda nu.

Men hon kände också en våg av ilska. Ilska mot Colemans, ilska mot alla dessa pojkar som inte gjorde annat med sina liv än att sitta och hänga på de där slitna sofforna, stolarna och höbalarna och dricka och röka. De var fria att välja att inte göra något av sina liv. Men de hade ingen rätt att dra in Sam i det. Han var bättre än dem. Han hade bara inte haft någon som visat vägen. Ingen fadersfigur och ingen vänlighet från deras mor. Han var en bra kille, och hon visste att han just nu kunde vara bäst i klassen, om han bara haft ett hem som var någorlunda stabilt. Men någonstans hade det hunnit bli försent. Han hade helt enkelt slutat bry sig.

Hon gick flera steg närmare. ”Sam?”, frågade hon.

Han bara stirrade tillbaks, utan att säga ett ord.

Det var svårt att läsa den där blicken. Var det drogerna? Låtsades han att han inte brydde sig? Eller brydde han sig verkligen inte?

Den apatiska blicken var det som gjorde mest ont i henne. Hon hade förväntat sig att han skulle bli glad att se henne, att han skulle ta sig upp och ge henne en kram. Inte det här. Han tycktes inte ens bry sig. Som om hon var en främling. Spelade han bara tuff inför sina vänner? Eller hade hon verkligen lyckats förstöra saker på allvar den här gången?

Det gick flera sekunder och till sist tittade han bort och lämnade över bongen till sina vänner, utan att se på henne.

”Sam!”, sa hon, högre nu och med ansiktet rött av ilska. ”Jag talar med dig!”

Hon hörde fnissandet från hans bekanta och kände ilska skölja upp som vågor i kroppen. Hon började känna något annat. En djurisk instinkt. Vreden i henne steg till en punkt där den nästan var utom kontroll, och hon var rädd för att hon snart skulle passera en gräns. Det var inte mänskligt längre. Det var att bli ett djur.

Pojkarna var stora, men kraften som strömmade i hennes ådror gjorde det klart att hon klarade vem som helst av dem i en handvändning. Hon hade svårt att kontrollera ilskan och hoppades att hon var tillräckligt stark för att hålla igen.

Rottweilern morrade nu allt högre, samtidigt som den började gå långsamt mot henne. Det var som om den kände att någonting var på väg.

Hon kände en vänlig hand på axeln. Caleb. Han var fortfarande där. Han måste ha känt hennes ilska stiga, den djuriska instinkt som de delade. Han försökte lugna henne, tala om att hon måste ta kontroll över sig själv, inte tappa greppet. Hans närvaro lugnade henne. Men det var inte lätt.

Sam vände sig till sist och såg på henne. Han hade trots i blicken. Han var fortfarande arg. Det var solklart.

”Vad vill du egentligen?”, snäste han.

”Varför är du inte i skolan?”, var det först hon hörde sig själv säga. Hon var inte helt säker på varför hon sagt just det, inte minst med tanke på allt annat hon ville fråga honom om. Men modersinstinkten i henne tog över. Och det var vad som kom över läpparna.

Mer fnitter runtom. Hon blev argare.

”Vad bryr väl du dig om det?”, sa han. ”Du sa ju åt mig att sticka.”

”Jag är ledsen för det”, sa hon. ”Det var inget jag menade.”

Hon var glad över att ha fått chansen att säga det.

Men det tycktes inte påverka honom. Han bara stirrade.

”Sam, jag måste få prata med dig. I enrum”, sa hon.

Hon ville få bort honom från den där miljön, ut i friska luften, där de var själva och verkligen kunde tala. Det var inte bara att hon ville få höra om deras pappa. Hon ville få prata med honom, som de brukade. Och få berätta om vad som hänt deras mamma. Försiktigt.

Men det skulle inte bli av. Hon såg det nu. Saker var på väg att gå illa. Hon kände hur energin i den där ladan var alltför mörk. För våldsam. Hon kände hur hon höll på att tappa kontrollen. Trots Calebs hand kunde hon bara inte hindra vad som kom över henne.

”Jag sitter bra här, tack”, sa Sam.

Hon hörde ännu mer fnissande från hans kompisar.

”Varför slappnar du inte av lite?”, sa en av grabbarna till henne. ”Du är så överspänd. Kom och sätt dig. Ta dig ett bloss.”

Han höll ut bongen mot henne.

Hon vände sig och såg på honom.

”Den där bongen kan du ta och köra upp i röven”, hörde hon sig själv säga, mellan sammanbitna tänder.

En kör av hån hördes från pojkarna. ”Oj, oj, hon bits!”, ropade en av dem.

Killen som erbjudit bongen, en stor, muskulös grabb som hon visste hade sparkats från fotbollslaget, blev högröd i ansiktet.

”Vad sa du just till mig, slyna?”, sa han, nu upprätt.

Hon tittade upp. Han var betydligt större än hon mindes, minst en och nittiofem. Hon kände Calebs grepp om hennes axel hårdna. Hon visste inte om det var för att han envisades med att lugna henne eller för att han själv blev mer på sin vakt.