Blake Pierce - Grannen

“Jaha, men det är väl inte din mobil, eller hur? Litar du inte på mig?”

“Jag vet inte”, sa hon, och höjde på rösten. “Vi har inte dejtat länge alls. Herregud, du behöver väl inte bli så jävla defensiv.”

Han himlade med ögonen och vände blicken mot tv:n. Det var en avvisande gest, en som gjorde henne sur. Hon skakade på huvudet och, i ett försök att verka lekfull och lättsam, satte hon sig hastigt i gränsle över honom. Hon sträckte sig ner mot blixtlåset men flyttade snabbt handen mot fickan han hade lagt mobilen i. Med sin andra hand började hon kittla honom på höger sida.

Han blev helt ställd och visste uppenbarligen inte hur han skulle reagera. Men samma sekund som hennes fingrar snuddade vid mobilen, var det som att det slog slint i huvudet på honom. Han greppade tag i hennes arm och vred den bakom ryggen på henne. Han tryckte sedan ner henne på soffan och vägrade släppa taget om hennes arm. Det gjorde ont som fan, men ville inte låta honom höra henne skrika av smärta. Hastigheten och styrkan han visade påminde henne om att han hade tränat amatörboxning en gång i tiden.

“Vafan, släpp taget om min jävla arm!”

Han gjorde det, och såg ner på henne med förvåning. Hans ansiktsuttryck fick henne att tro att han inte hade menat att vara så hårdhänt mot henne. Han var själv förvånad över vad som hände. Men han var också arg; det kunde man se på hans fårade panna och axlarna som darrande.

“Jag sticker”, sa han.

“Ja, bra idé”, sa Danielle. “Och tänk inte ens tanken på att ringa mig igen om du inte börjar samtalet med en ursäkt.”

Han skakade på huvudet - om det var åt honom själv och hur han hade betett sig eller åt henne, det var Danielle osäker på. Hon såg honom gå mot dörren med snabba steg, sedan stängde han den bestämt bakom sig. Danielle satt på soffan och bara tittade på ytterdörren ett tag, samtidigt som hon försökte förstå vad som egentligen hade hänt.

Helt ointresserad av att knulla mig och ett temperament jag inte hade räknat med, tänkte hon. Den där snubben är nog mer strulig än vad han är värd.

Men visst, det var sådana killar hon alltid hade dragits till.

Hon tittade på sin arm och såg röda märken där han hade greppat tag i henne och tryckt ner henne. Hon var ganska säker på att det skulle bli blåmärken. Det vore inte den första gången en kille hade gett henne blåmärken, men hon hade verkligen inte förväntat sig det av Martin.

Hon lekte med tanken att springa efter honom och fråga varför han hade betett sig så där. Men istället stannade hon kvar på soffan och kollade på filmen. Om hennes förflutna hade lärt henne någonting alls, så var det att ingen man var värd att jaga efter. Inte ens om han verkade för bra för att vara sann.

Hon såg klart hela filmen själv, sedan gick hon upp för att släcka alla lampor. Då greps hon av känslan att det var någon som iakttog henne - som om hon inte var ensam. Hon visste att det var löjligt av henne, men hon kunde ändå inte låta bli att vända blicken mot ytterdörren, där hon hade hittat brevet igår - och flera gånger tidigare - som om det kom från ingenstans.

Hon stannade kvar på soffan med blicken fäst på ytterdörren, nästan som om hon förväntade sig att det skulle glida in ett nytt brev i dörrspringan. Och tjugo minuter senare, när hon reste sig upp för att göra sig redo för sitt arbetspass, gjorde hon det med alla lampor tända i lägenheten.

Sakta vällde en paranoid känsla upp inom henne. Det var en bekant känsla, som hade börjat kännas som en nära vän under årens gång - en väldigt nära vän ända sedan breven började dyka upp.

Hon tänkte på pillren och funderade på om det kunde vara ren inbillning alltihop. Allting. Även breven.

Var det någonting som var på riktigt?

Hon kunde inte låta bli att tänka på det förflutna, påmind om mörkret hon trodde att hon hade flytt undan.

Höll hon på att bli galen igen?

Chloe satt i väntrummet, blicken vandrade över tidningsutbudet på bordet framför henne. Hon hade besökt två olika terapeuter efter sin mammas död, men aldrig riktigt förstått vad syftet hade varit med de besöken. Nu, däremot, när hon var tjugosju år gammal, visste hon varför hon var där. Hon hade lyssnat på Greenes råd och ringt den terapeut som fanns tillgänglig på byrån, för att prata ut om den reaktion hon hade haft på brottsplatsen dagen innan. Nu kom hon på sig själv med att försöka komma ihåg kontoren hon hade besökt som barn.

“Chloe Fine?” en kvinna ropade hennes namn från andra sidan rummet.

Chloe hade varit så djupt försjunken i sina tankar att hon inte hade hört när dörren till besöksrummet öppnades. En kvinna med ett trevligt utseende vinkade åt henne att komma fram. Chloe ställde sig upp och gjorde sitt bästa för att inte känna sig som ett totalt misslyckande när hon följde kvinnan ner för korridoren, ner mot ett stort kontor.

Hon tänkte tillbaka på vad Greene hade berättat för henne igår över en kopp kaffe. Minnet var fortfarande kristallklart, eftersom det var det allra första riktiga rådet hon hade fått av en erfaren agent, under sin väldigt korta karriär.

“Jag träffade den här terapeuten flera gånger under mitt första år. Min fjärde brottsplats var ett mord-självmord. Totalt fyra kroppar. En av dem var ett treårigt barn. Det berörde mig jävligt illa. Så jag kan berätta för dig utan tvekan... det funkar med terapi. Speciellt om du börjar så här tidigt i din karriär. Jag har sett agenter som tror att dom är för bra för terapi. Var inte en av dem, Fine.”

Så nej... att behöva en terapeut betydde inte att hon var ett misslyckande. Hon hoppades snarare att det skulle göra henne starkare.

Hon gick in på kontoret och såg en äldre man i ungefär sextioårsåldern bakom ett stort skrivbord. Genom fönstret bakom skrivbordet kunde man skymta en liten topiary, där fjärilarna fladdrade fram och tillbaka. Han hette Donald Skinner, och han hade hållit på med detta i över trettio år. Hon visste det eftersom hon hade Googlat honom innan hon bestämde sig för att boka ett möte. Skinner var väldigt stilig och prydlig; han verkade expandera en aning, som om han fyllde upp rummet alltmer när han gick fram för att hälsa på henne.

Han pekade mot en fåtölj mitt i rummet som såg skön ut. “Varsågod”, sa han. “Slå dig ner.”

Hon satte sig ner, uppenbart nervös. Hon visste att han kunde se att hon försökte dölja det.

“Har du någonsin gjort detta förut?” frågade Skinner.

“När jag var mycket yngre”, sa hon.

Han nickade samtidigt som han slog sig ner i en identisk fåtölj som stod framför hennes. När han satte sig ner, korsade han det ena benet över det andra, knäppte sina händer och vilade dem på sitt översta knä.

“Fine, berätta lite om dig själv... och avsluta med att berätta varför du är här idag.”

“Hur långt tillbaka ska jag gå?” sa hon, och menade det som ett skämt.

“Till att börja med kan vi fokusera på gårdagens brottsplats”,, svarade Skinner.

Chloe samlade sina tankar ett ögonblick och sedan satte hon igång. Hon berättade allt, och tog tillochmed upp detaljer från sitt förflutna för att han skulle förstå sammanhanget. Skinner lyssnade noggrant och nu satt han och funderade på det hon hade berättat.

“Säg mig”, sa Skinner. “Av alla brottsplatser du har sett hittills, var detta den värsta?”

“Nej. Men det var det värsta jag har fått tillåtelse att verkligen se.”

“Så är du villig att erkänna att det var denna händelse från ditt förflutna som fick dig att reagera som du gjorde?”