Blake Pierce - Grannen

“Hur kändes det att komma ihåg den synen?”

Det var en svår fråga att svara på. Hennes pappa hade alltid haft ett häftigt temperament, men att se honom reagera så precis efter vad som hade hänt med mamma, fick honom nästan att verka svag och sårbar.

“Det får mig att känna mig ledsen för hans skull.”

“Har du klandrat honom för din mammas död ända sedan det skedde?” frågade Skinner.

“Ärligt talat så varierar det från dag till dag. Det beror på mitt humör.”

Skinner nickade och frigjorde sig från den statyliknande hållningen. Han ställde sig upp och såg på henne med ett betryggande leende.

“Jag tror att det räcker för idag. Var god och ring mig om du upplever en liknande reaktion till en brottsplats igen. Och jag skulle vilja se dig igen snart. Kan vi boka in det?”

Chloe tänkte efter och nickade. “Det kan vi, men jag ska gifta mig snart och jag har alla dessa möten med florister och bagare... det är en mardröm. Kan jag ringa sedan och boka ett datum?”

“Självklart. Och fram tills dess... håll dig nära Agent Greene. Han är en bra man. Och det var bra av honom att tipsa dig om att komma hit. Kom också ihåg att det faktum att du behöver denna hjälp så här tidigt i din karriär inte betyder någonting. Det är inte en reflektion av din förmåga.”

Chloe nickade. Hon var medveten om det, men det var ändå skönt att höra Skinner säga det. Hon ställde sig upp och tackade för hans tid. När hon gick ut genom dörren och ut i väntrummet, kunde hon återigen se sin pappa framför sig, när han slängde telefonen i väggen. Men sedan var det också hans kommentar som stack ut - en kommentar hon inte hade glömt, men det hade varit ett otydligt minne framtill idag.

Han hade tittat på Danielle och med panik i rösten hade han sagt: “Danielle, gumman…gå och byt kläderna. Det dröjer inte länge förrän de kommit hit.”

Kommentaren snurrade runt i Chloes huvud nästan konstant under resten av eftermiddagen. Det gav henne kalla kårar och tycktes banka på en låst port hon hade lyckats ignorera i sjutton år.

Danielle vaknade upp klockan åtta, med känslan av att hon inte hade sovit ett dugg bra. Hon hade kommit hem från jobbet klockan 2:45 och kollapsat i sängen vid 3:10. Hon brukade inte ha svårt för att sova till elva - ibland ännu senare - men den här morgonen hade hon vaknat 8:01 och var oförmögen att somna om. I ärlighetens namn hade hon inte sovit så bra sedan hon fick veta att Chloe skulle komma tillbaka till stan. Det hade känts som att hennes förflutna sakta smög sig på och att det inte skulle sluta förrän det hade förintat henne.

Sur och trött, gick Danielle in i duschen och åt sedan frukost. Hon spelade Skinny Puppys album Too Dark Park i bakgrunden. När hon lade ner disken i diskhon, insåg hon var tvungen att gå och handla idag. Vanligtvis var det inget som störde henne, men vissa dagar kändes det som att det skulle vara ett misstag att gå ut bland folk... att folk iakttog henne och väntade på att hon skulle göra fel, så att de kunde peka ut henne.

Hon var också rädd för att ge brevskrivaren ett tillfälle att följa efter henne, varje gång hon gick ut. Förr eller senare, skulle brevskrivaren säkert sluta skoja runt och helt enkelt ta livet av henne.

Kanske var det idag det skulle ske.

Hon körde till matbutiken, redan fullt medveten om att det var en sådan dag... en dag då hon skulle vara rädd för allting. En av de dagar hon skulle kasta blicken över axeln, konstant. Hon körde snabbt, körde till och med mot ett rödljus på vägen, allt för att bli klar så snart som möjligt.

Ända sedan Danielle började få de störande breven inskjutna under ytterdörren, kände hon ångest varje gång hon spenderade för lång tid på en offentlig plats. Det var alldeles för enkelt att föreställa sig att personen som hade skrivit breven till henne också förföljde henne. Även när hon jobbade brukade hon undra om brevskrivaren satt i baren, med en drink hon precis hade serverat. När hon var ute och hämtade sin kinamat, följde han efter henne, redo att äntligen attackera henne när hon gick tillbaka till sin bil?

Hon lyckades ta sig till mataffären utan att någonting gick snett, och skyndade sig in i butiken. Hon nästan sprang mellan hyllorna med sin kundvagn, fortfarande orolig över vad som kunde ske. Brevskrivaren kunde också vara därinne, kanske övervakade han henne när hon gick mellan hyllorna, kanske kunde han se henne klart och tydligt när hon stod i grönsaksavdelningen, eller framför hyllan med alla frukostflingor.

Detta var dagen efter att Martin hade chockat henne med sin aggressivitet och rädslan hade greppat tag i henne allt starkare. Paranoian växte var minut, så hon sänkte på huvudet och gick med uppskjutna axlar för att ingen skulle känna igen henne. För att se hennes ansikte skulle man verkligen behöva anstränga sig.

Hon hatade att hon var så här. Hon hade alltid haft sådana här problem, och det var därför hon aldrig brukade dejta någon längre än en månad. Hon visste att hon hade fått ett rykte om sig att vara något av en slampa här i Pinecrest under skoltiden, men det var inte för att hon tyckte att det var kul att knulla runt. Det var bara så att när hon väl kände sig bekväm nog att ligga med en kille, började hon också föreställa sig det värsta.

Då gjorde hon slut, var för sig själv ett tag för att återhämta krafterna, sedan började hon om från början igen.

Hon hade blivit lite lugnare sedan hon kom tillbaka till Pinecrest för några år sedan. Hon hade lämnat Boston och det kändes som att hon hade dragit sig tillbaka... men det var ok. Hon hade valt en välbekant plats. Det svåraste var att vänja sig vid den stillastående dejtingscenen. Det hade varit ok i början, även om hon hade lyckats sabba varje relation hon hade påbörjat. Det var därför bråket med Martin hade påverkat henne så starkt.

Men det var så klart en av nackdelarna med Pinecrest; alldeles för många kom ihåg henne och Chloe. De kom ihåg hur de stackars små Fine-flickorna hade hamnat hos sina morföräldrar efter att deras mamma hade dött och deras pappa hamnat i fängelse.

“Danielle, är det du?”

Hon vände sig om mot rösten, skärrad. Hon hade varit så djupt försjunken i sina tankar att hon hade råkat blotta sitt ansikte när hon sträckte sig upp mot en kartong Froot Loops. Hon stod öga mot öga med en kvinna från det förflutna - kvinnan såg väldigt bekant ut, men hon kunde inte riktigt placera henne.

“Kommer du inte ihåg mig?” frågade kvinnan, som om hon inte visste om hon var road eller stött. Hon var nog fyrtiofem, kanske femtio. Och nej, Danielle kunde inte komma ihåg den här kvinnan.

“Jag antar att du inte minns mig”, sa kvinnan. “Du var väl bara tretton eller fjorton när jag såg dig sist. Mitt namn är Tammy Wyler. Jag var kompis till din mamma.”

“Just det”, sa Danielle. Hon kom inte ihåg den här kvinnan överhuvudtaget, men namnet lät bekant. Danielle tänkte att hon antagligen var den enda vännen som hade besökt hennes morföräldrar året efter hennes mammas död.

“Jag kände knappt igen dig”, sa Tammy. “Ditt hår är... mörkare.”

“Ja”, sa Danielle utan någon större entusiasm. Hon antog att hon precis hade påbörjat sin rebelliska period sist Tammy Wyler hade sett henne. På den tiden, när hon var tretton eller fjorton år gammal, brukade hon köra med rosa hår och svarta slingor. Nu var det korpsvart, och även om hon visste att det var en något utdaterad stil, kändes det fortfarande som att det passade henne perfekt.

“Jag visste att du skulle komma tillbaka hit en vacker dag men, tja... jag vet inte. Det blev inte så att jag kollade upp var du befann dig någonstans. Du flyttade väl till Boston ett tag, stämmer det?”