Blake Pierce - Grannen

Det var som om de hade sett varandra för någon dag sedan. Men, det var ok. Chloe hade inte förväntat sig ett varmt mottagande från sin syster.

Chloe gick in i lägenheten och, ointresserad av hur Danielle skulle reagera, gav sin syster en till kram. Det hade gått drygt ett år sedan de såg varandra senast – och faktiskt ungefär tre år sedan de hade kramat varandra så här. Det var någonting med det faktum att de bodde i samma stad nu, som hade skapat ett nytt band mellan dem. Chloe kunde känna det, och det var någonting hon visste att de inte behövde sätta ord på.

Danielle besvarade kramen, om än lite tafatt. “Så…du…mår?” retades Danielle.

“Jag mår bra”, sa Chloe. “Jag vet att jag skulle ha ringt men… jag vet inte. Jag var rädd att du skulle komma med någon ursäkt till varför jag inte borde komma förbi.”

“Kanske jag hade gjort”, erkände Danielle. “Men nu när du är här, stig på. Ursäkta röran. Eller, jag behöver egentligen inte ursäkta mig. Du vet att jag alltid har varit stökig.”

Chloe skrattade till, och när hon klev in i lägenheten blev hon förvånad över att det var ganska fint och städat där inne. I vardagsrummet stod det bara några få möbler; en soffa, en tv och tv-stativ, ett soffbord, och en lampa. Chloe visste att resten av hemmet skulle vara detsamma. Danielle var en sådan person som levde med få tillhörigheter. Undantagen, om hon inte hade ändrat sig sedan tonåren (och det verkade hon inte ha gjort), var musik och böcker. Det var nästan så att Chloe fick skuldkänslor över hennes och Stevens nya, stora hus.

“Ska jag sätta på lite kaffe?” frågade Danielle.

“Ja, det vore toppen.”

De gick in i köket, som återigen bara bestod av det allra viktigaste. Bordet var uppenbarligen ett loppisfynd, men det hade åtminstone täckts med en ostruken duk. Två ensamma stolar stod intill bordet, en på var sida.

“Är du här för att tjata om din kvartersfest?” frågade Danielle.

“Inte alls”, sa Chloe. “Jag var på min praktik idag och kom till en brottsplats som… tja, det väckte alla minnen.”

“Usch.”

Tystnaden hängde i luften när Danielle förberedde kaffebryggaren. Chloe såg på när hennes syster rörde sig runt omkring i köket; det var lite skrämmande att hon inte verkade ha förändrats överhuvudtaget. Det kunde mycket väl ha varit den sjuttonåriga Chloe hon satt och tittade på - flickan som hade flyttat hemifrån med hoppet om att starta ett band, trots morföräldrarnas motsatta önskningar. Allting var sig likt, till och med hennes sömniga manér.

“Har du hört någonting om pappa på sistone?” frågade Chloe.

Danielle bara skakade på huvudet. “Med ditt jobb, trodde jag att du skulle vara den som var uppdaterad. Men det kanske inte har hänt någonting.”

“Jag slutade kolla upp det där för länge sedan.”

“Lika bra det”, sa Danielle, med handen för munnen för att dölja en liten gäsp.

“Du ser trött ut”, sa Chloe.

“Jag är det. Eller, inte sovtrött. Doktorn skrev ut humörstabilisatorer. De gjorde att jag sov dåligt. Och när man är bartender och sällan kommer hem före tre på morgonen, då är en medicin som stör sömnen det sista man behöver.”

“Du sa att doktorn skrev ut medicinen. Tar du slutat tagit dem?”

“Ja. De fuckade med min sömn, min aptit, min sexlust. Nu när jag inte tar dem längre mår jag mycket bättre… är bara trött hela tiden.”

“Varför skrev han ut dem då?” frågade Chloe.

“För att råda bot på min snokande syster”, sa Danielle, halvt på skämt. Hon väntade lite innan hon fortsatte, den här gången med ett ärligt svar. “Jag började känna mig ganska deprimerad. Det kom från ingenstans. Först försökte jag fixa det på… ganska korkade sätt. Jag drack. Hade sex. Och sånt.”

“Om du fick dem för att behandla din depression borde du förmodligen börja ta dem igen”, sa Chloe, samtidigt som hon insåg hur påträngande hon var. “Och vad ska du ha sexlust till?” sa hon med ett fniss.

“Ganska viktigt för oss som inte snart ska gifta oss. Vi kan inte bara rulla över till andra sidan av sängen och ha sex när vi vill.”

“Du har väl aldrig haft problem med att få killar”, påpekade Chloe.

“Det har jag inte heller”, sa hon, och ställde två kaffekoppar på bordet. “Det är bara för arbetsamt. Speciellt på sistone. Den här nya. En seriös kille. Vi sa att vi skulle ta det långsamt... skit samma.”

“Det är den enda anledningen till varför jag gifter mig med Steven, vet du väl”, sa Chloe, och försökte lyfta stämningen. “Jag blev trött på att behöva gå ut och anstränga mig för att få sex.”

Båda skrattade åt kommentaren. Det borde ha känts mer naturligt att le och skratta tillsammans igen, men det var någonting som gjorde att det kändes oäkta.

“Så, hur är läget, syrran?” frågade Danielle. “Det är inte likt dig att bara dyka upp. Vid det här laget vet jag väl egentligen inte det, eftersom vi inte har setts på nästan två år.”

Chloe nickade och tänkte på den enda gången de faktiskt umgåtts under de senaste åren. Danielle hade varit i Philly för att gå på någon konsert och hade sovit över hemma hos henne. De hade snackat lite, men inte mycket. Danielle hade varit stupfull och bangat på hennes soffa. De hade pratat om både mamma och pappa. Det var den enda gången Chloe någonsin hade hört Danielle säga att hon ville gå och besöka honom.

“Den där brottsplatsen imorse”, sa Chloe. “Den fick mig att tänka på den där morgonen utanför lägenheten. Jag kunde inte sluta tänka på blodet längst ner på trappan och det tog över mig helt. Jag trodde att jag skulle spy. Och jag är inte en sådan person, vet du vad jag menar? Brottsplatsen var ganska odramatisk jämfört med annat jag har sett. Det bara påverkade mig så starkt. Jag kom att tänka på dig och kände att jag var tvungen att träffa dig. Förstår du vad jag menar?”

“Ja. De där humörstabilisatorerna... Jag är ganska säker på att depressionen kom från mardrömmar jag hade om mamma och pappa. Så fort jag hade en sådan mardröm mådde jag dåligt i flera dagar. Typ, ville inte gå upp ur sängen, för att det kändes som att jag inte kunde lita på en enda person i hela världen.”

“Ah ok. Jag tänkte fråga hur du gör för att orka med när du blir påmind om vad som hände när vi var små, men nu förstår jag.”

Danielle nickade och vände bort blicken. “Piller.”

“Hur är det?”

Danielle ryckte på axlarna men hon kunde lika gärna ha visat henne långfingret. “Du har varit här i tio minuter och så ska du redan snacka om det där. Fan, Chloe…har du inte lärt dig att leva utan att gräva i den där skiten? Du kanske redan har glömt bort det, men när du ringde mig för att berätta att du skulle flytta tillbaka Pinecrest, då bestämde vi att vi inte skulle prata om det där. Det som har hänt har hänt, kommer du ihåg att vi kom överens om det?”

Chloe blev helt ställd. Hon hade just sett Danielle gå från syrlig och sarkastisk till förbannad på en sekund. Visst, det var känsligt att prata om föräldrarna, men Danielles reaktion var ju helt bipolär.

“Hur länge sedan var det du slutade ta din medicin?” frågade Chloe.

“Skit i det.”

“Hur länge sedan?”

“Typ tre veckor. Varför undrar du?”

“För att jag har varit här i en kvart och jag kan redan se att du behöver dem.”

“Tack, doktorn.”

“Kan du börja ta dem igen, snälla? Jag vill att du kommer till mitt bröllop. Brudtärna, kommer du ihåg? Även om det verkar egoistiskt av mig, vill jag faktiskt att du ska ha det trevligt då. Så snälla, kan du inte börja ta dem igen?”