Blake Pierce - Grannen

“Jag antar det. Jag menar, det har aldrig hänt förut. Och även när någonting försöker krypa under huden på mig, brukar jag kunna hantera det ganska bra.”

“Jag förstår. Finns det då andra faktorer som också kan ha haft en inverkan? Det är en ny stad. En ny instruktör, ett nytt hus. Det är mycket förändringar.”

“Min tvillingsyster”, sa Chloe. “Hon bor här i Pinecrest. Jag undrar om kanske tanken på att träffa henne igen efter ett år eller så... det kanske var det, plus att brottsplatsen var så bekant.”

“Så skulle det mycket väl kunna vara”, sa Skinner. “Ursäkta att jag kommer med en sådan simpel fråga, men var det mordet på din mamma som gjorde att du ville jobba på FBI?”

“Ja. Jag visste redan när jag var tolv, att det var det här jag ville jobba med.”

“Och din syster? Vad gör hon?”

“Hon är bartender. Jag tror hon gillar det för allt hon behöver göra är att vara social i några timmar varje dag, sedan kan hon gå hem och sova fram till lunchtid.”

“Och kommer hon ihåg den dagen så som du minns den? Har ni pratat om det?”

“Det har vi, men hon vill inte prata om några detaljer. När jag försöker så vägrar hon gå in på det.”

“Så prata med mig om de detaljerna nu”, sa Skinner. “Det är uppenbart att du har ett behov av att diskutera det med någon. Så varför inte prata med mig nu... en opartisk person?”

“Tja, som jag sa tidigare, det verkade vara en ganska okomplicerad men samtidigt hemsk olycka.”

“Ändå blev din pappa gripen för det”, påpekade Skinner. “Så för mig, som inte har någon insikt i fallet, låter det inte som en olycka. Det får mig att undra varför du är så övertygad om det. Vi kan gå igenom det steg för steg. Vad hände den dagen? Vad kommer du ihåg?”

“Alltså, det var en olycka orsakad av min pappa. Det var därför han blev gripen. Han ljög inte ens om det. Han var full, mamma gjorde honom arg, han knuffade henne.”

“Jag har gett dig möjligheten att prata om det i detalj och det är allt du har att säga?” frågade Skinner i en vänlig ton.

“Alltså, det är delvis luddigt”, erkände Chloe. “Du vet hur gamla minnen blir suddiga och hur lätt det är att romantisera dem?”

“Det stämmer. Så... jag skulle vilja testa en grej med dig. Eftersom det här är första gången vi ses ska jag inte testa hypnos. Jag ska däremot prova en beprövad typ av terapi. Det är någonting somliga kallar för tidslinjeterapi. Idag, hoppas jag att det kan hjälpa dig att få fram mer detaljer från den dagen - detaljer som finns där, men som har blivit lite undanstoppade för att du är rädd att möta dem. Om vi fortsätter ses kan den här typen av terapi hjälpa oss att överkomma rädslan och ångesten som väcks inom dig när du tänker på den dagen. Låter det som någonting du skulle vara villig att göra idag?”

“Ja”, sa hon utan att tveka.

“Ok. Bra. Så…låt oss börja där du satt. Jag vill att du blundar och slappnar av. Ta en stund eller två för att rensa dina tankar och bli bekväm. Ge mig en liten nick med huvudet när du är redo.”

Chloe följde instruktionerna. Hon tillät sig själv att sjunka in i stolen. Det var en väldigt bekväm fåtölj i fuskläder. Hon kände att hon fortfarande var spänd över axlarna, obekväm med att vara så sårbar inför någon hon aldrig hade träffat förut. Hon suckade djupt och lät axlarna sjunka ned. Hon sjönk djupare in i fåtöljen och försökte höra luftkonditioneringens brummande. Hon hittade ljudet och fokuserade på det dova brummandet, sedan nickade hon. Hon var redo.

“Ok”, sa Skinner. “Ute på yttertrappan med din syster. Nu, även om du inte kan komma ihåg vilka skor du hade på dig den dagen, vill jag att du föreställer dig att du ser ner på dina fötter. Kolla på dina skor. Jag vill att du fokuserar på dem och ingenting annat - bara skorna du hade på dig den dagen när du var tio år gammal. Du och din syster på yttertrappan. Men håll blicken på skorna. Beskriv dem för mig.”

“Chuck Taylors”, sa Chloe. “Röda. Nötta. Långa hängiga skosnören.”

“Perfekt. Studera skosnörena nu. Verkligen zooma in på dem. Sedan vill jag att tioåriga du ställer sig upp utan att vända blicken bort från skosnörena. Jag vill att du ställer dig upp och går tillbaka till samma ställe där du var innan du upptäckte blodet på mattan längst ner i trappan. Jag vill att du går tillbaka några timmar. Men vänd inte bort blicken från skosnörena. Kan du göra det?”

Chloe visste att hon inte var hypnotiserad, men instruktionerna verkade så enkla. Så lätta och okomplicerade. Hon föreställde sig att hon ställde sig upp och gick tillbaka in i lägenheten. När hon gjorde det, såg hon blodet, hon såg sin mamma.

“Mamma ligger precis här, längst ner i trappan”, sa hon. “En massa blod. Danielle är någonstans, hon gråter. Pappa går av och an.”

“Ok. Men titta bara på dina skosnören”, instruerade Skinner. “Och se sedan efter om du kan gå tillbaka ytterligare. Kan du göra det?”

“Ja. Enkelt. Jag är med Beth... en kompis. Vi har precis kommit tillbaka från biografen. Hennes mamma gick med oss. Hon släppte av mig och väntade framför huset tills jag hade kommit in. Hon gjorde alltid det, väntade tills hon hade sett mig komma in.”

“Ok. Så fortsätt titta på skosnörena när du går ut ur bilen och gå upp för trapporna. Berätta sedan om allt som hände den eftermiddagen.”

“Jag gick in i byggnaden och upp till andra våningen, till vår lägenhet. När jag gick fram till dörren och tog fram nycklarna för att låsa upp, hörde jag pappa där inne. Så jag gick bara direkt in. Jag stängde dörren och gick mot vardagsrummet men sedan såg jag mammas kropp. Den låg längst ner i trappan. Hennes högra arm hade fastnat under hennes kropp. Hennes näsa såg helt sönderslagen ut och det var blod överallt. Det mesta av hennes ansikte var täckt i det. Det var över hela mattan, precis där i slutet av trappan. Jag tror att pappa kan ha försökt flytta på kroppen...”

Chloe tappade tråden. Hon tyckte att det var svårt att fokusera på de där sjabbiga gamla skosnörena. Synen hon beskrev var alltför bekant för att hon skulle kunna ignorera det.

“Danielle står precis där, precis över henne. Hon har lite blod på sina händer och sina kläder. Pappa pratar riktigt högt i telefonen, säger till någon att komma snabbt, det har skett en olycka. När han hade lagt på, vände han blicken mot mig och började gråta. Han slängde telefonen in i väggen och kom fram till oss och hukade sig ner. Han sa att han var ledsen... att ambulansen var på väg. Sedan tittade han på Danielle och vi kunde knappt förstå vad han sa mellan snyftningarna. Han sa att Danielle var tvungen att gå upp på övervåningen. Hon behövde byta sina kläder.

“Hon gjorde det, och jag följde efter henne. Jag frågade henne vad som hade hänt men hon vägrade prata med mig. Hon kunde inte ens gråta. Efter en stund hörde vi de första sirenerna. Vi satt där med pappa, väntade på att han skulle förklara vad som skulle hända därnäst. Men det gjorde han inte. Ambulansen kom, sedan polisen. En vänlig polisman tog ut oss på yttertrappan och stannade där med oss tills pappa fördes ut i handbojor. Tills de kom ut med mammas kropp...”

Plötsligt, försvann bilden av de slitna skosnörena. Hon var tillbaka på yttertrappan, väntade på att deras mormor skulle komma och hämta dem. Den överviktiga polisen var med henne och även om hon inte kände honom, fick han henne att känna sig trygg.

“Känner du dig ok?” frågade Skinner.

“Ja”, sa hon med ett nervöst leende. “Det där med att pappa hade slängt telefonen i väggen... det hade jag helt glömt bort.”