Blake Pierce - Det perfekta kvarteret

På tal om magen, så tittade korvförsäljaren på henne och väntade på att hon skulle beställa. Hon tittade på Hernandez korv som översvämmades av lök, chili och salsa. Han tittade på henne och gjorde sig redo för att reta henne.

"Jag tar samma som han", sa hon. "Exakt samma."

*

Tillbaka på stationen några timmar senare hade hon precis kommit ut från toaletten för tredje gången samma eftermiddag, när Hernandez kom fram till henne med ett brett leende på läpparna. Hon tvingade sig själv att se avslappnad ut och brydde sig inte om det obekväma bubblandet i buken.

"Goda nyheter", sa han, tacksamt nog omedveten om hennes plågor. "Vi har fått meddelande om att någon greps för några minuter sen, iförd Hardwoods-skor med Lionels skostorlek, vilken var 51. Personen som bar skorna hade fyrtriotreor, så det var ju lite misstänksamt. Bra jobbat."

"Tack", sa Jessie och låtsades som att det inte betydde så mycket. "Hört något från dödsfallsutredaren om dödsorsak?"

"Inget officiellt ännu. Men när de vände på Lionel fann de stora skador på bakhuvudet. Så subduralblödning är ingen galen hypotes. Det skulle också förklara varför det inte fanns några blodspår."

"Härligt", sa Jessie, glad över att hennes teori verkade ha stämt.

"Ja, förutom att det inte är så härligt för hans familj. Hans mamma kom dit för att identifiera kroppen och hon är tydligen helt förstörd. Hon är en singelmamma. Jag kommer ihåg att jag läste i någon artikel om honom att hon hade haft tre jobb när Lionel var liten. Hon tänkte nog att hon skulle kunna luta sig tillbaka när han slog igenom. Men det blev väl inte så."

Jessie visste inte vad hon skulle svara så hon bara nickade tyst.

"Jag ger mig för i dag", sa Hernandez abrupt. "Några av oss ska ut och ta en drink, om du vill följa med. Du har definitivt förtjänat att bli bjuden på en av mig."

"Jag hade gärna gjort det men jag har lovat min rumskompis att gå till en klubb ikväll. Hon tycker att det är dags att jag börjar dejta igen."

"Tycker du att det är dags?" frågade Hernandez med höjda ögonbryn.

"Hon är obeveklig och kommer inte att släppa det här förrän jag går ut åtminstone en gång, även om det är på en måndagskväll. Det borde ge mig några veckors lugn och ro innan hon börjar tjata igen."

"Tja, ha det så trevligt", sa han och försökte låta optimistisk.

"Tack. Jag är säker på att det inte blir det."

Det var högljutt och mörkt på klubben, och Jessie kände hur huvudvärken kom krypande.

För en timme sedan, när hon och Lacy hade gjort sig i ordning, hade saker och ting känts mycket mer lovande. Rumskamratens entusiasm hade smittat av sig och Jessie hade nästan sett fram emot kvällen när de tog på sig fina kläder och fixade håret.

När de lämnade lägenheten kunde hon inte förneka att Lacys påstående om att hon var skitsnygg faktiskt stämde. Hon hade på sig sin röda kjol med slits upp längs låret, samma kjol som hon aldrig fick ha på sig under den korta men tumultartade existensen i Orange County. Hon hade också på sig en svart ärmlös topp som framhävde de tonade armarna som hon hade utvecklat under fysioterapin.

Hon hade till och med tillåtit sig själv att dra på sig ett par pumps med sjucentimetersklackar, så att hon ökade i längd till över en och åttio, och således officiellt kunde titulera sig medlem av amazonkvinnoklubben med Lacy. Först hade hon satt upp sitt bruna hår, men hennes modeimpressario till rumskompis hade övertygad henne om att släppa ut håret så att det föll över axlarna och övre delen av ryggen. När hon såg dem i spegeln tyckte hon att Lacys kommentar om att de såg ut som ett par rika modeller som var på besök i slummen var en ganska träffande beskrivning.

Men en timme senare var stämningen inte lika god. Lacy hade kul, hon flörtade ironiskt med killar som hon inte var intresserad av, och flörtade seriöst med tjejer som hon gillade. Jessie befann sig i baren och pratade med bartendern, som onekligen var skicklig på att underhålla tjejer som inte var bekväma på den typen av klubbar.

Hon visste inte när hon hade blivit så lam. Hon hade förstås inte varit singel på nästan tio år. Men hon och Kyle hade gått ut på precis den här typen av klubbar när de bodde i stan, innan de flyttade till Westport Beach. Och då hade hon aldrig känt sig utanför.

Faktum är att hon brukade älska att kolla in new downtown L.A. – DTLA i folkmun – klubbar, barer och restauranger i ett aldrig sinande utbud. De båda brukade dundra in och ta över ställena, prova de mest okonventionella rätterna och dryckerna på menyn, dansa fuldans mitt på dansgolvet på klubben helt obrydda om blickarna de fick från andra. Hon saknade inte Kyle men hon fick medge att hon saknade livet de hade tillsammans innan allt brakade ihop.

En ung kille, troligtvis inte äldre än tjugofem, kom fram och hoppade smidigt upp på den tomma barstolen bredvid henne. Hon kollade snabbt in honom i spegeln bakom baren.

Det var en privat lek som hon brukade sysselsätta sig med. Hon kallade den "Förutsägbara folk". Leken gick ut på att hon försökte gissa så mycket om en person som möjligt, baserat på utseende, manér och röst. Medan hon i hemlighet sneglade på killen insåg hon till sin glädje att hennes lilla lek nu också hade professionella fördelar. Hon var ju trots allt nu en nybörjarprofilerare med provanställning. Det här var fältarbete.

Killen var halvsnygg, med rufsigt, askblont hår som lockade sig ner i pannan. Han var solbränd, men inte som någon som hade pressat på stranden. Solbrännan var för jämn och perfekt. Hon gissade att han besökte ett solarium då och då. Han var i bra form men såg nästan onaturligt slimmad ut. Som en varg som inte hittat mat på ett tag.

Han kom uppenbarligen direkt från jobbet, eftersom han fortfarande hade på sig "uniformen" – kostym, blanka skor, lite lös slips för att visa att han var avslappnad. Klockan var snart tio, så om han precis hade kommit från jobbet betydde det att han hade långa arbetsdagar. Kanske inom finanssektorn, även om det oftast innebär tidiga morgnar snarare än sena kvällar.

Mer troligt var att han var advokat. Men inte för staten; kanske jobbade han sitt första år på någon flott advokatbyrå i något närliggande höghus där de lät honom jobba ihjäl sig. Han tjänade bra, det bevisade den skräddarsydda kostymen. Men han hade inte mycket tid över för att njuta av frukten av det hårda arbetet.

Det verkade som att han funderade över vilken raggningsreplik han skulle använda på henne. Han kunde inte erbjuda henne en drink för hon hade redan en framför sig och den hade hon knappt rört. Jessie bestämde sig för att hjälpa honom på traven.

"Vilken byrå?" frågade hon och vände sig mot honom.

"Va?"

"Vilken advokatbyrå jobbar du för?" upprepade hon nästan skrikande för att göra sig hörd över den öronbedövande musiken.

"Benson & Aguirre", svarade han med en östkustdialekt som hon inte riktigt kände igen. "Hur visste du att jag är advokat?"

"Jag chansade; det ser ut som att de verkligen kör med dig. Kom du precis från jobbet?"

"För typ en halvtimme sen", sa han. Det lät som att han hade någon blandning av brittisk och amerikansk engelska när han pratade, snarare än New York-dialekt. "Jag har sett fram emot en kall dryck i tre timmar nu. Jag skulle egentligen vilja ha en granita men det här får duga." Han tog en stor klunk ur sin ölflaska.

"Hur upplever du Los Angeles i jämförelse med Philadelphia?" frågade Jessie. "Jag vet att du inte ens har bott här i sex månader men känns det som att du har kommit in i livsstilen här?"