Blake Pierce - Det perfekta kvarteret

"Oj, vad fan? Är du någon slags privatdetektiv? Hur vet du att jag kommer från Philadelphia och att jag bara har bott här sen augusti?"

"Det är en av mina talanger. Jag heter Jessie, förresten", sa hon och sträckte fram handen.

"Doyle", sa han och skakade hennes hand. "Vill du berätta för mig hur du gör ditt partytrick? För jag känner mig ganska skakad av det här."

"Jag vill inte avslöja hemligheten. Hemligheten är en viktig ingrediens. Låt mig ställa en till fråga bara för att få hela bilden klar. Gick du juristutbildningen på Temple eller Villanova?"

Han stirrade på henne och bara gapade. Efter att han blinkat några gånger samlade han sig.

"Hur vet du att jag inte gick på Penn?" frågade han och låtsades vara förnärmad.

"Inte en chans. Ingen från Penn vill ha en granita. Vilken av dem är det?"

"Nova är bäst!" skrek han. "Heja Wildcats!"

Jessie nickade uppskattande.

"Jag är en Trojan-tjej själv", sa hon.

"Oj, jösses. Så du gick på USC? Hörde du om den där killen, Lionel Little – tidigare basketspelare där? Han mördades i dag."

"Jag hörde det", sa Jessie. "Trist historia."

"Jag hörde att han mördades för sina skor", sa Doyle och skakade på huvudet. "Man tror ju inte att det är sant."

"Du får passa dig Doyle. Dina skor ser inte heller billiga ut precis."

Doyle tittade ner, sedan lutade han sig mot henne och viskade, "åttahundra dollar."

Jessie visslade och låtsades vara häpen. Hon började snabbt förlora intresset för Doyle, vars ungdomliga livsglädje började överskuggas av hans ungdomliga självbelåtenhet.

"Så vem är du?" frågade han.

"Vill du inte försöka gissa?"

"Oj, jag är inte så bra på sånt."

"Ge det ett försök, Doyle", trugade hon. "Du kanske är bättre än du tror. Dessutom måste ju en advokat vara lyhörd, eller hur?"

"Det är sant. Okej, jag ger det ett försök. Jag skulle säga att du är skådis. Du är tillräckligt snygg för att vara det. Men DTLA är inte någonstans där en skådis skulle hänga. De hänger mer runt Hollywood och andra ställen i de västra delarna. Modell kanske? Det skulle du kunna vara. Men du verkar för smart för att det skulle var din huvudsakliga karriär. Kanske gjorde du en del modelljobb som tonåring men nu har du bytt bana till något mer professionellt. Åh, nu vet jag, du jobbar inom public relations. Det är därför du är så bra på att läsa människor. Har jag rätt? Jag vet att det stämmer."

"Riktigt nära, Doyle. Men inte riktigt."

"Så vad gör du för nåt då?", sa han otåligt.

"Jag är kriminalprofilerare på LAPD."

Det kändes bra att säga det högt, särskilt som hon såg hur hans ögon spärrades upp av förvåning.

"Som i den där tv-serien Mindhunter?"

"Ja, typ. Jag hjälper polisen med att försöka förstå mig på kriminellas psyken så att de ska få en bättre bild av gärningsmännen och kunna göra ett gripande."

"Wow. Så du jagar seriemördare och grejer?"

"Sen en tid tillbaka", sa hon och undvek att nämna att hon just nu letade efter en specifik seriemördare, som inte hade någonting med jobbet att göra.

"Vad grymt. Vilket coolt jobb."

"Tack", sa Jessie, och kände på sig att han antagligen började känna sig tillräckligt modig för att ställa frågan som han tänkt på ett tag nu.

"Så vem är du? Är du singel?"

"Frånskild faktiskt."

"Jaså?" sa han. "Du verkar vara för ung för att vara frånskild."

"Eller hur? Ovanliga omständigheter. Det funkade inte."

"Jag vill inte vara oförskämd, men får jag fråga vad de ovanliga omständigheterna var? Jag menar, du verkar vara ett kap. Är du galen eller nåt?"

Jessie visste att han inte menade något illa med sin fråga. Han var genuint intresserad av både svaret och av henne, han vara bara otroligt klumpig. Men hon kunde ändå känna att den sista gnuttan intresse som hon hade kvar för Doyle försvann där och då. I samma stund kände hon hur den långa dagen och de obekväma höga klackarna tog ut sin rätt. Hon bestämde sig för att avsluta kvällen med en smäll.

"Jag skulle inte kalla mig själv galen, Doyle. Jag är definitivt skadad, till den grad att jag vaknar och skriker varje natt. Men galen? Det skulle jag inte säga. Största anledningen till att vi skiljde oss var för att min man var en sociopat som mördade en kvinna han låg med, försökte sätta dit mig för det och slutligen försökte han mörda mig och två av våra grannar. Han tog verkligen fasta på den där ‘tills döden skiljer oss åt‘-grejen."

Doyle stirrade på henne, hans gapade så stort att han skulle ha kunnat fånga flugor. Hon väntade på att han skulle hämta sig, nyfiken över hur skicklig han skulle vara på att dra sig ur situationen. Inte särskilt, visade det sig.

"Oj, det suger verkligen. Jag skulle vilja fråga dig mer om det men jag kom just på att jag har en tidig rättegång i morgon. Jag borde nog åka hem. Hoppas att vi ses igen."

Han hade rest sig från stolen och var halvvägs ut genom dörren innan hon fick ur sig ett "hej då, Doyle."

*

Jessica Thurman drog upp filten för att täcka sin huttrande lilla kropp. Hon hade varit ensam i stugan med sin döda mamma i tre dagar. Hon var så yr av bristen på vatten, värme och mänsklig kontakt och hon ibland inbillade sig att hennes mamma talade med henne. även fast hennes lik hängde orörligt med armarna i luften, fastspända med handbojor i takets träbjälkar.

Plötsligt bultade det på dörren. Någon var utanför stugan. Det kunde inte vara hennes pappa. Han hade ingen anledning att knacka. Han gick in var som helst, när som helst.

Bultandet hördes igen, men den här gången lät det annorlunda. Det var ett ringande ljud nu också. Men det hängde inte ihop. Det fanns ingen ringklocka i stugan. Det ringde igen, den här gången utan det bultande ljudet.

Plötsligt öppnade Jessie ögonen. Hon låg i sängen och lät sin hjärna förstå att det ringande ljudet hon hade hört kom från mobiltelefonen. Hon sträckte sig efter den samtidigt som hon noterade att även om hennes hjärta rusade och hon var andfådd, så var hon inte lika dränkt av svett som hon brukade vara efter en mardröm.

Det var Ryan Hernandez. När hon svarade på samtalet kollade hon på klockan. Den var 02:13.

"Hallå", sa hon och lät nästan inte nyvaken alls.

"Jessie. Det är Ryan Hernandez. Ledsen att jag ringer så här sent men jag har fått ett samtal om att undersöka ett mystiskt dödsfall i Hancock Park. Garland Moses ställer inte upp på att svara på samtal mitt i natten längre och alla andra är upptagna. Kan du komma?"

"Visst", svarade Jessie.

"Om jag sms:ar dig adressen, kan du vara här om trettio minuter?" frågade han.

"Jag kan vara där om femton."

När Jessie körde upp framför villan på Lucerne Boulevard var klockan 02:29. Ett flertal polisbilar var redan där, tillsammans med en ambulans och rättsläkarens bil. Hon klev ur bilen och gick mot ytterdörren, samtidigt som hon försökte se så proffsig ut som möjligt efter omständigheterna.

Grannarna stod på trottoaren, många av dem hade morgonrock på sig för att skydda sig mot nattens kyla. Den här typen av händelser hörde inte till vanligheterna i ett förmöget område som Hancock Park. Det låg inkapslat mellan Hollywood i norr och Mid-Wilshire-distriktet i söder, och var den typ av område där förmögenheterna var gamla och hade gått i arv; om man nu kunde tala om arv i en stad som brydde sig så lite om historiska traditioner. Människorna som bodde här var inte som filmstjärnorna eller Hollywood-mogulerna som man kunde hitta i Beverly Hills eller Malibu. De här hemmen tillhörde de familjer som haft pengar i generationer, och där många inte alls arbetade. Om de arbetade så var det inte för att de behövde det, utan för att de inte ville vara uttråkade. Ikväll behövde de dock inte bekymra sig för att bli uttråkade. En av deras egna var ju trots allt död, och alla var nyfikna på vem det var.