Blake Pierce - Det perfekta kvarteret

"Jag tycker det verkar som att du håller tillbaka med någon tanke", pressade Jessie.

"Tja, som jag sa, så gillar jag inte att dra för tidiga slutsatser. Men jag tycker att det här verkar lite märkligt", sa han och pekade på mattan.

"Vadå?" frågade hon. Hon kunde inte notera något särskilt förutom att mattan var väldigt tjock.

"Ni ser ju hur djupa fotavtrycken blir i mattan när vi trampar ner i den, eller hur?"

Jessie och Trembley nickade.

"När vi kom hit efter att hunden hade hittat henne, så fanns det inga fotavtryck här alls."

"Inte ens hennes egna?" frågade Jessie, och började förstå.

"Nix", svarade Hernandez.

"Vad betyder det?" frågade Trembley, som inte fattade ett dugg.

Hernandez upplyste honom.

"Det betyder att antingen har den här lyxiga mattan utomordentliga förmågor att återhämta sig, eller så har någon dammsugit den för att gömma bevis efter andra fotavtryck än Victorias."

"Det är intressant", sa Jessie och imponerades över Hernandez blick för detaljer. Hon brukade vara stolt över sin förmåga att läsa människor, men hon skulle aldrig ha kunnat kopplat ihop trådarna till en teori som den här. Det påminde henne om att detta var mannen som hade varit orsaken till att Bolton Crutchfield greps, och att hon inte borde underskatta hans förmågor. Hon kunde lära sig mycket av honom.

"Har ni hittat någon dammsugare?" frågade Trembley.

"Inte här", sa Hernandez. "Men vi kollar vad som finns i villan."

"Svårt att föreställa sig att någon av makarna Missinger gjorde särskilt mycket hushållssysslor", spekulerade Jessie. "Jag undrar om de ens skulle veta var dammsugaren förvarades. Jag antar att de har en hushållerska?"

"Helt riktigt", sa Hernandez. "Hon heter Marisol Mendez. Dessvärre är hon bortrest hela veckan. Semester i Palm Springs tydligen."

"Så det kan inte ha varit hushållerskan", sa Trembley. "Jobbar någon annan här? De måste ha massor med tjänstefolk."

"Inte så många som du tror", sa Hernandez. "Trädgården är till stora delar resistent mot torka, så de har en trädgårdsmästare som kommer hit två gånger i månaden för underhåll. Sen har de ett företag som sköter poolunderhåll. Maken säger att de kommer hit en gång i veckan, på torsdagar."

"Så vad återstår då?" frågade Trembley och verkade vara rädd för att utrycka det uppenbara svaret.

"Då återstår samma person som vi började med", sa Hernandez rakt på sak.

"Maken."

"Har han alibi?" frågade Jessie.

"Det är precis det vi ska ta reda på", svarade Hernandez samtidigt som han drog fram sin kommunikationsradio och började prata i den. "Nettles, se till att få Missinger körd till stationen för förhör. Jag vill inte att någon ställer några frågor till honom förrän vi har honom i förhörsrummet."

"Ledsen, kriminalaren", kom en knastrande och ängslig röst tillbaka. "Men någon har redan gjort det. Han är på väg dit nu."

"För helvete", svor Hernandez och stängde av radion. "Vi måste sticka nu."

"Vad är problemet?" frågade Jessie.

"Jag ville vara där när Missinger kom till stationen – för att vara den snälla polisen, hans livlina, den som lyssnar på honom. Men om han kommer dit först och ser alla blå uniformer, pistoler och starka lampor, så kommer han bli skrämd och kräva att få en advokat innan vi hinner fråga någonting. Och så fort det händer kan vi glömma att få något vettigt ur honom."

"Bäst att vi rör på oss då", sa Jessie och skyndade sig förbi honom, ut genom dörren.

När de anlände till stationen hade Missinger redan varit där i tio minuter. Hernandez hade ringt i förväg och beordrat stationsbefälet att ta honom till familjerummet, som var avsett för brottsoffer och familjemedlemmar till avlidna. Det ett rum som var något mindre sterilt än resten av stationen, med några gamla soffor, gardiner i fönstren och ett par veckotidningar på soffbordet.

Jessie, Hernandez och Trembley sprang mot dörren till familjerummet, där en lång polis vakade utanför.

"Hur går det för honom där inne?" frågade Hernandez.

"Han är okej. Tyvärr krävde han att få kontakta sin advokat i samma sekund som han klev in på stationen."

"Fantastiskt", fräste Hernandez. "Hur länge har han väntat på att få ringa?"

"Han har redan ringt, sir", sa polisaspiranten och såg obekväm ut.

"Va? Vem tillät honom att göra det?"

"Det gjorde jag, sir. Borde jag inte ha gjort det?"

"Hur länge har du jobbat här, polisaspirant... Beatty?" frågade Hernandez och tittade på namnbrickan på mannens skjorta.

"Knappt en månad, sir."

"Okej, Beatty", sa Hernandez, och försökte hålla sin frustration i schack. "Det går inte att göra något åt detta nu. Men i framtiden behöver du inte omedelbart ge en potentiell misstänkt brottsförvarare telefonen så fort han ber om det. Du kan sätta honom i rummet och säga att du ska göra det så snart som möjligt. ’Så snart som möjligt’ kan ta några minuter, kanske till och med en timme eller två. Det är en taktik som ger oss tid till att komma på en strategi och som inte sätter den misstänkte i kontroll. Kan du snälla komma ihåg det här i framtiden?"

"Ja, sir", sa Beatty fåraktigt.

"Okej. Ta honom till förhörsrummet nu. Vi har antagligen inte mycket tid på oss innan advokaten kommer. Men jag vill åtminstone använda den tid vi har för att få en känsla för killen. Och Beatty, när du tar honom dit, svara inte på hans frågor. Ta honom bara till förhörsrummet och lämna sedan. Förstått?

"Ja, sir."

Medan Beatty gick in i familjerummet för att hämta Missinger ledde Hernandez Jessie och Trembley till fikarummet.

"Låt oss ge honom en minut att komma tillrätta", sa Hernandez. "Trembley och jag går in. Jessie, du kollar från bakom spegeln. Det är för sent för att ställa några väsentliga frågor men vi kan försöka få igång någon form av snack med killen. Han behöver inte säga något till oss. Men vi kan säga massor. Och det kan påverka honom. Vi behöver få honom att känna sig så obekväm som möjligt innan hans advokat kommer hit och får honom att känna sig lugn. Vi behöver få in de där tvivlen i huvudet på honom, så att han börjar fundera på om vi är bättre allierade till honom än hans dyra advokat. Vi har inte mycket tid på oss, så nu sätter vi igång."

Jessie gick till observationsrummet och satte sig. Det var första gången hon fick se Michael Missinger, som stod och såg obekväm ut i ett hörn. Han var, om möjligt, ännu snyggare än sin hustru. Trots att klockan var tre på natten och han bara hade på sig jeans och tröja, som han måste ha slängt på sig i farten, så såg han ut som att han just hade kommit från en modellfotografering.

Hans korta, solblekta blonda hår var precis lagom rufsigt för att han skulle se opretentiös ut, men inte så mycket att det såg ovårdat ut. Hans hud var ojämnt solbränd, vissa delar var vita, ett tydligt tecken på att han var surfare.

Han var lång och gänglig, och såg ut som den typen som inte behövde träna mycket för att se ut så. Ögonen var röda och svullna – högst troligen eftersom han hade gråtit – men det gjorde dem inte mindre vackra. Jessie fick erkänna att om den här killen hade kommit fram till henne i en bar så hade hon inte precis känt sig besvärad. Till och med hans nervösa rörelser där han stod och stampade var frustrerande bedårande.

Efter några sekunder kom Hernandez och Trembley in. De såg inte lika förtrollade ut.

"Sätt dig, herr Missinger", sa Hernandez och fick nästan instruktionerna att låta hjärtliga. "Vi vet att du har bett om att få hit din advokat, vilket går bra. Som jag har förstått det så är han på väg. Under tiden så skulle vi vilja uppdatera dig om hur det går i utredningen. Först och främst vill jag säga att jag verkligen beklagar din förlust."