Blake Pierce - Innan han dödar

"Jag vet", sa Mackenzie, och den här gången sträckte hon ut handen. Hon lade sin hand på hans axel och han verkade vara tacksam över det. Hon märkte att han verkligen ville gråta men att han antagligen inte tänkte låta det hända framför främlingar.

"Inspektör Porter", sa Mackenzie. Han kom ut från det andra rummet och stirrande på henne.

"Hade du några fler frågor?" Hon skakade subtilt på huvudet när hon ställde frågan, i hopp om att han skulle fatta vinken.

"Nej, jag tror att vi är klara här", sa Porter.

"Okej", sa Mackenzie. "Återigen, stort tack för vi fick prata med er, killar."

"Ja, tack", sa Porter och anslöt till Mackenzie i vardagsrummet. "Jennifer, du har ju mitt nummer så om du kommer på någonting som skulle kunna vara till hjälp för oss, tveka inte att höra av dig. Även de minsta sakerna kan vara till stor hjälp."

Jennifer nickade och kraxade fram ett "tack."

Mackenzie och Porter lämnade och gick några trätrappor ner mot lägenhetskomplexets parkeringsplats. När de var på tillräckligt långt avstånd från lägenheten, gick Mackenzie närmare Porter. Hon kunde känna hur han nästan kokade över av ilska, men hon valde att strunta i det.

"Jag fick en ledtråd", sa hon. "Kevin sa att hans mamma jobbade på att få igenom ett besöksförbud mot någon på arbetsplatsen förra året. Han sa att det var den enda gången han sett henne verkligt upprörd eller arg över någonting."

"Bra", sa Porter. "Det betyder att någonting gott kom ur att du underminerade mig."

"Jag underminerade dig inte", sa Mackenzie. "Det var helt enkelt så att jag såg att situationen mellan dig och den äldste sonen höll på att spåra ur, så jag bröt in för att lösa det."

"Skitsnack", sa Porter. "Du fick mig att verka svag och underlägsen inför ungarna och deras moster."

"Det är inte sant", sa Mackenzie. "Och även om det var sant, vad spelar det för roll? Du pratade med barnen som att de var idioter och knappt förstod språket."

"Du agerade på ett uppenbart respektlöst sätt", sa Porter. "Låt mig påminna dig om att jag har haft det här yrket längre än vad du har levt. Om jag behöver någon som bryter in och hjälper mig, så kan du vara jävligt säker på att jag frågar först."

"Du avslutade det, Porter" svarade hon. "Det var över, minns du det? Det fanns inget kvar att underminera. Du var på väg ut genom dörren. Det var ditt beslut. Och det var fel beslut."

De hade nått bilen nu, och medan Porter låste upp stirrade han med brinnande ögon på Mackenzie över taket.

"När vi kommer tillbaka till stationen kommer jag att gå till Nelson och lämna in en förfrågan om att bli omplacerad. Jag är färdig med den här respektlösheten."

"Respektlösheten", sa Mackenzie och skakade på huvudet. "Du vet inte ens vad det ordet betyder. Du skulle ju kunna börja med att fundera på hur du behandlar mig."

Porter gav ifrån sig en skälvande suck och satte sig i bilen, utan att säga något mer. Mackenzie var fast besluten att inte låta Porters stela humör få henne ur balans, när även hon satte sig i bilen. Hon tittade över axeln mot lägenheten och undrade om Kevin hade tillåtit sig själv att gråta ännu. I det stora hela så framstod bråket med Porter inte som särskilt viktigt.

"Vill du avrapportera?" frågade Porter, tydligt förbannad över att ha blivit trampad på.

"Ja," sa hon och tag fram sin telefon. Medan hon letade fram Nelsons nummer kunde hon inte förneka att en viss tillfredställelse långsamt växte i henne. En ansökan om besöksförbud hade lämnats in för ett år sedan och nu var Hailey Lizbrook död.

Vi har den jäveln, tänkte hon.

Men samtidigt undrade hon om det verkligen skulle vara så enkelt att lösa det här saken.

Mackenzie kom hem klockan 22:45, utmattad. Det hade varit en lång och krävande dag, men hon visste att hon inte skulle kunna sova ännu på ett tag. Hon var alldeles för fokuserad på ledtråden som Kevin Lizbrook hade lämnat. Hon hade ringt in informationen till Nelson, som hade lovat att han skulle ordna så att någon ringde till strippklubben och den av advokatfirmorna som hade arbetat med att ta fram hennes ansökan om besöksförbud.

Medan hennes hjärna jobbade på högvarv satte Mackenzie på lite musik, tog en öl från kylskåpet och tappade upp ett bad. Vanligtvis var hon inte förtjust i att bada, men ikväll kändes musklerna i hennes kropp alldeles för spända. Under tiden som badkaret fylldes med vatten gick hon runt och plockade upp efter Zack, som uppenbarligen hade väntat till sista sekunden igen med att ta sig iväg till jobbet.

Hon och Zack hade flyttat ihop för lite över ett år sedan, i ett försök att vidta alla tänkbara åtgärder i sin relation för att avvärja frågan om giftermål så länge som möjligt. Mackenzie kände sig redo att gifta sig, men Zack verkade livrädd. De hade varit tillsammans i tre år nu, och medan de två första åren varit jättebra, hade det senaste året snarare definierats av monotoni och Zacks rädsla för att vara ensam och att gifta sig. Om han fick möjligheten att befinna sig någonstans mellan de två alternativen, med Mackenzie som sin trygghet, så verkade han vara nöjd.

Samtidigt som hon samlade ihop två smutsiga tallrikar från soffbordet och klev över en Xbox-skiva på golvet, funderade Mackenzie på om hon var färdig med att vara en snuttefilt. Det var dessutom så att hon inte längre sig säker på att hon skulle vilja gifta sig med Zack om han skulle fråga henne imorgon. Hon kände honom allt för väl, hon hade föreställt sig hur livet som gift med honom skulle vara, och ärligt talat såg det inte särskilt lovande ut.

Hon hade fastnat i ett dött förhållande, med en partner som inte satte värde på henne. På samma sätt, insåg hon, satt hon fast i ett jobb där kollegorna inte uppskattade henne. Det kändes som att hela hennes liv hade hakat upp sig. Hon visste att hon behövde förändra saker och ting men det kändes skrämmande. Och med tanke på hur utmattad hon var, så hade hon helt enkelt inte energin som krävdes.

Mackenzie gick tillbaka till badrummet och vred av vattenkranen. Ångan steg upp från vattenytan, som om den ville välkomna henne att kliva i. Hon klädde av sig, såg sig i spegeln och blev genast än mer påmind om att hon hade spenderat åtta år av sitt liv med en man som inte hade någon direkt vilja att binda sig. Hon kände att hon var attraktiv, på ett alldagligt sätt. Hon hade ett snyggt ansikte (kanske särskilt när hon hade håret uppsatt) och hon hade en fast kropp, även om den var lite smal och muskulös. Hennes mage var platt och hård — till den grad att Zack ibland skämtade om att hennes magrutor fick honom att känna sig hotad.

Hon gled i badkaret, med ölen vilande på ett litet bord bredvid henne. Hon andades ut tungt och lät vattnet omsluta henne. Hon blundade och slappnade av så gott hon kunde, men bilden av Kevin Lizbrooks ögon återkom ständigt framför henne, som i en loop.

Sorgen i dem hade varit nästan outhärdlig. Den påminde om en smärta som Mackenzie burit en gång, men som hon hade lyckats pressa tillbaka någonstans djupt inom sig.

Hon blundade och halvsov, bilden förföljde henne under hela tiden. Hon kände en tydlig närvaro, som om Hailey Lizbrook fanns i rummet med henne och uppmanade henne att lösa mordet.

*

Zack kom hem en timme senare, direkt från ett tolvtimmarspass på en lokal textilfabrik. Varje gång Mackenzie kände doften av smuts, svett och smörjmedel på honom, påmindes hon om att Zack saknade ambition. Mackenzie hade inget problem med jobbet i sig, det var ett respektabelt yrke för män som var byggda för hårt arbete och hängivenhet. Men Zack hade en kandidatexamen som han hade planerat att använda för att komma in på ett masterprogram och bli lärare. Den planen hade fallit i glömska för fem år sedan och han hade varit fast i rollen som arbetsledare på textilfabriken sedan dess.