Blake Pierce - Innan han dödar

Medan han satt i sin bil, så långt från gatubelysningen som han kunde komma, tänkte han på sin samling där hemma. Han hade studerat den noggrant innan han hade åkt hemifrån den här kvällen. Där fanns resterna av hans arbete på hans lilla skrivbord: en handväska, ett örhänge, ett guldhalsband, ett stycke blont hår förvarat i en Tupperware-behållare. Samlingen var en påminnelse om att han blivit utsedd att utföra det här arbetet. Och att han hade mer jobb att göra.

En man kom gående från byggnaden på andra sidan gatan, vilket väckte honom ur sina tankar. Han följde mannen med blicken och väntade tålmodigt. Han hade lärt sig ett och annat om tålamod under årens lopp. På grund av det blev han nu nervös av tanken på att behöva handla snabbt. Tänk om han råkade slarva?

Han hade inte något val. Mordet på Hailey Lizbrook var redan på nyheterna. Människor var på jakt efter honom — precis som om han som hade gjort något dåligt. De förstod bara inte. Det han hade gett den där kvinnan var en gåva.

En frälsning.

Förr hade han låtit mycket tid passera mellan sina heliga handlingar. Men nu kände han att det var bråttom. Det fanns så mycket att göra. Det fanns ständigt kvinnor där ute — i gathörn, kontaktannonser, på tv.

I slutändan skulle de förstå. De skulle förstå och de skulle tacka honom. De skulle fråga honom hur man blir ren, och han skulle öppna deras ögon.

Efter en stund släcktes neonfiguren av kvinnan och fönstret blev svart. Skenet bakom fönstren dog ut. Stället hade blivit mörkt och ljusen släcktes då de stängde för natten.

Han visste att det skulle betyda att kvinnorna snart skulle komma ut på baksidan, gå mot sina bilar och sedan åka hem.

Han lade i växeln och körde långsamt runt byggnaden. Gatubelysningen tycktes jaga honom, men han visste att han inte hade någon ögon efter sig. I den här delen av stan var det ingen som brydde sig.

På baksidan av byggnaden var de flesta bilarna fina. Det fanns bra pengar att tjäna på att visa upp sin kropp. Han parkerade längst bort på parkeringsplatsen och väntade en stund till.

Det tog ett bra tag innan de anställdas dörr öppnades. Två kvinnor kom ut i sällskap av en man som såg ut som att han jobbade som väktare på stället. Han tittade på väktaren och funderade på om han skulle komma att bli ett problem. Han hade en pistol under sätet, som han skulle använda om det var absolut nödvändigt, men helst ville han inte det. Han hade ännu inte behövt använda den. Han hatade egentligen pistoler. De var orena och lättjefulla på något vis.

Till slut hade de skiljts åt och körde iväg i sina bilar.

Han såg andra komma gående, och plötsligt satte han sig upp, spikrak i ryggen. Han kände hur hjärtat bultade. Det var hon. Den utvalda.

Hon var kort, hade löshår och blond page. Han såg henne sätta sig i sin bil, men han körde inte fram förrän han såg bakljusen försvinna bakom kröken.

Han körde runt på andra sidan av byggnaden för att inte dra till sig någon uppmärksamhet.

Han skuggade henne, hjärtat började slå fortare. Instinktivt sträckte han sig mot underdelen av sätet och kände på repet. Det lugnade hans nerver.

Han blev lugn av tanken på att efter jakten skulle offrandet ske.

Och så blev det.

Mackenzie satt i passagerarsätet, hon hade flera brottsakter utspridda i knät. Porter satt bakom ratten och trummade till en Rolling Stones-låt. Radion var inställd på kanalen med klassisk rock som han alltid lyssnade på när han körde. Mackenzie tittade upp, tålamodet var slut. Hon såg bilens strålkastare sluka vägen framför i 130 kilometer i timmen, och hon vände sig mot honom.

"Kan du vara snäll att sänka musiken?" fräste hon.

I vanliga fall hade hon inte brytt sig, men nu försökte hon glida in i rätt sinnesstämning för att förstå mördarens modus operandi.

Med en suck och skakande på huvudet, skruvade Porter ner volymen på radion. Han kastade en föraktfull blick på henne.

"Vad är det du tror att du ska hitta?" frågade han.

"Jag försöker inte hitta någonting", sa Mackenzie. "Jag försöker att lägga ihop pusselbitarna för att bättre kunna förstå mördarens personlighetstyp. Om vi kan sätta oss in i hur han tänker har vi en mycket större chans att hitta honom."

"Eller", sa Porter, "så kan du ju vänta tills vi kommer fram till Omaha och får prata med offrets barn och syster, som Nelson sagt till oss att göra."

Utan att ens behöva titta på honom märkte Mackenzie att han gjorde sitt yttersta för att hålla inne med någon spydig kommentar. Det hedrade väl honom på något vis, tänkte hon. När det bara var de två ute på vägarna eller på en brottsplats, så höll Porter tillbaka med spydiga kommentarer och nedlåtande beteende.

Hon ignorerade Porter för ett ögonblick och tittade på anteckningarna i hennes knä. Hon jämförde anteckningarna om fallet från 1987 med Hailey Lizbrook-mordet. Ju mer hon läste igenom dem, desto mer övertygad blev hon om att de båda morden hade utförts av samma person. Men det som frustrerade henne var att det inte fanns något tydligt motiv.

Hon letade i aktens dokument, bläddrade bland sidorna och skummade igenom informationen. Hon började mumla, ställde frågor och konstaterade olika fakta högt för sig själv. Det var något som hon hade gjort sedan gymnasiet, en egenhet hon aldrig riktigt hade växt ifrån.

"Inga tecken på sexuellt övergrepp i något av fallen", sa hon dämpat. "Inga uppenbara likheter mellan offren förutom deras yrke. Inga direkta tecken på ett religiöst motiv. Varför inte gå hela vägen med krucifix istället för vanliga träpålar om du är ute efter ett religiöst tema? Siffrorna förekom i båda fallen men de ger inte någon tydlig mening till morden."

"Ta inte det här på fel sätt", sa Porter, "men jag skulle verkligen föredra att lyssna på Stones just nu."

Mackenzie slutade att prata och såg sedan att notifikationslampan blinkade på hennes telefon. Efter att hon och Porter lämnat distriktet hade hon mailat Nancy och bett henne göra några snabba sökningar med nyckelorden påle, strippa, prostituerad, servitris, majs, piskrapp, samt talföljden N511/J202 från mordfall de senaste trettio åren. När Mackenzie kollade sin telefon, upptäckte hon att Nancy i vanlig ordning hade handlat snabbt.

I Nancys svarsmail stod det: Hittade inte mycket, tyvärr. Men jag har bifogat sammanfattningar av de få mordfall som jag fann. Lycka till!

Det var bara fem bifogade filer så Mackenzie kunde läsa igenom dem ganska snabbt.

I tre av dem var det uppenbart att de inte hade något att göra med Lizbrook-mordet eller fallet från 87. Men de två andra var tillräckligt intressanta för att åtminstone fundera på.

En av dem var ett fall från 1994 där en kvinna hade hittats död bakom en övergiven lada på landsbygden, omkring tretton kilometer utanför Omaha. Hon hade bundits vid en träpåle och man trodde att hennes kropp hade varit där i minst sex dagar innan hon hittades. Hennes kropp hade stelnat och hennes ben hade blivit tuggade på av skogsdjur, troligtvis rödlo. Kvinnan hade förekommit ett flertal gånger i brottsregistret, bland annat hade hon blivit gripen två gånger för att ha utfört sex mot betalning. Inte heller i det här fallet fanns det några uppenbara tecken på sexuella övergrepp, och även fast det fanns spår av piskrapp på hennes rygg, så var inte skadorna i närheten av lika omfattande som de som hittades på Hailey Lizbrook. I sammanfattningen av mordet stod det dock ingenting om att några siffror hittats på pålen.

Det andra möjligen relevanta dokumentet handlade om en nittonårig tjej som rapporterades kidnappad efter att hon inte hade kommit hem till julledigheten, när hon gick sitt första år på universitetet i Nebraska, 2009. När hennes kropp hittades, delvis begravd på ett övergivet fält, tre månader senare, hittades spår av piskrapp på hennes rygg. Bilder som visade den unga flickan naken och involverad i ett vilt sexparty på någon studentförening, läckte senare till pressen. Bilderna hade tagits en vecka innan hon anmäldes försvunnen.