Blake Pierce - Innan han dödar

Hon flög fram genom majsfältet, stjälkarna slog mot henne. Det var som om löven och grenarna sträckte sig efter henne och smekte hennes upprivna rygg som gamla skrumpna fingrar. Hon kippade efter andan och fokuserade på att hålla en fot framför den andra. Hon visste att motorvägen var någonstans i närheten. Allt hon behövde göra var att fortsätta springa och nonchalera smärtan.

Bakom henne började mannen skratta. Hans röst fick skrattet att låta som att det kom från ett monster som varit gömt i majsfältet i århundraden.

Hon kved och fortsatte springa, hennes bara fötter slog mot jorden och hennes nästan helt nakna kropp välte majsstjälkarna åt sidan. Hennes bröst hoppade upp och ner på ett löjligt vis, det vänstra smet ur behån. I den stunden lovade hon sig själv att om hon skulle överleva det här så skulle hon aldrig strippa igen. Hon skulle hitta något bättre jobb, ett bättre sätt att försörja sina barn på. Insikten tände en ny gnista hos henne och fick henne att springa ännu fortare genom majsfältet. Hon sprang så fort hon kunde. Om hon bara fortsatte att springa så skulle hon bli fri från honom. Motorvägen låg precis runt hörnet. Eller?

Kanske. Men även om så var fallet så talade inte mycket för att någon skulle befinna ute på vägen. Klockan var inte ens sex på morgonen än och motorvägarna i Nebraska var ofta väldigt ödsliga den tiden på dygnet.

Framför henne uppenbarade sig en öppning bland stjälkarna. Gryningsljusets skumma sken rann mot henne och hennes hjärta rusade när hon såg motorvägen.

Hon fortsatte genom fältet och kunde knappt tro det, men hon hörde ett motorljud som närmade sig. Hon fylldes av hopp.

Hon såg skenet av strålkastarna som kom närmare och hon sprang ännu fortare, så nära att hon kunde känna doften av den varma asfalten.

Hon nådde utkanten av majsfältet precis när en röd pickup körde förbi. Hon skrek och viftade frenetiskt med armarna.

"SNÄLLA!" vädjade hon.

Men till hennes fasa dånade bilen förbi.

Hon vinkade med armarna och grät. Kanske om föraren råkade titta i backspegeln—

Klatsch!

En skarp och bitande smärta exploderade i det vänstra knävecket och hon föll mot marken. Hon skrek och försökte resa sig upp, men hon kände hur en stark hand greppade tag i nackhåret och snart drog han tillbaka henne in mot majsfältet.

Hon försökte slita sig loss, men den här gången gick det inte.

Piskan slog mot henne en sista gång innan hon, slutligen, med tacksamhet, förlorade medvetandet.

Hon visste att snart skulle allt vara över: oljudet, piskan, smärtan — och hennes korta, smärtsamma liv.

Kriminalinspektör Mackenzie White stålsatte sig för det värsta när hon gick genom majsfältet den eftermiddagen. Ljudet av majsstjälkarna gjorde henne illa till mods när hon passerade dem. Ett dött ljud uppstod när stjälkarna skrapade mot hennes jacka där hon tog sig fram, länga efter länga. Öppningen hon letade efter verkade vara flera kilometer bort.

Hon kom fram till slut, men när hon gjorde det stannade hon tvärt och önskade genast att hon befunnit sig någon helt annanstans.

Det var en död, nästan helt naken kropp av en kvinna i trettioårsåldern, fastbunden vid en påle. Det fanns vånda i hennes frusna ansiktsuttryck. Det var en syn som Mackenzie önskat att hon aldrig skulle fått se, samtidigt visste hon att hon aldrig skulle glömma den.

Fem poliser hade infunnit sig på brottsplatsen, utan att göra något särskilt. De försökte se upptagna ut men hon visste att allt de gjorde var att försöka greppa vad som egentligen hänt. Hon var säker på att ingen av dem hade sett någonting som det här tidigare. Det tog inte mer än fem sekunder för Mackenzie att förstå att det fanns något djupare kring det här brottet. Det liknade inte något annat som hon stött på tidigare. Sådant här hände inte bland majsfälten i Nebraska.

Mackenzie närmade sig kroppen och gick långsamt i en cirkel runt den. Hon kände hur de andra poliserna iakttog henne. Hon visste att somliga av dem tyckte att hon tog sitt jobb på alldeles för stort allvar. Hon tog sig an saker och ting lite väl noggrant, letade efter röda trådar och sammanhang som framstod som närmast abstrakta. Hon var den unga kvinnan som hade nått positionen som kriminalinspektör alldeles för snabbt enligt många av männen i polisdistriktet, det var hon väl medveten om. Hon var den ambitiösa tjejen som alla antog hade siktet inställt på större och bättre saker än att förbli kriminalinspektör hos småstadspolisen i Nebraska.

Mackenzie brydde sig inte om dem. Hon var fullt fokuserad på den döda kroppen och på att vifta bort alla flugor som samlats. De flög hetsigt kring kvinnans kropp och bildade ett litet svart moln. Det gjorde inte saken bättre att hela sommaren hade varit varm och det kändes som att all den hettan hade samlats på majsfältet och koncentrerats till precis den här platsen.

Mackenzie gick närmare, studerade kroppen och försökte undantränga känslan av illamående och vågen av sorg som kom över henne. Kvinnans rygg var full av djupa sår. De såg uniforma ut till sin natur, vilket tydde på att de alla orsakats av samma typ av tillhygge. Hennes rygg var täckt av blod, mestadels torkat och kladdigt. Baksidan av hennes stringtrosor var också de dränkta i blod.

Just som Mackenzie avslutade sin runda kring kroppen kom en kort men kraftig man emot henne. Hon kände honom väl, men tyckte inte om honom.

"Hej inspektör White", sa kriminalkommissarie Nelson.

"Kommissarien", svarade hon.

"Var är Porter?"

Det fanns inget nedlåtande i hans tonfall, men hon kände det ändå. Den här hårdhudade lokala kriminalkommissarien i femtioårsåldern hade inte mycket tilltro till att en tjugofemårig kvinna skulle vara till någon hjälp för att reda ut det här fallet. Walter Porter, hennes femtiofemåriga kollega, skulle vara bäst lämpad för det här jobbet.

"Borta vid motorvägen", sa Mackenzie. "Han pratar med bonden som hittade kroppen. Han kommer att ansluta snart."

"Okej", sa Nelson, uppenbart mer avslappnad. "Vad har du för tankar om det här?"

Mackenzie var inte säker på hur hon skulle svara på den frågan. Hon visste att han testade henne. Han gjorde det då och då, även om de enklaste saker. Han gjorde inte så mot några av de andra poliserna eller inspektörerna och hon var ganska säker på att han gjorde så mot henne för att hon var ung och kvinna.

Hennes magkänsla var att det här var något mer än ett teatraliskt mord. Var det de oräkneliga piskrappen på hennes rygg? Var det faktumet att kvinnan hade en kropp som en utvikningsmodell? Hennes bröst var uppenbart fejk och om Mackenzie var tvungen att gissa skulle hon säga att hennes bakdel också var det. Hon bar en hel del smink, som till stor del blivit kladdigt och smetats ut av tårar.

"Jag tror", sa Mackenzie till slut som svar på Nelsons fråga, "att detta var ett brott helt och hållet fokuserat på misshandeln. Jag tror inte att kriminalteknikerna kommer att hitta spår av sexuella övergrepp. De flesta män som kidnappar en kvinna för att ha sex misshandlar sällan offret så här svårt, även om de planerar att mörda henne senare. Jag tror också att den typ av underkläder som kvinnan bär tyder på att hon var utmanande på något sätt. Helt ärligt, baserat på hennes sminkning och hennes fylliga bröst, så skulle jag nog börja ringa runt till Omahas strippklubbar för att kolla om någon av dansarna var frånvarande igår."

"Allt det där är redan gjort", svarade Nelson självbelåtet. "Den avlidna är Hailey Lizbrook, trettiofyra år gammal, mor till två pojkar och dansare på The Runway i Omaha."