Blake Pierce - Innan han dödar

"Vilka siffor var det?" frågade en av de yngre poliserna runt bordet.

"Siffror och bokstäver, faktiskt", sa Mackenzie. "N511 och J202. Jag har en bild på min telefon."

"Det kommer snart andra bilder, så fort Nancy skrivit ut dem", sa Nelson. Han talade snabbt och med en kraftfull röst, så att hela rummet skulle förstå att diskussionen om siffrorna var avklarad.

Mackenzie lyssnade på Nelson medan han malde på om uppgifterna som behövde göras för att täcka hela ytan på tolv kilometer som utgjorde gapet mellan Hailey Lizbrooks bostad och The Runway. Men hon lyssnade bara med ett halvt öra. Hennes medvetande gled in i tankar på hur kvinnans fastbundna kropp hade sett ut där vid pålen. Det var någonting med den synen som nästan hade känts bekant och som nu hade fastnat i henne, där hon satt i konferensrummet.

Hon gick igenom de knapphändiga anteckningarna i mappen och hoppades att någon liten detalj skulle kunna väcka upp något i hennes minne. Hon bläddrade igenom de fyra sidorna av information och hoppades hitta någonting. Hon kände redan till all information som fanns i mappen men hon granskade detaljerna ändå.

Trettiofyraårig kvinna, antas ha mördats föregående natt. Piskrapp, skärsår, diverse bortnötning av hud på hennes rygg, bunden vid en gammal träpåle. Dödsorsak antas vara blodförlust eller möjligt hjärttrauma. Tillvägagångssättet antyder eventuella religiösa övertoner medan kvinnans kroppstyp antyder att det funnits sexuella motiv.

När hon läste det, var det något som klickade. Hon zonade ut och lät medvetandet vandra fritt, utan att störas av omgivningen.

Just som hon kopplade ihop delar av information och började se ett mönster som hon hoppades var fel, gjorde Nelson klart att mötet var på väg att avslutas.

"... och eftersom det är för sent för att sätta upp vägspärrar för att det ska ge något resultat, så behöver vi till största delen förlita oss på vittnesuppgifter, ingen detalj är för liten. Så, någon som har något att tillägga?"

"En sak, sir", sa Mackenzie.

Hon märkte att Nelson höll tillbaka en suck. Hon hörde hur Porter på andra sidan bordet gav ifrån sig någon slags stillsam skrockning. Hon brydde sig inte om det, utan väntade på att se hur Nelson skulle svara henne.

"Ja, White?" frågade han.

"Jag påminns om ett brottsfall från 1987 som liknar detta. Jag är rätt säker på att det var precis utanför Roseland. Tillvägagångssättet var likadant, typen av kvinna likadan. Jag är rätt säker på att våldsmetoden var den samma också."

"1987?" frågade Nelson. "White, var du ens född då?"

Hans kommentar möttes med mjuka skratt från mer än hälften av rummet. Mackenzie lät det rinna av henne. Skämmas kunde hon göra senare.

"Nej, det var jag inte", sa hon utmanande. "Men jag har läst rapporten."

"Du glömmer en sak här, sir", sa Porter. "Mackenzie spenderar sin fritid med att läsa om gamla ouppklarade fall. Tjejen är en vandrande encyklopedi när det gäller den här typen av grejer."

Mackenzie noterade direkt att Porter hade refererat till henne med förnamnet och kallat henne tjej istället för kvinna. Det sorgliga var att han antagligen inte ens var medveten om hur respektlös han framstod.

Nelson kliade sig i huvudet och släppte till slut ut den där tunga sucken som han hållit tillbaka.

"1987? Är du säker?"

"Nästan helt säker."

"Roseland?"

"Eller precis i närheten", sa hon.

"Okej", sa Nelson och tittade mot andra sidan bordet där en medelålders kvinna satt och lyssnade intensivt. Det stod en laptop framför henne, som hon tyst hade skrivit på under hela tiden. "Nancy, kan du söka efter det i databasen?"

"Ja, sir", sa hon. Hon började omedelbart knappa in någonting i distriktets interna databas.

Nelson gav Mackenzie ännu en ogillande blick som mer eller mindre kunde översättas till: Bäst för dig att du har rätt nu, annars har du kastat bort tjugo sekunder av min dyrbara tid.

"Okej, pojkar och damer", sa Nelson. "Så här gör vi. Så fort det här mötet är över så vill jag att Smith och Berryhill åker ut till Omaha och hjälper det lokala polisdepartementet där. Därifrån kommer vi, om det behövs, att rotera parvis. Porter och White, jag vill att ni två pratar med barnen till den avlidna och hennes arbetsgivare. Vi jobbar också på att få tag på adressen till hennes syster.

"Ursäkta mig, sir", sa Nancy och tittade upp från datorskärmen.

"Ja, Nancy?"

"Det verkar som att inspektör White hade rätt. I oktober 1987 hittades en prostituerad kvinna död och fastbunden vid en linjestolpe av trä precis utanför stadsgränsen till Roseland. I akten jag tittar i står det att kvinnan var avklädd förutom underkläderna och allvarligt pryglad. Inga tecken på sexuella övergrepp och inget särskilt motiv till dådet.

Rummet föll åter i tystnad, då det fanns så många obesvarade frågor. Till slut var det Porter som tog ordet. Mackenzie märkte att han försökte avfärda det hela, men samtidigt tyckte hon sig höra en antydan till oro i hans röst.

"Det är nästan trettio år sen", sa han. Det är vad jag skulle kalla ett tunt samband."

"Men det är fortfarande ett samband", sa Mackenzie.

Nelson slog sin vänstra hand i bordet och hans ögon brände mot Mackenzie. "Om det finns ett samband här, så vet du vad det betyder, eller hur?"

"Det betyder att vi har att göra med en seriemördare," sa hon. "Och bara misstanken om att vi har att göra med en seriemördare betyder att vi måste överväga att koppla in FBI."

"För helvete", sa Nelson. "Nu förhastar du dig. Nu förhastar du dig faktiskt för jävla mycket."

"Med all respekt", sa Mackenzie, "det är värt att kika på."

"Och nu när din snillrika hjärna har uppmärksammat hos på det här, är vi tvungna", sa Nelson. "Jag ringer några samtal och kopplar in dig på det här så att du får undersöka det vidare. Men låt oss nu börja med saker som är relevanta och inte kan vänta. Det var allt för tillfället, allihop. Sätt igång."

Den lilla gruppen runt konferensbordet tog sina mappar och löstes upp. När Mackenzie var på väg ut ur rummet, fick hon ett bekräftande leende av Nancy. Det var mer uppmuntran än Mackenzie fått på jobbet på mer än två veckor.

Nancy var receptionist och ibland även faktakollare på polisdistriktet. Hon var, så vitt Mackenzie visste, en av de få äldre kollegorna som inte direkt hade några problem med henne.

"Porter och White, vänta ett slag", sa Nelson.

Hon såg att Nelson nu uppvisade samma typ av oro som hon hade sett och hört hos Porter när han pratade för en stund sen. Han såg nästan illamående ut.

"Bra gjort att återropa fallet från 1987", sa Nelson till Mackenzie. Det såg ut som att han nästan led fysiskt över att ge henne en komplimang. "Det är långsökt, men man undrar ju..."

"Undrar vad?" frågade Porter.

Mackenzie, som alltid gick rakt på sak, svarade i Nelsons ställe.

"Varför han bestämt sig för att bli aktiv igen", sa hon.

Sedan lade hon till:

"Och när han kommer att döda igen."

Han satt i sin bil och njöt av tystnaden. Lyktstolparnas sken föll spöklikt mot gatan. Det var inte många bilar ute så här sent, vilket skapade ett kusligt lugn. Han visste att om någon var ute i den här delen av stan vid den här tiden, så var den personen troligen upptagen eller sysslade med något hemlighetsmakeri. Det gjorde det lättare för honom att fokusera på arbetet som låg framför honom — det goda arbetet.

Trottoarerna var oupplysta, sånär som på det sporadiska neonljuset från de sjabbiga etablissemangen. Den smaklösa figuren av en storbystad kvinna lyste i fönstret på byggnaden som han studerade. Den blinkade som en fyr i ett stormigt hav. Men de där ställena ledde en inte till några säkra hamnar — inte respektabla sådana i alla fall.