Blake Pierce - Åtrådd

"Nej, det är en bra utsikt härifrån, tack," sa Riley.

Hennes magkänsla talade om för henne att hon var precis där hon behövde vara. Mördaren hade trots allt inte släpat kroppen ner för samma sluttning som ungarna hade gått ner.

Nej, tänkte hon. Han stod här.

Det såg till och med ut som om den glesa vegetationen fortfarande bröts ner lite där hon stod.

Hon tog några andetag och försökte se igenom hans ögon. Han hade utan tvekan kommit hit på natten. Men var det en klar natt eller en molnig? Nå, i Arizona vid den här tiden av året, var chansen stor att natten var klar. Hon kunde minnas att månen skulle ha varit ljus för en vecka sedan. I stjärnljuset och månskenet kunde han ha sett vad han höll på med ganska så bra—möjligen även utan ficklampa.

Hon föreställde sig att han la ner kroppen här. Men vad hade han gjort efter det? Självklart hade han rullat kroppen från avsatsen. Den hade fallit rakt ner i det grunda vattnet.

Men det var något med detta scenario som Riley tyckte kändes fel. Hon undrade igen, som hon hade gjort på planet, hur han kunde ha varit så vårdslös.

Från här uppe på avsatsen kunde han förmodligen inte ha sett att kroppen inte hade sjunkit speciellt djupt. Ungarna hade beskrivit påsen som "en mörk gestalt i vattnet." Från den här höjden hade den nedsänkta påsen sannolikt varit osynlig även under en ljus natt. Han hade antagit att kroppen hade sjunkit, som nyligt döda kroppar gör i färskt vatten, speciellt när de vägs ner med stenar.

Men varför antog han att vattnet var djupt här?

Hon kikade ner i det klara vattnet. I det sena eftermiddagsljuset kunde hon enkelt se den nedsänkta avsatsen där kroppen hade landat. Det var ett litet horisontellt område, inget mer än toppen av ett stenblock. Runt omkring den var vattnet svart och djupt.

Hon tittade runt sjön. Klippor höjde sig överallt ur vattnet. Hon kunde se att Nimbo Lake hade varit en djup kanjon innan dammen hade fyllt den med vatten. Hon såg bara några få platser där man kunde gå längs strandlinjen. Klippornas sidor föll rakt ner i djupet.

Till sitt höger och vänster såg Riley åsar som liknade den där de stod, upphöjd till ungefär samma nivå. Vattnet under dessa klippor var mörkt och visade inga tecken på att någon typ av avsats skulle ligga nedanför.

En känsla av förståelse sköljde över henne.

"Han har gjort det här förut", sa hon till Bill och Holbrook. "Det finns en annan kropp i denna sjö."

*

I helikoptern på väg tillbaka till FBI Phoenix Division huvudkontor, sa Holbrook, "Så du tror att det här är ett seriefall trots allt?"

"Ja, det gör jag," sa Riley.

Holbrook sa, "Jag var inte positiv. För det mesta så var jag bara ivrig att få någon bra att arbeta på fallet. Men vad såg du som gjorde att du drog den slutsatsen?

"Det finns andra avsatser som ser precis ut som den som han knuffade den här kroppen över," förklarade hon. "Han använde en av de andra branta sluttningarna tidigare, och den kroppen sjönk precis som den skulle. Men han kanske inte kunde hitta samma plats den här gången. Eller trodde han kanske att det var samma plats. Hur som helst så förväntade han sig samma resultat den här gången. Men han hade fel."

Bill sa, "Jag sa ju att hon skulle hitta något där."

"Dykare måste söka igenom denna sjö", la Riley till.

"Det kommer att krävas mycket arbete," sa Holbrook.

"Det måste ändå ske. Det finns en annan kropp där nere någonstans. Du kan räkna med det. Jag vet inte hur länge den har varit där, men den är där."

Hon stannade upp och bedömde mentalt vad allt detta kunde säga om mördarens personlighet. Han var kompetent och kapabel. Detta var inte en patetisk förlorare, som Eugene Fisk. Han var mer som Peterson, mördaren som hade fångat och plågat både henne och April. Han var skarp och klar, och han njöt ytterst av att döda—en sociopat snarare än en psykopat. Framför allt så var han självsäker.

Kanske för självsäker för sitt eget bästa, tänkte Riley.

Det kan mycket väl visa sig vara hans största misstag.

Hon sa, "Mannen vi letar efter är inte någon kriminell luffare. Min gissning är att han är en vanlig medborgare, rimligen välutbildad, kanske med fru och barn. Ingen som känner honom tänker att han är en mördare."

Riley betraktade Holbrooks ansikte medan de pratade. Trots att hon nu visste någonting om det fall som hon inte hade känt till förut, slog det henne att Holbrook fortfarande var kall och avlägsen.

Helikoptern cirkulerade över FBI-byggnaden. Skymningen hade fallit och området nedanför var väl upplyst.

"Titta där," sa Bill och pekade ut genom fönstret.

Riley tittade ner dit han pekade. Hon var förvånad över att se att trädgården av sten såg ut som ett gigantiskt fingeravtryck från där hon var. Det spred sig under dem som ett välkomsttecken. Någon excentrisk landskapsarkitekt hade bestämt sig för att den här bilden, arrangerad av stenar, var bättre lämpad för den nya FBI-byggnaden än vad en planterad trädgård skulle ha varit. Hundratals stora stenar hade noggrant placerats i böjda rader för att skapa illusionen.

"Wow," sa Riley till Bill. "Vems fingeravtryck tror du att de använde? Någon legendarisk antar jag. Dillinger, kanske? "

"Eller kanske John Wayne Gacy. Eller Jeffrey Dahmer."

Riley tyckte det var ett konstigt spektakel. På marken skulle ingen någonsin gissa att arrangemanget av stenar var något mer än en meningslös labyrint.

Det slog henne nästan som ett tecken och en varning. Detta fall skulle kräva att hon så saker från ett nytt och obehagligt perspektiv. Hon var på väg att utforska nya områden av mörker, mörker som inte ens hon hade föreställt sig

Mannen njöt medan han betraktade de prostituerade. Han gillade hur de grupperade sig i hörnet och sprang upp och ner längst trottoarerna, mestadels parvis. Han fann dem vara mycket mer lättretliga än glädjeflickor och eskorter, benägna att lätt förlora sitt humör.

Till exempel, just nu såg han en av dem skrika mot en grupp ohyfsade unga pojkar, som satt i ett långsamt körande fordon och försökte ta bilder på henne. Mannen klandrade henne inte alls. Hon var trots allt här för att göra affärer, inte behandlas som en cirkusakt.

Var är deras respekt? tänkte han med ett småflin. Ungar nuförtiden.

Nu skrattade pojkarna åt henne och skrek oanständigheter. Men de kunde inte matcha hennes färgstarka svar, några av dem på spanska. Han gillade hennes stil.

Han var parkerad längs en rad billiga motell där prostituerade samlades. De andra tjejerna var mindre livliga än den som hade skrikit. Deras försök till att se sexiga ut såg rent ut obehagliga ut i jämförelse, och de var råare mot männen när de närmade sig. Medan han funderade, så lyfte en av dem upp sin kjol för att visa sina små underkläder till föraren av en långsamt, passande bil. Föraren stannade inte.

Mannen höll ögonen på flickan som först hade fångat hans uppmärksamhet. Hon stampade runt indignerat och klagade till de andra tjejerna.

Mannen visste att han kunde få henne om han ville ha henne. Hon kunde bli hans nästa offer. Allt han hade behövt göra för att få hennes uppmärksamhet var att köra längs trottoarkanten mot henne.

Men nej, det skulle han inte göra. Han skulle aldrig göra det. Han skulle aldrig närma sig en hora på gatan. Det var upp till henne att närma sig honom. Det var även detsamma med horor han träffade genom en service eller en bordell. Han fick dem att träffa honom ensam någonstans, separat, utan att någonsin fråga direkt. Det skulle se ut om det vore deras idé.

Med lite tur skulle den lättretliga tjejen lägga märke till hans dyra bil och gå direkt mot honom. Hans bil var det perfekta lockbetet. Lika så var det faktum att han klädde sig bra.