Blake Pierce - Åtrådd

Hon hade fört honom till rätta, men i slutändan hade han uppnått en konstig, sjuk slags hämnd.

Hon kände Gails lilla hand greppa tag om sin.

Herregud, tänkte Riley. Hon tröstar mig.

Riley höll tillbaka en våg av illamående.

Caldwell sa en sak till.

"Kommer jag att känna när det börjar?"

Återigen fick han inget svar. Riley kunde se vätska röra sig genom de transparenta IV-rören. Caldwell tog flera djupa andetag och tycktes somna in. Hans vänstra fot ryckte ett par gånger och blev sedan stilla.

Efter en stund nöp en av vakterna i hans båda fötterna, utan att få någon reaktion. Det verkade som en udda sak att göra. Men Riley insåg att vakten kontrollerade för att se till så att det lugnande medlet fungerade och att Caldwell var helt omedveten.

Vakten ropade någonting ohörbart till människorna bakom gardinen. Riley såg ett förnyat flöde av vätska röra sig genom IV-rören. Hon visste att ett andra läkemedel var på gång för att stoppa hans lungor. Om ett tag skulle ett tredje läkemedel komma att stoppa hans hjärta.

När Caldwells andning saktade ner, fann Riley sig själv med att tänkte på vad hon tittade på. Hur skiljde sig detta från de gångerna som hon hade använt dödlig kraft själv? I tjänst hade hon dödat ett flertal mördare.

Men det här var inte som något av de andra dödsfallen. I jämförelse var det här bisarrt, så kontrollerat, rent, kliniskt, oklanderligt. Det verkade oförklarligt fel. Irrationellt, fann Riley sig själv tänkta...

Jag borde inte ha låtit det komma till det här.

Hon visste att hon hade fel och att hon hade utfört Caldwells gripande professionellt och enligt konstens alla regler. Men hon tänkte även...

Jag borde ha dödat honom själv.

Gail höll Rileys hand stadigt i tio långa minuter. Slutligen sa tjänstemannen bredvid Caldwell något som Riley inte kunde höra.

Fängelsevaktaren trädde ut bakom gardinen och talade i en tillräckligt tydlig röst, för att bli förstådd av alla vittnen.

"Domen genomfördes framgångsrikt klockan 09:07."

Sedan stängdes gardinerna över fönstret igen. Vittnena hade sett allt som de var menade att se. Vakter kom in i rummet och uppmanade alla att lämna så fort som möjligt.

När gruppen kom ut i korridoren tog Gail tag i Rileys hand igen.

"Jag är ledsen att han sa så som han sa", sa hon till henne.

Riley kände sig skärrad. Hur kunde Gail oroa sig för Rileys känslor vid en sådan här tidpunkt, när rättvisan äntligen hade skipats för hennes egen dotters mördare?

"Hur mår du, Gail?" frågade hon när de gick i raska steg mot utgången.

Gail fortsatte en stund i tystnad. Hennes uttryck tycktes helt tomt.

"Det är färdigt," sa hon äntligen, hennes röst lät nu avdomnad och kall. "Det är gjort."

På ett ögonblick steg de ut i morgonens dagsljus. Riley kunde se två folkmassor tvärs över gatan, separerade från varandra med rep och tätt kontrollerade av polisen. På den ena sidan var människor som hade samlats för att jubla för avrättningen, svingandes med hatfulla skyltar, några av dem respektlösa och motbjudande. Men det var ett förståeligt jublande. På andra sidan stod andra människor med deras egna skyltar och protesterade mot dödstraff. De hade varit ute hela natten, hållandes i lyktor med stearinljus. De var mycket mer dämpade.

Riley fann sig själv oförmögen att samla sympati för någon av grupperna. Dessa människor var här endast för sig själva, för att göra en offentlig show av deras upprördhet och rättfärdighet, där sanningen är att de agerar av ren självtillfredsställelse. Såvitt hon var bekymrad, hade ingen anledning att vara där—inte bland människor vars smärta och sorg var alltför verklig.

Mellan ingången och folkmassorna var ett myller av reportrar, med nyhetsbilar i närheten. När Riley vadade igenom dem, rusade en kvinna upp till henne med en mikrofon och en kameraman bakom sig.

"Agent Paige? Är du agent Paige?" sa hon.

Riley svarade inte. Hon försökte gå förbi reportern.

Reportern stannade envist med henne. "Vi har hört att Caldwell nämnde dig i sitt sista yttrande. Vill du kommentera detta?"

Andra reportrar började omringa henne och frågade samma fråga. Riley gnisslade tänder och pressade på genom myllret. Äntligen bröt hon sig fri från dem.

När hon skyndade sig mot sin bil, fann hon sig själv med att tänka på Meredith och Bill. Båda hade bett henne att ta på sig ett nytt fall. Och hon undvik att ge någon av dem något slags svar.

Varför? undrade hon för sig själv.

Hon hade precis sprungit iväg från reportrarna. Höll hon på springa bort från Bill och Meredith också? Höll hon på att springa bort från vem hon verkligen var? Från allt som hon var tvungen att göra?

*

Riley var tacksam över att vara hemma. Den döden hon hade bevittnat den morgonen följde henne fortfarande som en tom känsla i magen, och vägen tillbaka till Fredericksburg hade varit tröttsam. Men när hon öppnade dörren till sitt radhus, tycktes det som att något inte stämde.

Det var onaturligt tyst. April borde vara hemma från skolan nu. Vart var Gabriela? Riley gick in i köket och fann det tomt. En lapp låg på köksbordet.

Me voy a la tienda, stod det. Gabriela hade gått till affären.

Riley greppade i ryggen en stol, medan en våg av panik svepte över henne. En annan gång så Gabriela hade gått till affären hade April kidnappats från hennes fars hus.

Mörker, en glimt av en flamma.

Riley vände sig om och sprang till trappan.

"April!" skrek hon.

Inget svar.

Riley sprang upp för trappan. Ingen befann sig i något av sovrummen. Ingen fanns i hennes lilla kontor.

Rileys hjärta dunkade, trots att hennes sinne sa att hon var löjlig. Hennes kropp lyssnade inte.

Hon sprang tillbaka ner och ut på bakdäcket.

"April!" skrek hon.

Men ingen lekte i gården bredvid och inga barn var i sikte.

Hon stoppade sig själv från att släppa ut ännu ett skrik. Hon ville inte att dessa grannar skulle bli övertygade om att hon var galen. Inte ännu.

Hon fumlade i fickan och drog upp sin mobiltelefon. Hon skrev ett meddelande till April.

Hon fick inget svar.

Riley gick tillbaka in och satte sig i soffan. Hon la huvudet i händerna.

Hon var tillbaka i kryputrymmet, liggandes på smuts i mörkret.

Det lilla ljuset rörde sig mot henne. Hon kunde se hans elaka ansikte i flammans glöd. Men hon visste inte om mördaren kom för henne eller för April.

Riley tvingade sig själv till att skilja visionen från sin nuvarande verklighet.

Peterson är död, sa hon bestämt till sig själv. Han kommer aldrig att tortera någon av oss igen.

Hon satt upp i soffan och försökte fokusera på här och nu. Idag var hon här, i sitt nya hem, i sitt nya liv. Gabriela hade gått till affären. April var förmodligen i närheten någonstans.

Hennes andning saktade ner, men hon kunde inte mana sin kropp till att ställa sig upp. Hon var rädd för att hon skulle gå ut och skrika igen.

Efter vad som kändes som en evighet, hörde Riley hur dörren öppnades.

April kom sjungandes in genom hallen.

Nu kunde Riley ställa sig upp. "Var i helvete har du varit?"

April såg chockad ut.

"Va, vad är ditt problem, mamma?"

"Vart var du? Varför svarade du inte på mitt meddelande?"

"Förlåt, jag hade min telefon i tyst läge. Mamma, jag var över hos Cece. Rätt över gatan. När vi hoppade av skolbussen bjöd hennes mamma oss på glass"

"Hur skulle jag veta vart du var?"

"Jag trodde inte att du skulle vara hemma än."

Riley hörde sig själv skrika, men hon kunde inte stoppa sig själv. "Jag bryr mig inte om vad du trodde. Du tänkte inte. Du måste alltid låta mig veta..."