Blake Pierce - Åtrådd

Riley kände sig vagt oärlig. Kan inte eller vill inte? frågade hon sig själv. Efter att hon hade fångats och torterats av en seriemördare, hade alla insisterat på att hon skulle ta ledigt från jobbet. Hon hade försökt att göra det, men fann sig i ett desperat behov utav att jobba. Nu undrade hon vad den desperationen verkligen hade handlat om. Hon hade varit hänsynslös och självförstörande, och hade haft det svårt att få sitt liv under kontroll. När hon äntligen hade dödat Peterson, hennes plågoande, trodde hon att allt skulle bli bra igen. Men han plågade henne fortfarande och hon hade fått nya problem över upplösningen efter sitt senaste fall.

Efter en paus tillade hon, "Jag behöver mer tid från fältet. Jag är fortfarande tekniskt sett ledig och jag försöker verkligen sätta ihop mitt liv igen."

En lång tystnad följde. Det lät inte som om Meredith skulle argumentera emot, än mindre beordra henne. Men han skulle inte säga att han var okej med det heller. Han skulle inte släppa på trycket.

Hon hörde Meredith ge ifrån sig en lång, sorgsen suck. "Garrett hade avlägsnat sig från Nancy i åratal. Vad som hände med henne nu tär på honom något så fruktansvärt. Jag antar att det finns något att lära sig där, är det inte? Ta inte någon i ditt liv för givet. Håll alltid kontakten."

Riley tappade nästan telefonen. Merediths ord vidrörde en nerv som inte hade berörts på länge. Riley hade förlorat kontakt med sin egen, äldre syster för många år sedan. De var nu främlingar och hon hade inte ens undrat över Wendy på väldigt länge. Hon hade ingen aning om vad hennes egen syster gjorde nu eller vart hon befann sig.

Efter ännu en paus sa Meredith, "Lova mig att du tänker över detta."

"Jag ska," sa Riley.

De avslutade samtalet.

Hon kände sig fruktansvärd. Meredith hade följt henne genom flera hemska stunder och han hade aldrig visat en sådan sårbarhet gentemot henne tidigare. Hon hatade att svika honom. Och hon hade just lovat honom att tänka över det.

Och oavsett hur gärna hon ville, så var Riley inte säker på att hon kunde säga nej.

Mannen satt i sin bil på parkeringen och tittade mot horan medan hon närmade sig längst gatan. "Chiffon", kallade hon sig själv. Vilket självklart inte var hennes riktiga namn. Och han var säker på att hon satt på många hemligheter.

Jag kan få henne att berätta för mig, tänkte han. Men inte här. Inte idag.

Han skulle inte döda henne här idag heller. Nej, inte precis här, så nära hennes vanliga arbetsplats—det så kallade "Kinetic Custom Gym". Från där han satt kunde han se de fallfärdiga träningsmaskinerna genom skyltfönstret—tre löpband, en roddmaskin och ett par viktmaskiner; ingen av dem fungerade. Såvitt han visste, kom ingen någonsin hit för att faktiskt träna.

Åtminstone inte på ett socialt acceptabelt sätt, tänkte han med ett flin.

Han kom inte speciellt ofta till den här platsen—inte sedan han hade tagit brunetten som jobbat här för många år sedan. Självklart hade han inte dödat henne här. Han hade lockat med henne till ett motellrum för "extra tjänster" och med löftet om extra stålar.

Det hade inte ens varit överlagt mord. Plastpåsen över hennes huvud hade endast varit avsedd för att lägga till en fantasifaktor av fara. Men när det var gjort hade han blivit förvånad över hur djupt nöjd han hade känt sig. Det hade varit ett epikureiskt nöje, utmärkande även i en livstid av nöjen.

Ändå hade han i sina fantasifulla lekar sedan dess, utövat mer omsorg och återhållsamhet. Eller åtminstone hade han gjort det tills förra veckan, när samma lek blev dödligt igen, med den där eskorten—vad var hennes namn?

Åh, ja, han kom ihåg. Nanette.

Han hade misstänkt att Nanette kanske inte var hennes riktiga namn. Nu skulle han aldrig få reda på det. I sitt hjärta visste han att hennes död inte var en olycka. Inte på riktigt. Han hade menat att göra det. Och samvetet var fläckfritt. Han var redo att göra det igen.

Hon som kallade sig själv för Chiffon närmade sig. Hon var nu ungefär ett halvt kvarter bort, klädd i en gul tubtopp och en knappt existerande kjol, kom hon gåendes mot gymmet på orimligt höga klackar medan hon pratade i sin mobiltelefon.

Han ville verkligen veta om Chiffon var hennes riktiga namn. Deras tidigare professionella möte hade varit ett misslyckande - hennes fel, helt säkert, inte hans egna. Någonting med henne gjorde honom illa till mods.

Han hade helt klart förstått att hon var äldre än hon hävdade sig att vara. Det var mer än bara hennes kropp—till och med tonårshoror hade streckmärken från förlossningar. Och det var inte linjerna i hennes ansikte. Horor åldras snabbare än andra kvinnor han kände.

Han kunde inte lägga fingret på det. Men det fanns mycket om henne, som förvirrade honom. Hon visade en viss typ av fejkad, flickaktig entusiasm som inte var ett tecken på någon som var professionell—inte heller för en nybörjare.

Hon fnissade för mycket, som ett barn som spelade ett spel. Hon var för ivrig. Och det mest märkliga var att han misstänkte att hon faktiskt tyckte om sitt jobb.

En hora som verkligen gillar sex, tänkte han och tittade på henne när hon kom närmare. Vem har någonsin hört talas om en sådan sak?

Uppriktigt sagt, så tyckte han att det var avtändande.

Nå, åtminstone var han säker på att hon inte var en hemlig polis. Han skulle ha förstått det på en sekund.

När hon kom nära nog för att se honom, tutade han på henne. Hon slutade prata i telefonen för ett ögonblick och tittade åt hans håll, samtidigt som hon försökte täcka sina ögon från morgonens solljus. När hon såg vem det var började hon vifta och le—ett leende som såg ut att vara, för allt i världen, helt uppriktigt.

Sedan gick hon runt baksidan av gymmet mot "service" ingången. Han insåg att hon förmodligen hade ett möte inne på bordellen. Oavsett vilket så skulle han hyra henne någon annan dag när han var på humör för en viss typ av nöje. Under tiden fanns det många andra horor runt omkring.

Han kom ihåg hur de hade lämnat saker förra gången. Hon hade varit glad, godmodig och ursäktande.

"Kom tillbaka när som helst," hade hon sagt till honom. "Det kommer att bli bättre nästa gång. Gnistor kommer att flyga. Det kommer bli väldigt spännande."

"Åh, Chiffon," mumlade han högt för sig själv. "Du har ingen aning."

Skottlossningar hördes runt omkring Riley. Till vänster hörde hon bullriga smällar av pistoler. Till höger hörde hon tyngre vapen—sprängningar från automatkarbinen och rappande rundor från kulsprutepistolerna.

I mitten av oväsendet tog hon sin Glock-pistol från höfthöljen, sjönk ner till en benägen position och avfyrade sex rundor. Hon ställde sig i knäböj och avfyrade tre rundor. Hon laddade snabbt och skickligt om, ställde sig upp och sköt sex rundor, slutligen knäböjde hon och sköt tre rundor med sin vänstra hand.

Hon ställde sig upp och stoppade ner vapnet i pistolfodralen, steg tillbaka från skjutlinjen och tog av sig både hörselskydd och ögonskydd. Måltavlan med den flaskformade konturen var tjugofem meter bort. Även från det här avståndet kunde hon se att hon hade sammanfogat alla sina skott fint tillsammans. I angränsande banor fortsatte FBI-akademiska studenter under sin instruktörs vägledning.

Det hade varit ett tag sedan Riley hade avfyrat ett vapen, trots att hon alltid var beväpnad på jobbet. Hon hade reserverat den här banan på FBI-akademins skjutbana för en egen övning på måltavlan, och som alltid, så fanns det något som var tillfredsställande med pistolens kraftfulla rekyl, den råa makten den besatt.