Blake Pierce - Åtrådd

Nå, ja, tänkte hon. Kanske gör han detsamma med mig.

Först observerade hon att han inte hade på sig en vigselring. Änka eller separerad, tänkte hon.

För det andra så uppskattade hon att han nog var runt samma ålder som henne, kanske lite yngre, kanske i sena trettioårsåldern.

Till sist var han snygg—eller åtminstone rimligen så. Han höll på att blir tunnhårig, vilket inte nödvändigtvis var något dåligt. Och han tycktes vara i god form.

"Så vad jobbar du med?" frågade Riley.

Blaine ryckte på axlarna. "Jag äger en restaurang. Känner du till Blaine's Grill i stan?"

Riley blev positivt imponerad. Blaine's Grill var en av de trevligaste, mest avslappnade lunchplatserna i Fredericksburg. Hon hade hört att det var ett fantastiskt ställe att äta middag på, men hade inte haft en chans att prova det än.

"Jag har varit där," sa hon.

"Nå, den är min" sa Blaine. "Och du, vad jobbar du med?"

Riley tog ett djupt andetag. Det var aldrig lätt att berätta för en total främling vad hon jobbade med. Män speciellt blev ibland avskräckta.

"Jag jobbar för FBI," sa hon. "Jag är en fältagent."

Blaines ögon utvidgades.

"Är det sant?" sa han.

"Ja, men jag är ledig från det för tillfället. Jag undervisar istället på akademin."

Blaine lutade sig mot henne med ett växande intresse.

"Wow. Jag är säker på att du sitter på några riktigt bra historier. Jag skulle gärna höra en."

Riley skrattade lite nervöst. Hon undrade om hon någonsin skulle kunna berätta för någon utanför byrån om några av de saker hon hade sett. Det skulle vara ännu svårare att prata om en del saker som hon hade gjort.

"Jag tror inte det," sa hon lite skarpt. Riley kunde se Blaine stelna till, och hon insåg att tonen nog varit ganska oförskämd.

Han sänkte huvudet och sa, "Jag ber om ursäkt. Jag menade verkligen inte att du skulle känna dig obekväm."

De pratade i ett par minuter efter det, men Riley var medveten om att den nya grannen blev allt mer reserverad. Efter att han hövligt sagt farväl och lämnat, stängde Riley dörren bakom sig och suckade. Hon gjorde sig inte tillgänglig, insåg hon. Kvinnan som försökte så hårt med att börja ett nytt liv var fortfarande samma gamla Riley.

Men hon talade om för sig själv att det knappast betydde något just nu. Ett rebound-förhållande var det allra sista som hon behövde just nu. Vad hon faktiskt behövde var att få i ordning på sitt liv, och hon hade just börjat att göra framsteg i den riktningen.

Det hade ändå varit trevligt att spendera några minuter pratandes med en attraktiv man, och en lättnad att äntligen ha grannar—och trevliga på det.

*

När Riley och April satte sig ner vid middagsbordet, kunde April inte hålla sina händer ifrån mobiltelefonen.

"Snälla, lägg ifrån dig din telefon," sa Riley. "Det är middagsdags."

"Bara en sekund, mamma," sa April och fortsatte att skicka sms.

Riley var bara måttligt irriterad över Aprils uppvisning av detta tonårsbeteende. Sanningen var att det definitivt hade en guldkant. April hade gjort bra ifrån sig i skolan detta år och skaffat sig nya vänner som, enligt Riley, var en mycket bättre grupp av barn än de April hade hängt med tidigare. Riley gissade att April nu skickade sms till en pojke som hon var intresserad av. Hittills hade April dock aldrig nämnt honom.

April slutade skriva när Gabriela kom in från köket med en bricka chili rellenos. När hon satte ner de ångande, saftigt fyllda paprikorna på köksbordet, började April skratta skälmskt.

"Tillräckligt picante, Gabriela?" frågade hon.

"Sí," svarade Gabriela, och fnittrade också.

Det var ett pågående skämt bland de tre av dem. Ryan hade ogillat mat som var för stark. Han kunde faktiskt inte äta det alls. När det kom till April och Riley så var det bättre ju starkare det var. Gabriela behövde inte hålla tillbaka—eller åtminstone inte lika mycket som hon brukade. Riley tvivlade på att varken hon själv eller April skulle kunna hantera Gabrielas ursprungliga, Guatemalanska recept.

När Gabriela var färdig med att ställa fram maten för alla tre av dem, så vände hon sig till Riley och sa, "Gentleman är guapo, eller?"

Riley kände hur hon började rodna. "Stilig? Jag märkt inte det, Gabriela."

Gabriela släppte lös ett gapskratt. Hon satte sig ner för att äta med dem och började nynna på en lugn liten truddelutt. Riley gissade att det var en Guatemalansk kärlekssång och April stirrade på sin mamma.

"Vilken gentleman, mamma?" frågade hon.

"Åh, vår granne kom förbi för en liten stund sedan"

April avbröt ivrigt. "Herregud! Var det Crystals pappa? Det var det va! Är han inte fin?"

"Och jag tror att han är singel," sa Gabriela.

"Okej, sluta nu," sa Riley med ett skratt. "Ge mig lite utrymme till att leva. Jag behöver inte att ni två försöker fixa ihop mig med ’killen i huset bredvid’."

De fortsatte att småprata medan de åt sina fyllda paprikor, och middagen var nästan färdig äten när Riley kände telefonen vibrera i fickan.

Fan, tänkte hon. Jag borde inte ha tagit med mig den till bordet.

Den fortsatte att vibrera. Hon var tvungen att ta samtalet. Sedan hon hade kommit hem hade Brent Meredith lämnat ytterligare två textmeddelanden, och Riley hade sagt till sig själv att hon skulle ringa honom senare. Hon kunde inte undvika det längre. Hon ursäktade sig från bordet för att ta emot samtalet.

"Riley, jag är ledsen att jag stör dig så här," sa hennes chef. "Men jag behöver verkligen din hjälp."

Riley var förvånad över att höra Meredith tilltala henne vid förnamn. Det var sällsynt. Trots att hon kände sig ganska nära honom, hänvisade han vanligtvis henne som agent Paige. Han var normalt väldigt affärsmässig, ibland även lite för tvär.

"Vad är det?" frågade Riley.

Meredith blev tyst en sekund. Riley undrade varför han var så återhållsam. Hennes hjärta hoppade över ett slag och hon kände sig plötsligt säker på att det rörde sig just om de nyheter som hon hade fruktat.

"Riley, jag kommer att be dig om en personlig tjänst," sa han, och han lät mindre befallande än vanligt. "Jag har blivit ombedd att undersöka ett mord i Phoenix."

Riley blev överraskad. "Ett enda mord?" frågade hon. "Varför skulle det kräva FBI?"

"Jag har en gammal vän på fältkontoret i Phoenix," sa Meredith. "Garrett Holbrook. Vi gick på akademin tillsammans. Hans syster var offret, hon hette Nancy."

"Jag är hemskt ledsen," sa Riley. "Men den lokala polisen..."

Det var en sällsynt men subtil begäran i Merediths röst.

"Garrett vill verkligen ha vår hjälp. Hon var prostituerad. Hon bara försvann och sen dök kroppen upp i en sjö. Han vill att vi ska se på det som en seriemördares arbete."

Riley tyckte att förfrågan verkade konstig. Prostituerade försvinner ofta utan att bli dödade. Ibland bestämde de sig för att göra sitt arbete någon annanstans. Eller bara sluta.

"Har han någon anledning att tänka så?" frågade hon.

"Jag vet inte, sa Meredith. "Kanske vill han tänka så för att få oss inblandade. Men det är sant, som du vet, att prostituerade är frekventa mål för seriemördare."

Riley visste att det var sant. Prostituerades livsstil gjorde dem speciellt utsatta. De var synliga och tillgängliga, ensamma med främlingar och ofta drogberoende.

Meredith fortsatte, "Han ringde mig personligen. Jag lovade honom att jag skulle skicka mina allra bästa agenter till Phoenix. Och självklart—så inkluderar det dig."

Riley kände sig rörd. Meredith gjorde det inte lätt att säga nej.

"Snälla försök att förstå," sa hon. "Jag kan bara inte ta på mig något nytt."