Blake Pierce - Åtrådd

Sen blev han tyst. Riley tyckte att han såg ut som att han lämnade något osagt, men hon talade om för sig själv att det kanske faktiskt var allt som mannen visste. Trots allt, vad kunde Riley säga om sin egen äldre syster om någon frågade henne? Hon och Wendy hade varit utan kontakt så länge nu att de lika gärna inte behövde vara systrar.

Ändå så kände hon något mer än sorg för Holbrooks upplevelse. Det slog henne så underligt.

Morley föreslog att Riley och Bill skulle gå med honom till den rättsmedicinska patologin, där de kunde ta en titt på kroppen. Holbrook nickade och sa att han skulle vara på sitt kontor.

När de följde den ansvarige specialagenten ner i hallen frågade Bill, "Agent Morley, vilken anledning finns det för att tro att vi har att göra med en seriemördare?"

Morley skakade på huvudet. "Jag är inte säker på att vi har mycket av en anledning," sa han. Men när Garrett upptäckte Nancys död vägrade han att låta det vara. Han är en av våra bästa agenter, och jag har försökt att tillmötesgå honom. Han försökte få igång sin egen utredning men kom inte någonstans. Sanningen är att han inte har varit sig själv under hela den här tiden."

Riley hade definitivt märkt att Garrett verkade vara fruktansvärt oroligt. Kanske lite mer än en erfaren agent skulle vara vanligtvis, även över en släktings död. Han hade klargjort att de inte var nära.

Morley ledde Riley och Bill till byggnadens rättsmedicinska område, där han introducerade dem till sin lagchef, Dr. Rachel Fowler. Patologen öppnade upp den kylda enheten där Nancy Holbrooks kropp behölls.

Riley ryckte tillbaka lite vid den välbekanta lukten av förruttnelse, trots att lukten inte hade blivit särskilt stark ännu. Hon såg att kvinnan hade varit kort och väldigt smal.

"Hon hade inte varit i vattnet länge," sa Fowler. "Huden började just skrynkla sig när hon hittades."

Dr Fowler pekade på hennes handleder.

"Du kan se brännskador från rep. Det ser ut som att hon var bunden när hon blev dödad."

Riley såg upphöjda märken på likets arm.

"Dessa ser ut som märken från nålar," sa Riley.

"Sant. Hon tog heroin. Min gissning var att hon började halka in i ett allvarligt missbruk."

För Riley såg det ut som att kvinnan hade varit anorektisk, och det verkade överensstämma med Fowlers missbruksteori.

"Den typen av missbruk verkar inte stämma in på en högklassig eskort," sa Bill. Hur vet vi att det var det hon var?"

Fowler lämnade över ett laminerat visitkort i en bevispåse av plast. Det hade ett utmanande foto av den döda kvinnan på framsidan. Namnet på kortet var helt enkelt "Nanette" och verksamheten hette "Ishtar Escorts."

"Detta visitkort hade hon på sig när hon hittades," förklarade Fowler. "Polisen kom i kontakt med Ishtar Escorts och fick reda på hennes riktiga namn, och det ledde snabbt till vår identifiering av henne som agent Holbrooks halvsyster."

"Har du någon aning om hur hon blivit kvävd?" frågade Riley.

"Det finns några blåmärken runt halsen," sa Fowler. "Mördaren kan ha hållit en plastpåse över huvudet."

Riley tittade noggrant på märkena. Var det någon slags sexlek som gick fel, eller en avsiktlig mordhandling? Hon visste inte säkert ännu.

"Vad hade hon på sig när hon hittades?" frågade Riley.

Fowler öppnade en låda som innehöll offrets kläder. Hon hade på sig en rosa klänning med en låg urringning—knappt respektabel, observerade Riley, men definitivt en grad ovanför en prostituerads typiska skräpklädsel. Det var klänningen till en kvinna som ville se både väldigt sexig ut och passa in på nattklubbarna.

Liggandes ovanpå klänningen var en genomskinlig plastpåse med smycken.

"Får jag titta?" frågade Riley Fowler.

"Absolut."

Riley tog ut innehållet ur påsen och tittade på det. Det mesta var ganska eleganta kostym smycken—ett pärlhalsband, armband och enkla örhängen. Men ett föremål stod ut bland resten. Det var en smal guldring med en diamant. Hon plockade upp den och visade den för Bill.

"Äkta?" frågade Bill.

"Ja," svarade Fowler. "Riktigt guld och en riktig diamant."

"Mördaren brydde sig inte om att stjäla den," kommenterade Bill. "Så det handlade inte om pengar."

Riley vände sig till Morley. "Jag skulle vilja se vart kroppen hittades", sa hon. "Nu direkt, medan det fortfarande är ljust ute."

Morley såg lite förbryllad ut.

"Vi kan ta dig dit med helikopter", sa han. "Men jag vet inte vad du förväntar dig att hitta. Poliser och agenter har varit över hela platsen."

"Lita på henne," sa Bill menande. "Hon kommer att ta reda på något."

Den breda ytan av Nimbo Lake såg stilla och lugn ut när helikoptern närmade sig den.

Skenet kan bedra, påminde Riley sig själv. Hon visste mycket väl att lugna ytor kunde skydda mörka hemligheter.

Helikoptern steg nedåt, vinglande medan den svävade, på jakt efter en plats att landa på. Riley kände sig lite illamående från den ostabila rörelsen. Hon tyckte inte om helikoptrar så speciellt mycket. Hon tittade på Bill som satt bredvid henne. Hon tyckte att han såg lika orolig ut.

När hon tittade på agent Holbrook, tyckte hon att hans ansikte såg uttryckslöst ut. Han hade knappt sagt ett ord under halvtimmesflygningen från Phoenix. Riley visste ännu inte vart hon hade honom. Hon var van att enkelt läsa av människor—ibland för enkelt för sitt eget bästa. Men Holbrook kändes fortfarande som en gåta.

Helikoptern landade till slut och de tre FBI-agenterna klev ut på den fasta marken och duckade sina huvuden under de, fortfarande, snurrande bladen. Vägen som helikoptern hade landat på var inget mer än parallella däckspår genom en öken av ogräs.

Riley observerade att vägen inte såg speciellt använd ut. Ändå visade det sig att tillräckligt med fordon hade passerat på den, under den senaste veckan, för att dölja spår som kunde vara kvar från mördarens fordon.

Den bullriga helikoptermotorn tystade ner, vilket gjorde det lättare att prata medan Riley och Bill följde Holbrook till fots.

"Berätta vad du vet om den här sjön", sa Riley till Holbrook.

"Den tillhör en serie reservoarer som skapats av dammar längs Acacia Floden," sa Holbrook. "Detta är den minsta av de konstgjorda sjöarna. Den är fylld med fisk och det är en populär rekreationsplats, men de allmänna områdena ligger på andra sidan sjön. Kroppen upptäcktes av ett par tonåringar, höga på cannabis. Jag ska visa er vart."

Holbrook ledde dem från vägen till en sten ås med utsikt över sjön.

"Ungarna var precis här, där vi står," sa han. Han pekade sedan ner till kanten av sjön. "De tittade ner och såg soppåsen. De sa att det bara såg ut som en mörk gestalt i vattnet."

"Vilken tid på dagen var dem här?" frågade Riley.

"Lite tidigare än det är just nu" sa Holbrook. "De hade skippat skolan och blivit höga."

Riley absorberade in omgivningen. Solen stod lågt och topparna av de röda stenklipporna på andra sidan sjön såg ut att vara i lågor av ljuset. Det fanns ett par båtar ute på vattnet. Fallhöjden från åsen ner till vattnet var inte långt—bara tio meter kanske.

Holbrook pekade på en plats i närheten där sluttningen inte var så brant.

"Ungarna klättrade ner dit för att ta en närmare titt", sa han. "Det var då de insåg vad det verkligen var."

Stackars barn, tänkte Riley. Det hade varit några decennier sedan hon hade provat marijuana i högstadiet. Ändå kunde hon väl föreställa sig den skräcken att göra en sådan upptäckt under påverkan.

"Vill du klättra ner för en närmare titt?" frågade Bill Riley.