Blake Pierce - Nästan borta

Utan att vänta på Cassies svar vände hon sig om och begav sig mot mastersviten.

Hembiträdena hade försvunnit. Cassie var ensam i ett kyligt men fläckfritt tillstånd.

Hon stängde dörren.

Hon hade aldrig tänkt att hon kunde få en sådan hemlängtan, men i den stunden längtade hon efter en vänlig röst, en brusande TV, slamret från ett kylskåp. Tallrikar i diskhon, leksaker på golvet, YouTube-videos från någons mobil. Det glada kaos som fanns hos en vanlig familj—livet hon hade förväntat sig att få ta del av.

I stället kände hon hur hon redan dragits in i en bitter och komplicerad konflikt. Hon kunde aldrig hoppas på att bli vän snabbt med dessa barn—inte med den familjedynamik hon hade iakttagit hittills. Det här stället var ett slagfält—och trots att hon kanske kunde finna en allierad i den unga Ella, fruktade hon att hon redan funnit en fiende i Antoinette.

Taklampan som tidigare hade blinkat till då och då, lade nu av helt. Cassie famlade efter sin ryggsäck och sin mobiltelefon för att packa ur så gott det gick under mobilens sken, innan hon satte den på laddning i det enda uttaget hon kunde hitta, på andra sidan rummet, och stapplade tillbaka till sängen.

Frusen, ängslig och hungrig kröp hon ned under det kyliga täcket och drog upp det hela vägen till hakan. Hon hade förväntat sig en mer hoppfull och positiv känsla efter att ha mött familjen men i stället låg hon där med tvivel. Tvivel över hur hon skulle handskas med dem—och ångest över hur dagen därpå skulle se ut.

Statyn stod i dörröppningen till Cassies rum, inramad av mörker.

Dess livlösa ögon öppnades och munnen likaså, samtidigt som den rörde sig mot henne. Hårlinjen fylldes med sprickor när munnen log—sedan föll hela ansiktet isär. Marmorskärvor regnade ner och skramlade mot golvet.

”Nej,” viskade Cassie. Hon kunde inte röra sig. Hon var fast i sängen, armarna och benen var frysta trots paniken som sa åt henne att fly.

Statyn kom närmare henne och sträckte ut armarna med flisor flygande från dem. Den började skrika; ett högt, tunt ljud. Samtidigt såg hon vad som lurade bakom marmorfasaden.

Hennes systers ansikte. Kallt, grått, dött.

”Nej, nej, nej!” skrek Cassie. Hennes egna rop väckte henne.

Rummet var kolsvart; hon låg hopkurad till en darrande boll. Hon satte sig upp i panik och sträckte ut handen efter en lampknapp som inte fanns.

Hennes värsta mardröm… den hon hade försökt förtrycka var dag men som alltid lyckades nå henne om nätterna. Det var rädslan att Jacqui hade dött. Varför skulle hennes syster annars slutat höra av sig? Varför kom inga brev, inga samtal, inga ord över huvud taget, på flera år?

Skakig från kylan och rädslan insåg Cassie att det ljud hon trodde kom från fallande skärvor av sten egentligen var regnet, sjasad av vinden, trummande mot fönsterrutan. Utöver regnet hörde hon ett annat ljud. Ett av barnen skrek.

”Du kommer att höra barnen om de gråter eller ropar—var snäll och se till dem då.”

Cassie kände sig förvirrad och borttappad. Hon önskade att hon kunde slå på en sänglampa och ta några minuter att samla sig själv. Drömmen hade varit så verklig att hon fortfarande kände den, låst inom sig. Skriket måste dock ha börjat medan hon fortfarande sov. Det kunde till och med vara vad som hade orsakat hennes mardröm. Hon behövdes fort, så hon fick skynda sig.

Hon slängde av sig duntäcket och lade märke till att fönstret inte var riktigt stängt. Regnet hade nått in genom glipan och blött ned hela den nedre halvan av täcket. Hon klev ur sängen rakt in i mörkret och gick tvärs över rummet dit hon hoppades att hennes telefon skulle ligga.

En regnpöl på golvet hade gjort om trät till is. Hon halkade, tappade fotfästet helt och landade på ryggen med en smärtsam duns. Hennes huvud slogs mot sängkanten och hela hennes synfält exploderade med små stjärnor.

”Fan också,” viskade hon och tog sig långsamt upp på alla fyra, väntade på att smärtan och snurrandet i hennes huvud skulle försvinna.

Hon kröp över golvplankorna och kände efter mobilen i hopp om att den hade legat utom räckvidd för regnet. Lyckligtvis fann hon den halvan av rummet torr. Hon slog på mobilens ficklampa och tog sig upp på fötter igen. Hennes huvud dunkade och hennes tröja var genomvåt. Hon drog av sig den och slet åt sig det första plagget hon kunde hitta—ett par joggingbyxor och ett grått linne. Barfota skyndade hon sig ut ur rummet.

Hon lyste med mobillampan mot väggarna men det verkade inte finnas någon lampknapp i närheten. Varsamt följde hon vägglisten mot ljudet som kom från en av familjens sviter. Rummet närmast föräldrarnas var Ellas.

Cassie knackade försiktigt på och steg in.

Äntligen—ljus. Under taklampans sken såg hon en ensam säng nära fönstret, från vilken Ella hade sparkat ned sitt duntäcke. Hon skrek och jämrade sig i sömnen i ett försök att bekämpa demonerna i drömmen.

”Ella, vakna!”

Efter att ha puttat igen dörren skyndade sig Cassie till Ellas sängkant där hon satte sig ned och tog ett varsamt tag om flickans axlar. De var spända och ryste våldsamt. Hennes mörka hår var tovigt och hennes pyjamaströja var uppdragen och hoptrasslad. Hon hade sparkat av sig sitt blå täcke—hon frös säkert.

”Vakna, det är OK. Det är bara en mardröm.”

”De kommer ta mig!” grät Ella och kämpade sig ur Cassies grepp. ”De kommer, de väntar vid dörren!”

Cassie höll fast vid henne och fick upp henne i en sittande position. Hon puttade in en kudde bakom henne och rättade till tröjan. Ella skälvde av rädsla. Sättet hon hänvisade till ”dem” fick Cassie att undra om hon hade återkommande mardrömmar. Vad var det som hände i Ellas liv som kunde orsaka sådan livlig terror i hennes drömmar? Flickan var fullständigt traumatiserad och Cassie hade ingen aning om hur hon lättast lugnade ned henne. Hon hade svaga minnen av Jacqui som fäktade en kvast mot en garderob för att jaga bort påhittade monster. Men den terrorn bottnade i något verkligt. Mardrömmarna hade börjat efter att Cassie hade gömt sig i ett skåp under ett av deras pappas fulla utbrott.

Hon undrade om Ellas rädsla också hade rötter i något som hänt tidigare. Hon fick försöka klura ut det senare; just nu behövde hon övertala henne att demonerna var borta.

”Ingen kommer ta dig. Allt är okej. Titta, jag är här och lyset är på.”

Ellas ögon blev vidöppna. Fyllda med tårar stirrade de på Cassie en stund, innan hennes huvud vändes för att fokusera på något bakom henne.

Fortfarande uppjagad av sin egen mardröm och Ellas insisterande på att ”dem” fanns, såg sig Cassie omkring hastigt. Hennes hjärta tog språng när dörren slogs upp.

Margot stod vid tröskeln med händerna på höfterna. Hon hade på sig ett turkost silkesnattlinne och hennes blonda hår var knutet i en lös fläta. Hennes perfekta ansiktsdrag fördärvades endast av några kvarvarande mascarafläckar.

Raseri osade från henne och Cassie kände sig själv krympa.

”Vad tog dig så lång tid?” utbrast Margot. ”Ellas gråtande väckte oss, det har pågått i flera timmar! Vi var uppe sent och vi betalar dig inte för att störa vår sömn!”

Cassie stirrade på henne, förvirrad över det faktum att Ellas välmående verkade vara det sista Margot tänkte på.

”Förlåt,” sa hon. Ella klängde fast vid henne och höll henne från att ställa sig upp och riktigt se sin arbetsgivare i ögonen. ”Jag kom så snart jag hörde henne men lampan har gått i mitt sovrum, det var alldeles kolsvart, så det tog tid att—”

”Ja, det tog tid, och det här är din första varning! Pierre jobbar långa dagar och han blir arg när barnen väcker honom.”