Blake Pierce - Nästan borta

”Gör du klart dina läxor?” frågade Cassie, förvånad, eftersom Antoinette inte slog henne som en person som väntade med att göra klart saker i sista sekund. Hennes rum var fläckfritt. Kläderna hon hade tagit av sig tidigare var vikna i tvättkorgen och hennes skolväska, fint packad, stod under ett välorganiserat, vitt skrivbord.

Hon undrade om Antoinette kände att hennes liv saknade struktur och om hennes privata omgivning fick kompensera för det. Eller så var det helt enkelt så—eftersom den mörkhåriga lilla flickan hade varit tydlig med hur mycket hon hatade att ha en au pair—att hon ville bevisa hur lite hon behövde en barnvakt.

”Mina läxor är klara. Jag skrev i min dagbok,” sa Antoinette.

”Gör du det varje kväll?”

”Jag gör det när jag är arg.” Hon knäppte fast locket på sin penna.

”Jag är ledsen för det som hände i kväll,” sympatiserade Cassie. Det kändes som att gå på en frusen sjö som vilken sekund som helst kunde brista.

”Margot hatar mig och jag hatar henne,” sa Antoinette med darr i rösten.

”Nej, jag tror inte det,” protesterade Cassie, men Antoinette skakade på huvudet.

”Jo. Jag hatar henne. Jag önskar att hon dog. Hon har sagt sånt till mig förut. Det gör mig så arg att jag skulle kunna döda henne.”

Cassie stirrade på henne bestört.

Det var inte bara Antoinettes ord utan lugnet hon besatt när hon uttalade dem som skrämde henne. Hon hade ingen aning om hur man svarade på något sådant. Var det normalt för en tolvåring att ha sådana hämndlystna tankar? Antoinette behövde definitivt få hjälp med sin aggression av någon högre kvalificerad. En kurator, psykolog, eller till och med församlingspräst.

Men med tanke på avsaknaden av någon kompetent gissade Cassie att ansvaret låg på hennes egna axlar.

Hon gick igenom sina minnen, försökte komma ihåg vad hon hade sagt eller gjort när hon själv var i den åldern. Hur hon hade reagerat och hur hon hade känt när hennes egen situation spårade ur. Hade hon någonsin velat döda någon?

Hon mindes plötsligt en exflickvän som hennes pappa haft, Elaine, en blondin med långa, röda naglar och ett högljutt, gällt skratt. De hade hatat varandra vid första anblick. Under de sex månaderna som Elaine var på plats hade Cassie avskytt henne passionerat. Hon kunde inte minnas att hon ville se henne död, men absolut ”borta”.

Det kanske var samma sak. Antoinette kanske var mer rättfram, helt enkelt.

”Det Margot sa var inte rättvist över huvud taget,” höll Cassie med—för det hade det inte. ”Men folk säger saker i affekt som de inte menar.”

Givetvis slank även sanningar ut i affekt, men det tänkte hon inte gå in på.

”Åh jo, hon menade det,” försäkrade Antoinette. Hon fipplade med pennan, vred på locket med våldsamma rörelser. ”Och Papa tar alltid hennes sida nu för tiden. Han tänker bara på henne och aldrig på oss. Det var annorlunda när min mamma levde.”

Cassie nickade. Även detta kunde hon relatera till.

”Jag vet,” sa hon.

”Hur vet du?” Antoinette såg på henne nyfiket.

”Min mamma dog när jag var ung. Min pappa tog också hem nya flickvänner—eh, jag menar, en ny fästmö—till huset. Det orsakade massor av bråk och elaka ord. De ogillade mig och jag ogillade dem. Men som tur var hade jag en storasyster.” Cassie rättade sig hastigt igen: ”Jag har en storasyster. Jacqui. Hon stod upp för mig och skyddade mig när det blev bråk.”

Antoinette nickade överensstämmande. ”Du tog min sida i kväll. Ingen har nånsin gjort det förut. Tack för det…”

Hon stirrade på Cassie med stora, blå ögon och Cassie kände en knut i halsen vid den oväntade tacksamheten.

”Det är därför jag är här,” sa hon.

”Förlåt att jag sa åt dig att gå igenom brännässlorna.” Hon sneglade ned på Cassies utslag, fortfarande svullna och inflammerade över hennes händer.

”Det är lugnt. Jag förstår att det var menat på skämt.” Tårar hotade att fylla hennes ögon när sympatin tog över hennes kropp. Hon hade inte förväntat sig att Antoinette ens kunde släppa ned sina väggar. Hon förstod hur ensam hon säkert kände sig, hur sårbar. Det var förfärligt att föreställa sig de verbala övergrepp hon hade tagit emot från Margot tidigare, utan någon som skyddade henne—och med en far som avsiktligt tog avstånd.

Nu hade hon någon—Cassie stod vid hennes sida och var beredd att stötta henne oavsett vad som krävdes. Dagen hade inte varit en total katastrof om den kunde leda till att hon kom närmare detta komplexa, bekymrade barn.

”Försök att sova nu. Jag är säker på att allt blir bättre i morgon.”

”Hoppas det… God natt, Cassie.”

Cassie stängde dörren, snyftade till och torkade näsan mot sin tröjärm. Trötthet och ett virrvarr av känslor höll på att bryta ned henne. Hon skyndade sig genom korridoren, slet fram sin pyjamas och hoppade in i duschen.

Under den varma vattenstrålen lät hon till sist tårarna flöda.

*

Trots att det varma vattnet hade lindrat hennes känslor insåg Cassie snart att det samtidigt irriterade huden på hennes händer. Nässelutslagens klåda drev henne till vansinne. Hon skrubbade hårt med en handduk i ett försök att klia men resultatet var bara att klådan spreds.

Efter att hon kommit i säng fann hon att hon var alldeles för obekväm för att somna. Hennes ansikte, armar och händer dunkade och sved. Att klia var en temporär lindring men förvärrade situationen i längden.

Efter vad som kändes som timmar och timmar av att försöka tvinga sig till sömns erkände sig Cassie besegrad. Hon behövde något som hjälpte mot huden. Badrumsskåpet var fyllt med de mest grundläggande väsentligheterna, men hon hade sett ett större skåp i badrummet bortanför Ellas sovrum. Kanske fanns det något som hjälpte där.

Hon tassade försiktigt till badrummet och öppnade träskåpet, lättad vid åsynen av tuber och flaskor. Här måste det finnas något mot allergier, tänkte hon. Hon läste på etiketterna, besvärad av den svåra franskan och nervös att fel salva skulle göra saken ännu värre.

Kylbalsam. Hon kände igen färgen och doften trots att lappen var obekant. Detta skulle hjälpa.

Hon hällde en klick i handflatan och smörjde ut över utslagen. Med en gång kände hon kylan komma till undsättning. Hon ställde tillbaka tuben och stängde skåpet.

När hon vände sig om för att gå tillbaka hörde hon ett ljud och frös till.

Det var ett grovt tjut, ett kvävt skrik.

Säkert Marc. Han hade klivit upp och var och störde Ella.

Cassie skyndade sig genom korridoren men insåg snart att hela den sidan av huset var tyst; barnen sov.

Där kom det igen—en skräll och en duns och ännu ett tjut.

Cassie stod som förstenad. Var det någon som bröt sig in i huset? Hennes tankar rusade i huvudet och hon tänkte på alla rikedomar som fanns att stjäla. I USA skulle hon låsa in sig i rummet och ringa polisen, men här fanns ingen täckning, så det bästa hon kunde göra var att meddela Pierre. Det lät dessutom som att det kom från det hållet.

Текст предоставлен ООО «ЛитРес».

Прочитайте эту книгу целиком, на ЛитРес.

Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.