Blake Pierce - Nästan borta

Cassie gled ned för mossiga backar och stapplade över trädrötter. Hennes ansikte revs upp på hundratals olika ställen och hennes hals var öm från allt skrikande.

Till slut stannade hon upp för att hämta andan. Svetten kändes kall och klibbig under vindens beröring. Vad skulle hon göra nu? Det började bli mörkt. Hon kunde inte ödsla mer tid åt att leta utan att sätta dem i fara allihop. Handelsträdgården var det närmaste stället med en telefon, om det fortfarande var öppet. Hon kunde stanna till där, berätta för butiksbiträdet vad som hade hänt och be om att få ringa polisen därifrån.

Det kändes som hundratals år passerade under tiden hon sökte sig tillbaka dit hon kommit från—och hundratals felvändningar. Hon bad att de andra satt kvar där hon hade lämnat dem. Och hon hoppades bortom allt hopp att Ella hade hittat tillbaka på egen hand.

När hon nådde skogsöppningen satt Antoinette och knöt ihop löv i en liten kedja medan Marc sov på en hop av deras jackor.

Ingen Ella.

Hon föreställde sig den stormande ilskan som skulle möta dem där hemma. Pierre skulle vara rimligt rasande. Margot skulle vara rent ut sagt grym. Ficklampor skulle skina upp natten när grannskapet tillsammans letade efter en liten flicka som var borttappad, skadad eller värre, helt på grund av Cassies oaktsamhet. Det var hennes fel och hennes nederlag.

Hemskheten i situationen överväldigade henne. Hon kollapsade mot ett träd och begravde ansiktet i händerna i ett desperat försök att kontrollera sina snyftningar.

Då sa Antoinette i en silverklar röst: ”Ella? Du kan komma fram nu!”

Cassie tittade upp och stirrade klentroget när Ella kravlade fram bakom en fallen trädstam och borstade löv från sin kjol.

”Vad…” Hennes röst var hes och skakig. ”Var var du?”

Ella log glatt.

”Antoinette sa att vi lekte kurragömma och att jag inte fick komma fram när du ropade, annars förlorade jag. Jag fryser nu—kan jag få min jacka?”

Chocken klubbade Cassie rakt i ansiktet. Hon hade aldrig trott att någon kunde komma på en sådan skadeglad idé.

Det var inte bara fräckheten, det var beräkningen i hennes handlingar som gav Cassie rysningar. Vad motiverade Antoinette att plåga henne och vad skulle få henne att sluta? Cassie kunde inte förvänta sig mycket till hjälp från föräldrarna. Att vara snäll hade inte fungerat och raseri var precis vad Antoinette ville få ur henne. Antoinette satt med alla kort och hon visste det.

Nu var de på väg hem oförlåtligt sent utan att ha sagt till någon vart de skulle. Barnen var smutsiga, hungriga, törstiga och utmattade. Hon fruktade att Antoinette hade gjort mer än nog för att hon skulle få sparken.

En lång, kall och obekväm promenad tog dem tillbaka till herrgården. Ella insisterade på att bli buren hela vägen och Cassies armar var nära nog att ge upp när de väl nådde hem. Marc svansade efter, muttrande, för trött för att göra mer än kasta en sten då och då på fåglarna i häckarna. Inte ens Antoinette verkade få mycket glädje ur sin vinst utan lunkade trumpet på.

När Cassie knackade på porten flög den upp med en gång. Margot stod på andra sidan med ett ansikte rodnat av ilska.

”Pierre!” vrålade hon. ”Nu är de hemma.”

Cassie började darra när hon hörde de arga fotstegen.

”Var i herrans namn har ni varit?” brölade Pierre. ”Vad är det för ansvarslöshet?”

Cassie svalde hårt.

”Antoinette ville gå till skogen. Så vi tog en promenad.”

”Antoinette—vad? Hela dagen? Vad fan lät du henne göra det för och varför följde du inte dina instruktioner?”

”Vilka instruktioner?” Hon kände hur hon nästan kröp ihop under hans vrede—Cassie önskade inget annat än att springa och gömma sig, precis som hon hade gjort när hon var tio år gammal och hennes pappa fick ett av sina utbrott. När hon kikade över axeln såg hon att barnen kände likadant. Deras förskräckta ansikten gav henne modet hon behövde för att se Pierre i ögonen, trots hur mycket hennes knän skakade.

”Jag lämnade en lapp på din sovrumsdörr.” Med ansträngning lyckades han tala i normal ton. Han hade kanske också lagt märke till barnens reaktioner.

”Jag såg ingen lapp.” Cassies ögon smög mot Antoinette men hennes blick var neddragen och hennes axlar spända.

”Antoinette skulle vara med på ett pianoframträdande i Paris. En buss kom för att hämta henne klockan halv nio men då var ingen här. Marc hade dessutom fotbollsträning i stan vid tolv.”

En kall knut drogs åt i Cassies mage när hon insåg hur allvarliga konsekvenserna av hennes handlingar hade varit. Hon svek Pierre—och flera andra—på värsta möjliga sätt. Dagen skulle ha varit ett test för att se hur duktig hon var på att organisera barnens scheman. I stället drog de på en oplanerad utflykt mitt ute i ingenstans och missade viktiga evenemang. Om hon var Pierre skulle hon vara minst lika förbannad.

”Jag är så ledsen,” muttrade hon.

Hon vågade inte berätta för Pierre hur barnen hade lurat henne, även om han säkerligen misstänkte det. Om hon gjorde det skulle de kanske få ta smällen av hans vrede.

En gonggong ljöd från matsalen och Pierre såg ned på sin armbandsklocka.

”Vi tar det sen. Gör dem redo för middag nu. Snabbt, innan maten blir kall.”

Snabbt var lättare sagt än gjort. Det tog över en halvtimme—och fler tårar—innan Marc och Ella var rena och klädda i sina pyjamaskläder. Tack och lov skötte sig Antoinette perfekt och Cassie undrade om hon kände sig överväldigad av konsekvenserna hon hade orsakat. När det gällde Cassie själv, var hon närmare bortdomnad från vilken massiv katastrof dagen hade blivit. Hon var nästan dyngsur från att bada barnen men hade inte tid att ta en dusch. Hon drog på sig en torr tröja och såg hur blåsorna på hennes armar blossade upp igen.

De marscherade otröstligt ned till matsalen.

Pierre och Margot väntade i vardagsrummet bredvid matsalen. Margot sippade på ett glas vin medan Pierre hällde upp en grogg.

”Och till sist är vi redo att äta,” observerade Margot koncist.

Middagen bestod av en fiskgryta och Pierre insisterade att de två äldre barnen serverade sig själva men lät Cassie hjälpa Ella.

”De måste lära sig vett och etikett vid en tidig ålder,” sa han och nyttjade resten av middagen att lära dem det rätta tillvägagångssättet.

”Lägg servetten i knät, Marc. Inte slänga på golvet. Armbågarna håller man in; Ella vill inte bli knuffad av dig när du äter.”

Grytan var fyllig och utsökt och Cassie var utsvulten men Pierres harang räckte för att vem som helst skulle tappa matlusten. Hon såg till att ta små, försiktiga tuggor och sneglade då och då på Margot för att försäkra sig om att hon skötte sig enligt den franska etiketten. Barnen var utmattade, oförmögna att förstå vad deras far sa. Cassie kunde inte låta bli att önska att Margot skulle säga till Pierre att det var ett dåligt tillfälle för sådana petiga detaljer.

Hon undrade om middagarna hade sett annorlunda ut när Diane var vid liv och hur mycket dynamiken hade skiftat efter att Margot kom. Cassies egen mamma hade hållit locket på konflikten på sitt eget tysta vis, men det fick utbrott så fort hon försvann. Kanske hade Diane haft en liknande roll.

”Lite vin?” Till hennes förvåning fyllde Pierre hennes glas med vitt vin innan hon kunde tacka nej. Även detta var nog fransk etikett.

Vinet var väldoftande och fruktigt och efter bara några små klunkar kände hon alkoholen i sitt blod. Det fyllde henne med en känsla av välbehag och en farlig avslappning. Hon satte snabbt ned glaset, väl medveten om att hon inte kunde riskera någon blunder.