Blake Pierce - Nästan borta

”Har ni hästar här?” frågade hon Antoinette.

”Vi hade det för flera år sen, men inte på länge,” svarade hon. ”Ingen av oss rider längre.”

Cassie stod kvar en stund och stirrade in i de tomma stallen, som om hon hade svårt att ta in bombnedslaget.

Maureen hade gett henne felaktig och riktigt utdaterad information.

Hästarna hade varit en stor del av hennes beslut att komma hit. De var ett incitament. När hon hörde om dem lät hela stället bättre, mer tilltalande, livligare. Men de var borta sedan länge.

Under intervjun hade Maureen konstaterat att det fanns möjlighet för henne att lära sig att rida. Varför hade hon missuppfattat en sådan sak och vad mer kunde hon ha sagt som inte var sant?

”Kom nu!” Antoinette drog i hennes jackärm otåligt. ”Vi måste gå!”

När Cassie vände sig tillbaka mot vägen blev det tydligt att det inte fanns någon anledning för Maureen att ljuga. Resten av hennes beskrivning av huset och familjen hade stämt ganska bra och som byråägare kunde hon inte annat än föra vidare den fakta hon blivit tilldelad.

I så fall innebar det att det var Pierre som hade ljugit. Det, om något, var ännu mer oroväckande.

När de hade svängt bortåt och herrgården var utom synhåll saktade Antoinette ned, allt annat än för tidigt för Ella som länge hade klagat på att hennes skor skavde.

”Sluta gnälla,” sa Antoinette. ”Kom ihåg vad Papa säger: du bör inte klaga.”

Cassie plockade upp Ella och bar henne, kände hur hennes knubbiga vikt ökade för varje steg. Hon bar redan på ryggsäcken som var uppstoppad med allas jackor och de sista Euro-mynten som skramlade i hennes ficka.

Marc gjorde små glädjesprång framför dem, rev loss kvistar från buskarna och kastade dem över vägen som spjut. Cassie fick gång på gång påminna honom att hålla sig borta från asfalten. Han var så ouppmärksam att han lätt kunde skutta över till körfältet och mitt framför en bil.

”Jag är hungrig!” klagade Ella.

Irriterat mindes Cassie flickans orörda frukosttallrik.

”Det finns en kiosk runt hörnet,” sa Antoinette. ”De säljer dricka och snacks.” Hon verkade så ovanligt munter den här morgonen och Cassie hade ingen aning varför. Hon var dock bara glad att Antoinette verkade slappna av runt henne.

Hon hoppades att butiken skulle sälja billiga armbandsur; utan sin mobil hade hon inget sätt att veta vad klockan var. Det visade sig dock vara en handelsträdgård, fylld med fröplantor, småträd och gödningsmedel. Kiosken vid kassan sålde bara läsk och snacks—den gamla kassören som satt på en barstol bredvid en gasvärmare förklarade att det var allt som fanns. Priserna var orimligt höga och hon kände hur stressen tog över när hon räknade sin magra budget och köpte choklad och juice till vartdera barnet.

Samtidigt som hon betalade, rusade de tre barnen över vägen för att se närmare på en åsna. Cassie ropade efter dem att komma tillbaka men blev ignorerad.

Den gråhåriga mannen ryckte på axlarna och sa med sympati: ”Barn förblir barn. De ser bekanta ut… Bor ni i närheten?”

”Ja, det gör vi. De är Dubois barn. Jag är deras nya au pair. Det är min första dag på jobbet,” förklarade Cassie.

Hon hade hoppats på en grannes bekantskap men i stället vidgades butiksbiträdets ögon oroligt.

”Den familjen? Jobbar du för dem?”

”Ja.” Cassies rädslor susade tillbaka. ”Vadå då? Känner du dem?”

Han nickade.

”Vi känner alla till dem här. Och Diane, Pierres fru, brukade köpa växter från mig ibland.”

Han såg hennes förbryllade uttryck.

”Barnens mamma,” fortsatte han. ”Hon gick bort förra året.”

Cassie stirrade på honom med tankar som flög i en virvelvind. Hon kunde inte tro vad hon precis hört.

Barnens mamma hade dött—för inte mindre än ett år sedan. Varför hade ingen nämnt det? Inte ens Maureen hade sagt något. Cassie hade tagit för givet att Margot var deras mamma men förstod nu sin naivitet; Margot var alldeles för ung för att vara mamma till en tolvåring.

Detta var en familj som nyligen gått igenom en stor förlust, slitits isär av en tragedi. Maureen borde ha förvarnat henne om det.

Men Maureen hade inte vetat om att hästarna var borta, eftersom ingen hade sagt det till henne. Med ett hugg av rädsla undrade Cassie om Maureen inte heller var varse om detta.

Vad hade hänt Diane? Hur hade hennes bortgång påverkat Pierre, barnen, familjedynamiken? Hur kände de angående hur snabbt Maureen hade flyttat in? Inte konstigt att spänningen var så påtaglig, spänstig som en vajer, i varenda interaktion som pågick inom husets väggar.

”Det—det var verkligen synd,” stammade hon när hon insåg hur noggrant butiksbiträdet iakttog henne. ”Jag visste inte att det var sån kort tid sedan hon dog. Jag antar att de alla blev ganska hårt påverkade.”

Med en djup rynka i pannan gav butiksbiträdet henne växeln. Hon lade den ynka penningen i fickan.

”Du känner till familjehistorien, förmodar jag.”

”Jag vet inte jättemycket faktiskt. Jag skulle uppskatta det om du ville berätta lite.” Cassie lutade sig oroligt över kassabänken.

Han skakade på huvudet.

”Det är inte upp till mig att avslöja sånt. Du jobbar för familjen.”

Vad spelar det för roll? tänkte Cassie. Hon kände en nagel tränga in i ett annat fingers nagelband och insåg att hon återigen var tillbaka till sin stressvana. Tja, stressad kände hon sig definitivt. Det den gamla mannen hade berättat var oroväckande nog men att han vägrade elaborera gjorde saken ännu värre. Om hon var ärlig med honom kanske han kunde öppna upp sig mer.

”Jag förstår inte situationen där alls. Jag blir rädd att jag har fått vatten över huvudet. För att vara ärlig var det aldrig ens nån som berättade att Diane hade dött. Jag vet inte hur det hände eller hur saker och ting var innan. Om jag fick en tydligare bild skulle det nog hjälpa.”

Han nickade, såg mer förstående ut, men sedan ringde telefonen i rummet bakom och hon visste att chansen var förbi. Han gick ut för att svara och stängde dörren bakom sig.

Besviket vände sig Cassie från disken, drog väskan över axeln och kände hur mycket tyngre den var än tidigare. Det var dock kanske uppenbarelsen hon fått från butiksbiträdet som tyngde ned henne. När hon lämnade butiken undrade hon om hon skulle få chansen att återvända och prata med honom i enrum. Vad det än var för hemligheter han bar på gällande Duboisfamiljen, var hon i desperat behov att blottlägga dem.

Ett förfärat skrik från Ella drog ned Cassie på jorden igen. Hennes blick drogs till andra sidan vägen där hon till sin fasa såg att Marc hade klättrat igenom en öppning i staketet och matade grästuvor till en växande grupp håriga, gråa åsnor—fem så här långt—täckta av torkad lera. De sänkte öronen och nafsade på varandra runtom honom.

Ella skrek igen när en av åsnorna knuffade till Marc så att han föll på rygg.

”Kom ut därifrån!” ropade Cassie och rusade över vägen. Hon lutade sig genom staketet, grabbade tag i hans tröja och drog ut honom innan han hann bli nedtrampad. Hade ungen dödslängtan? Hans tröja var genomvåt och lortig och hon hade ingen extra med sig. Lyckligtvis sken fortfarande solen, men hon kunde se hur molnen hopade sig västerut.

När hon gav Marc hans choklad mulade han in hela kakan i munnen, fyllde båda kinderna. Han skrattade så att smulor sprutade över marken innan han sprang ikapp Antoinette.

Ella avvisade chokladen som hon erbjöds och började gråta högt.

Cassie tog upp henne i famnen igen.