Blake Pierce - Nästan borta

Stel från viljan att göra ett bra första intryck harklade sig Cassie och försökte sig på en vänlig hälsning.

”Hej på er, barn. Jag heter Cassie. Jag är så nöjd att vara här och glad att få se efter er.”

Ella log blygt till svar. Marc höll ögonen fastklistrade på golvet. Och Antoinette mötte henne med en blick som varade utmanande länge. Sedan, utan ett ord, vände hon sig bort.

”Om du ursäktar, Papa,” sa hon till Pierre. ”Jag har läxor att göra klart innan läggdags.”

”Givetvis,” sa Pierre och Antoinette svassade tillbaka upp för trappan.

Cassie kände ansiktet flamma upp genant från den uppenbara dissningen. Hon undrade om hon borde säga någonting, skämta till situationen eller försöka ursäkta Antoinettes fräckhet, men hon kunde inte nå de rätta orden.

Margot muttrade ilsket, ”Jag sa det till dig, Pierre. Tonårstrotsen har redan börjat.”

Cassie förstod att hon inte var den enda som Antoinette hade ignorerat.

”Hon gör åtminstone sina läxor, fastän ingen hjälper henne med dem,” argumenterade Pierre. ”Ella, Marc, ni kan väl presentera er ordentligt för Cassie?”

En kort tystnad rådde. Tydligen skulle inte presentationerna komma utan bråk. Men hon kunde kanske lätta stämningen med några frågor.

”Ja, Marc, jag vet ju vad du heter, men du kanske kan tala om hur gammal du är?” sa hon.

”Jag är åtta,” mumlade han.

Hennes blick flackade från honom till Pierre och tillbaka; det fanns en tydlig likhet mellan dem. Det trassliga håret, den skarpa hakan, de ljusblå ögonen. Till och med hur de rynkade pannan var lika. De andra barnen hade också de mörka dragen men Ella och Antoinettes ansikten såg mjukare ut.

”Och Ella, hur gammal är du?”

”Nästan sex,” informerade hon stolt. ”Jag fyller år dagen efter julafton.”

”Vilken bra dag att fylla år på. Jag hoppas att du får extra många presenter då.”

Ella log förvånat, som om det var en fördel hon inte hade övervägt än.

”Antoinette är äldst av oss. Hon är tolv,” sa hon.

Pierre klappade ihop händerna. ”Jahapp, då är det läggdags. Margot, visar du Cassie runt huset efter att du har bäddat ner dem? Hon lär behöva veta hur man hittar. Gör det fort. Vi måste åka vid sju.”

”Jag måste fortfarande göra mig i ordning,” svarade Margot med iskall ton. ”Du kan väl lägga barnen och kalla på butlern att städa upp här. Jag visar Cassie runt.”

Pierre drog ett irriterat andetag, såg upp på Cassie och tryckte ihop läpparna. Hon antog att hennes närvaro fick honom att svälja sina ord.

”Upp och i säng,” sa han. De två barnen följde honom motvilligt upp för trappan. Cassie gladdes åt att se Ella vinka åt henne innan hon försvann upp.

”Följ med mig, Cassie,” beordrade Margot.

Cassie följde Margot genom dörren till vänster och befann sig sedan i ett formellt sällskapsrum, med enastående praktpjäser till möbler och gobeläng längs väggarna. Det var en öppen och kall sal; i den massiva öppenspisen brann ingen eld.

”Sällskapsrummet används sällan och barnen är inte tillåtna här inne. Huvudmatsalen ligger bredvid och samma sak gäller där.”

Cassie undrade hur ofta det gigantiska mahognybordet användes—det såg orört ut och hon räknade sexton höga stolar runtom det. Ytterligare tre vaser—lika den som Marc tidigare haft sönder—stod på den mörkpolerade skänken bredvid. Hon kunde inte föreställa sig lyckliga middagskonversationer flöda i ett sådant spartanskt och tyst utrymme.

Hur kändes det att växa upp i ett sådant hus, där hela salar var förbjudna att tillträda för att möblemanget var för vackert att riskera skadas? Hon gissade att ett barn i ett sådant hem kände sig mindre värd än möblerna.

”Vi kallar detta för Blå Rummet.” Det var ett mindre samlingsrum med marinblå tapeter och stora fönsterdörrar. Cassie antog att de ledde ut till en uteplats eller innergård men med mörkret som hade lagt sig där ute, såg hon inte annat i glaset än lampornas reflektion. Hon kunde inte hjälpa att önska att huset hade starkare glödlampor—alla rum verkade dystra, med skuggor som ständigt smög i hörnen.

En skulptur fångade hennes blick… Marmorstatyns ställ var trasigt, så den låg ensam med ansiktet uppåtvänt på bordet. Ansiktsdragen såg tomma och orörliga ut, som om det var ett stenlager över en död persons ansikte. Kroppsdelarna var tjocka och krasst karvade. Cassie ryste och vände bort blicken.

”Det där är en av våra mest ovärderliga objekt,” informerade Margot. ”Marc knuffade omkull den förra vecka. Vi får den reparerad snart.”

Cassie tänkte på pojkens destruktiva energi och sättet på vilket han stötte in axeln i vasen tidigare. Hade det verkligen varit en olycka? Eller fanns det en undermedveten lust att krossa glaset, att få uppmärksamhet i en värld där ägodelar värderades högst?

Margot ledde henne tillbaka dit de hade kommit från. ”Rummen ditåt hålls låsta. Köket är åt det här hållet, till höger, och bortanför ligger betjänternas rum. Till höger finns ett litet vardagsrum och en matsal för bara familjen.”

På väg tillbaka passerade de en gråklädd butler som bar på en kvast, en sopskyffel och en borste. Han klev åt sidan för dem men Margot uppmärksammade honom inte alls.

Den västra vingen var en spegelbild av den högra. Enorma, mörka rum med utomordentliga möbler och konstverk. Tysta och tomma. Cassie rös till igen och längtade efter mysigt upplysta rum eller det familjära ljudet av en TV, om sådana saker ens existerade i det här huset. Hon följde Margot upp för den magnifika trappuppgången till andra våningen.

”Gästvingen.” Tre fläckfria rum med himmelssängar separerades av två rymliga finrum. Sovrummen var propra och formella som hotellrum och sängkläderna såg ut som om de hade blivit strukna platt mot madrassen.

”Och familjevingen.”

Cassie ryckte upp sig, glad att äntligen få se den del av huset där folk faktiskt levde.

”Barnkammaren.”

Till hennes förvirring var detta ännu ett tomt rum, endast inrett med en hög spjälsäng.

”Och här inne är barnens sovrum. Vår svit är i slutet av korridoren, runt hörnet.”

Tre stängda dörrar på rad. Margots röst sjönk och Cassie antog att hon inte ville kolla till barnen—inte ens säga god natt.

”Här är Antoinettes sovrum, här är Marcs. Det närmast vårt är Ellas. Ditt ligger mittemot Antoinettes.”

Dörren stod öppen och två husor var upptagna med att bädda sängen. Rummet var enormt och iskallt. Inrett med två rokokofåtöljer, ett bord och en stor trägarderob. Tunga, röda gardiner täckte fönstret. Hennes resväska hade ställts vid fotändan av sängen.

”Du kommer att höra barnen om de gråter eller ropar—var snäll och se till dem då. I morgon måste de kläs på och vara redo vid åtta på morgonen. De kommer att vara utomhus, så se till att välja ut varma kläder.”

”Det ska jag, men…” Cassie samlade sitt mod. ”Skulle jag kunna få något att äta? Jag har inte ätit sedan middagen på planet igår kväll.”

Margot stirrade förvirrat på henne och skakade sedan på huvudet.

”Barnen åt tidigt för att vi ska ut. Köket är stängt nu. Frukost serveras från och med klockan sju. Du kan väl vänta till dess?”

”Jag—Jag antar det.” Hon kände sig illamående hungrig—det förbjudna godiset i hennes väska, som var tänkt åt barnen, blev plötsligt oemotståndligt.

”Jag måste också mejla byrån och bekräfta att jag kommit fram. Skulle jag kunna få Wi-Fi-lösenordet? Min mobil får ingen signal här.”

Margot glodde nu blankt på henne. ”Vi har inte Wi-Fi och det finns ingen täckning här. Bara fast telefon på Pierres kontor. Om du ska skicka mejl måste du åka in i stan.”