Blake Pierce - Nästan borta

”Åh. Ja. Maureens au pairer.”

”Ska du till en ny familj?”

”Ja.”

”Jag också. Vill du kolla om vi kan sitta tillsammans? Man kan efterfråga det vid incheckningen.”

Medan Jess tjattrade om vädret i Frankrike såg Cassie nervöst sig omkring i terminalen. Hon visste att Zane inte skulle ge upp så enkelt—inte efter att ha kört hela vägen hit. Han ville ha någonting från henne—en förlåtelse, hängivenhet. Han skulle tvinga henne att följa med på en ”hejdådrink” och han skulle starta ett gräl. Han skulle inte bry sig om hon kom till Frankrike med nyfödda blåmärken… eller missade flyget helt och hållet.

Just då fick hon syn på honom. Han var på väg åt hennes håll, bara några incheckningar bort, med ögon som noggrant granskade alla runt omkring honom.

Hon vände sig hastigt för att undvika hans blick. Med en blixt av hopp lade hon märke till att de tagit sig hela vägen till köns slut.

”Ursäkta, du får ta av dig den där,” sa personen i incheckningen och pekade på Cassies huva.

Hon drog tveksamt av sig den.

”Hallå, Cass!” Hon hörde Zanes röst eka genom flygplatsen.

Hon frös till, medveten om att ett svar skulle innebära katastrof.

Nerverna gjorde henne klumpig; hon tappade sitt pass och lutade sig stressat ned för att plocka upp det. Ryggsäcken föll över hennes huvud.

Ännu ett rop. Denna gång såg hon sig om.

Han hade sett henne och trängde sig genom kön, armbågade folk åt sidan. De andra passagerarna var arga; hon hörde de höjda rösterna och uppståndelsen som Zane skapade.

”Vi vill helst sitta tillsammans,” sa Jess till personen bakom disken. Cassie bet sig i läppen över fördröjningen.

Zane ropade till henne igen och hon insåg med illamående att han snart skulle nå ikapp henne. Han skulle slå på charmen och bönfalla henne att prata en stund, försäkra henne att det bara tog några minuter att säga det han ville säga—i enrum. Hans mål var att få henne någonstans där de var ensamma, det visste hon från erfarenhet. Det var då hans charm slogs av.

”Vem är han?” frågade Jess nyfiket. ”Är det dig han letar efter?”

”Det är mitt ex,” muttrade Cassie. ”Jag försöker undvika honom. Jag vill inte att han ska sätta igång med nånting precis när jag ska åka.”

”Men han har redan satt igång med nånting.” Jess vände på klacken, upprörd. ”Vakt!” skrek hon. ”Hjälp! Stoppa den där mannen!”

Uppmanad av Jess utrop tog en av passagerarna tag i Zanes jacka just när han försökte tränga sig förbi. Han halkade på golvet och fläktade med armarna när han föll mot marken och drog en av köstolparna med sig ned.

”Håll ner honom,” fortsatte Jess. ”Vakter, fort!”

Med en våg av lättnad såg Cassie att säkerhetsvakterna verkligen hade reagerat. Två flygplatspoliser kom springande mot kön. De skulle hinna innan Zane kom ikapp henne eller sprang iväg.

”Jag vill bara säga hejdå till min flickvän,” svamlade han, men hans försök att vara karismatisk flög över polismännens huvuden.

”Cassie,” ropade han, samtidigt som en av poliserna tog tag i hans arm. ”Au revoir.”

Tveksamt vände hon sig om för att se på honom.

”Au revoir! Det är inte farväl,” skrek han och lät sig släpas bort av vakterna. ”Vi ses snart igen. Snabbare än du tror. Ta hand om dig.”

Hon kände igen varningen i hans sista ord—men just nu var de tomma hot.

”Tack så mycket,” sa hon till Jess, överväldigad av tacksamhet för hennes morska handlingar.

”Jag hade också en sån pojkvän en gång,” sympatiserade Jess. ”Jag vet hur possessiva de kan vara, de klamrar sig fast som fästingar. Jag rent ut sagt njöt av att få stoppa honom.”

”Vi skyndar oss genom passkontrollen innan han tar sig in igen på nåt vis. Jag är skyldig dig en drink. Vad gillar du—kaffe, öl, vin?”

”Vin, definitivt,” sa Jess medan de begav sig genom gaten.

”Så var i Frankrike ska du bo?” frågade Jess efter att de hade beställt sitt vin. ”Den här gången ska jag till en familj i Versailles. Jag tror de bor nära palatset. Hoppas jag hinner gå och kolla in det när jag har ledigt.”

”Den här gången? Har du varit där förut?”

”Ja, men det funkade inte så bra.” Jess släppte ned en isbit i sitt glas. ”Familjen var förfärlig. Jag kan inte ens jobba med Maureens au pairer igen efter det. Jag har försökt med en annan byrå den här gången. Men oroa dig inte,” lade hon hastigt till, ”Det går säkert jättebra för dig. Maureen har nog många bra klienter.”

Cassies mun kändes torr. Hon tog en stor klunk vin.

”Jag trodde att hon var typ ansedd. Jag menar, hennes slogan är ’Den främsta europeiska byrån’.” Jess skrattade. ”Tja, det är väl bara marknadsföring. Andra har vittnat om motsatsen.”

”Vad hände dig?” frågade Cassie. ”Snälla säg.”

”Alltså, allt lät bra till en början, men Maureens frågor oroade mig lite. De var så konstiga att jag började fundera på om det var problem med familjen, för ingen av mina au pair-vänner har fått såna frågor under sina intervjuer. När jag kom dit så—ja, det inte som de hade målat upp det, helt enkelt.”

”Varför inte?” Cassie kände sig kall inombords. Hon hade tänkt samma sak om Maureens frågor. Hon antog att varje ansökande blev frågad samma saker; det var för att testa ens förmågor. Kanske var det det… men inte av den anledning hon hade trott.

”Familjen var superstörd,” sa Jess. ”De var respektlösa och nedlåtande. Jobbet de satte mig i var långt utanför vad som borde ingå; de brydde sig inte och vägrade ändra sig. Och när jag sa att jag skulle sluta—då blev det rena rama krigszonen.”

Cassie bet sig i läppen. Hon hade gått igenom samma upplevelse som liten. Hon mindes höjda röster bakom stängda dörrar, muttrade argument i bilen, en lina av spänning som man tvingades balansera på. Hon hade alltid undrar vad hennes mamma—så tyst, mjuk, nedslagen—möjligtvis kunde diskutera med hennes svulstiga, aggressiva pappa. Det var först efter hennes mammas bortgång i en bilkrock som hon insåg att diskussionerna handlade om att behålla freden, kontrollera situationen, skydda Cassie och hennes syster från aggressionen som så plötsligt kunde spraka upp av ingen anledning alls. Utan sin mammas närvaro sprängdes den puttrande konflikten till ett fullständigt krig.

Hon hade tänkt sig att en av fördelarna som au pair var att ta del av en familj hon aldrig hade haft. Nu fruktade hon att motsatsen var sanningen. Hon hade aldrig lyckats hålla sitt eget hem fridfullt. Hur skulle hon klara av en labil hemmasituation som hennes mamma hade gjort?

”Jag oroar mig över min familj,” erkände Cassie. ”Jag fick också en del konstiga frågor under intervjun och deras förra au pair stack hem i förtid. Vad händer om jag måste göra samma sak? Jag vill inte stanna om allt går snett.”

”Stick inte om det inte är akut,” varnade Jess. ”Det blir så rörigt annars, och du förlorar massvis med pengar; man blir skyldig återbetalningar och sånt. Det fick mig nästan att inte vilja söka igen. Den här gången var jag väldigt försiktig. Om inte pappa hade betalat hade jag inte ens haft råd.”

Hon satte ned vinglaset.

”Ska vi gå till gaten? Vi sitter ganska långt bak i planet så vi borde gå på först.”

Spänningen från att äntligen kliva på planet distraherade Cassie från allt Jess hade berättat och när de väl hade hittat sina platser, styrde de in på andra samtalsämnen. När planet lyfte kände hon hur modet gjorde detsamma. Nu hade hon gjort det. Hon hade lämnat landet. Hon hade flytt från Zane och hon var luftburen, på väg mot en ny början i ett främmande land.