Blake Pierce - Nästan borta

Cassie nöjdes av att kunna svara utan problem, ”Att lära mig mer om livsstilen i ett annat land och utveckla mina språkkunskaper.”

Hon hoppades att Maureen skulle imponeras av svaret, men hon behåll sin seriösa uppsyn och fortsatte granska papperna.

”Bor du fortfarande hemma, Cassie?”

Tillbaka till familjesnack… Trodde Maureen att hon dolde någonting? Det gällde att svara försiktigt. Att flytta hemifrån vid sexton års ålder som hon hade gjort skulle säkert sätta igång varningsklockorna hos en intervjuare. Varför så tidigt? Var det problem i hemmet? Hon fick måla upp en vackrare bild, en bild som tydde på ett normalt, lyckligt familjeliv.

”Jag har bott själv sedan jag var tjugo,” sa hon och kände hur ansiktet blev varmt av skam.

”Och jobbat deltid. Jag ser att du har Primi här på ditt CV, är det en restaurang?”

”Ja, jag har varit servitris där de senaste två åren.” Vilket, tack och lov, var sant. Innan det hade hon haft diverse andra jobb, till och med på en sunkig pub, för att ha råd med hyran som inneboende och sina distanskurser. Primi, det senaste jobbet, hade kanske varit det trevligaste av dem alla. Kollegorna hade blivit familjen hon aldrig hade men det fanns ingen framtid med det hela; lönen var låg och dricksen inte mycket bättre. Det var tufft som anställd i hela det stadsområdet. Hon hade planerat att slå till senare, när tiden verkligen var rätt, men när omständigheterna tvärt förvärrades fanns det inte längre mycket till val.

”Erfarenhet inom barnvård?” Maureen kastade en blick över sina glasögon mot Cassie, som kände hur magen vände sig.

”Jag—Jag vikarierade på dagis i tre månader innan jag blev anställd hos Primi. Referensen finns i mappen. De gav mig grundträning inom säkerhet och första hjälpen. De gjorde också en bakgrundskontroll,” stammade hon och hoppades att det skulle räcka. Det hade bara varit en tillfällig anställning—hon tog bara över för en anställd som var mammaledig. Cassie hade aldrig trott att det skulle bli en språngbräda för framtiden.

”Jag har också haft hand om barnkalas på restaurangen. Jag är en väldigt vänlig person. Alltså, jag kommer bra överens med andra och jag är tålmodig…”

Maureens läppar drog ihop sig. ”Vad synd att din erfarenhet inte är med nylig. Du har heller inget formellt intyg för barnvård. De flesta familjer kräver att man har det—eller åtminstone mer erfarenhet. Det kan bli svårt att placera dig med så lite att utgå ifrån.”

Cassie såg på henne med förtvivlade ögon. Hon var tvungen att göra detta. Oavsett vad som krävdes. Valet var självklart; ta dig härifrån… eller fångas i den våldscirkel som hon trodde att hon redan hade flytt från.

Det hade tagit några dagar för blåmärkena på överarmen att blossa upp, mörka och skarpa nog att se varje spår av knytnäven som hade slagit där. Hennes pojkvän Zane, som hade lovat på deras andra dejt att han skulle älska henne och skydda henne—oavsett vad.

När de fula märkena hade börjat synas så mindes hon med gåshud längs hela ryggraden hur hon hade haft nästan identiska skador för tio år sedan. Först var det armen. Sedan nacken. Till slut ansiktet. De var likaså skapade av den som sagt sig vara hennes beskyddare—hennes pappa.

Han började slå henne när hon var tolv, efter att Jacqui, hennes storasyster, rymde hemifrån. Tidigare var det hon som tog emot hans ilska. Hennes närvaro hade skyddat Cassie från det värsta.

Blåmärkena från Zane syntes fortfarande; det skulle det göra ett tag till. Hon bar långärmat för att dölja dem under intervjun och fick nästan värmeslag i det kvava kontoret.

”Finns det ingen annanstans du skulle kunna rekommendera?” frågade hon Maureen. ”Jag vet att det här är den bästa lokala byrån men du kanske kan tipsa om någon sida online där jag kan söka?”

”Jag kan inte rekommendera någon hemsida,” sa Maureen strängt. ”För många sökande har haft dåliga erfarenheter den vägen. Vissa hamnade i situationer där deras arbetstimmar inte följdes eller där de förväntades utföra serviljobb utöver ansvaret som barnvakt. Det är orättvist för alla inblandade. Jag har också hört talas om au pairer som blivit missbrukade på andra vis, så, nej.”

”Snälla—finns det någon i ert register som skulle kunna tänkas överväga mig? Jag jobbar hårt och är villig att lära, jag passar lätt in. Snälla, ge mig en chans.”

Maureen var tyst en stund och började sedan knappa iväg på skrivbordstangenterna med en bister uppsyn.

”Din familj—hur känner de över att du ska ut och resa ett helt år? Har du pojkvän eller någon som du far ifrån?”

”Jag och min pojkvän separerade nyligen. Jag har alltid varit väldigt självständig och min familj vet om det.”

Zane hade gråtit och bett om förlåtelse efter att ha slagit henne på armen men hon vägrade, tänkte på den varning hon hade tagit emot av sin syster för längesen—och som hon hade fått bekräftad: ”Ingen man slår en kvinna endast en gång.”

Hon hade packat sina väskor och flyttat in hos en vän. För att undvika honom blockerade hon hans nummer och bytte arbetsskift. Hon hade hoppats att han skulle acceptera hennes beslut och lämna henne ensam men längst inne visste hon att han inte skulle det. Att göra slut skulle ha varit hans idé, inte hennes. Hans ego tillät inte avvisande.

Han hade redan kommit till restaurangen i jakt på henne. Hennes chef hade sagt åt honom att hon tagit ledigt i två veckor och stuckit till Florida. Vilket gav henne tid… men inte oändlig tid. Om en vecka skulle hon bli jagad igen.

USA kändes för litet för att verkligen undslippa honom. Hon behövde ett hav—ett stort hav—mellan dem. Det hon fruktade mest var att hon skulle försvagas, förlåta honom och ge honom en andra chans.

Maureen gick igenom de sista dokumenten och ställde några enklare frågor om Cassies intressen, kronisk medicin, specialkost och allergier.

”Ingen specialkost eller allergier. Och inga hälsoproblem.”

Cassie hoppades att hennes ångestmedicin inte räknades som kronisk. Det var bäst att inte nämna den, bestämde hon; de skulle definitivt aktivera varningsklockorna.

Maureen noterade något i mappen.

Hon frågade sedan, ”Vad skulle du göra om barnen du tog hand om var stygga eller olydiga? Hur hanterar du det?”

Cassie tog ett djupt andetag.

”Tja, det finns nog inget svar som passar alla. Om ett barn är olydigt genom att springa mot en farlig väg, krävs det en annan teknik än om hen vägrar äta sina grönsaker. Den första situationen gäller säkerhet först och man gör allt man kan för att skydda barnet. I den andra skulle jag resonera och förhandla—vad är det du inte gillar? Är det hur de ser ut eller hur de smakar? Kan du inte testa en tugga bara? Trots allt går ju alla igenom smakperioder men man växer alltid ur dem.”

Maureen såg nöjd ut, men kom sedan med en klurigare fråga.

”Vad gör du om barnet ljuger för dig? Om hen till exempel säger att de är tillåtna att göra något som föräldrarna har sagt ifrån?”

”Jag skulle säga att det inte är tillåtet och förklara varför, om jag visste. Jag skulle nog också föreslå att vi pratar med föräldrarna tillsammans och diskuterar regeln—som familj—så att hen förstår varför det är viktigt.” Cassie kände hur hon gick på lina; hon kunde bara hoppas att hennes svar dög.

”Hur skulle du reagera, Cassie, om du bevittnade ett familjebråk? När man bor hos en annan familj, kommer det komma stunder där vissa inte kommer överens.”

Cassie stängde ögonen en sekund och trängde bort minnena som Maureens ord drog fram. Skrik, krossat glas, arga grannar. En stol säkrad under dörrhandtaget som skallrade upp och ner; det enda bräckliga skyddet som fanns till hands.