Dawn Brower - Kismet Bay

”Jag vet inte om det finns någonting med mig själv jag vill ändra på”, svarade Jocelyn. ”Och du då?”

”Varför försöka ändra på något som redan är perfekt?” sa Gawain med en blinkning. ”Och pussen vid tolvslaget? Finns det någon särskild du hoppas få kyssa?”

Hans ansiktsuttryck var normalt, men innebörden i hans ord gick inte att ta miste på. Nash fnös. Gawain hoppades helt klart att Jocelyn skulle bjuda in honom på pusskalas. Nash hoppades att den vackra filmstjärnan skulle ignorera honom. Nash tog några fler klunkar whiskey. Nu var halva flaskan borta. Med det här tempot skulle han ha tömt flaskan och däckat innan året var slut.

”Det finns några olika möjligheter”, sa Jocelyn lockande. Blondinen fuktade läpparna på ett sätt som knappast gick att misstolka.

”Den jäkeln har alltid haft flyt.” Varför hade han inte stängt av tv:n? Det sista han behövde var att behöva se Gawain få till det med stjärnan i sin senaste film. Han var de tre riddarnas ledare; Percival och Tristan var mycket trevligare så fort han inte var i närheten. Nash tyckte det var skönt när Gawain flyttade från Kismet Bay för att söka lyckan i Kalifornien. Det hade inte tagit honom lång tid att hitta den där lyckan, heller. Ödet hade alltid haft ett gott öga för Gawain.

Kameran visade den stora kristallbollen som skulle falla vid midnatt och välkomna det nya året. Gawains röst strömmade fortfarande från tv:ns högtalare. ”Som ni ser är allt redo. När tolvslaget är här kommer vi allihop att kunna skåla för ett riktigt Gott Nytt År. Men nu kontaktar vi vår systerstation i Los Angeles och Corbin Vale för att höra hur läget är på västkusten.”

Nash slutade lyssna efter det. Han trodde att han skulle ha druckit tillräckligt med whiskey för att glömma att Leilia tillbringade kvällen tillsammans med Percival, men hans tankar återvände hela tiden till henne. Skulle hon kyssa Percival vid tolvslaget, som Gawain tänkte kyssa Jocelyn? Han fick ont i magen vid tanken, och började ångra att han druckit så mycket. Men vad fanken, han hade redan fått för mycket så han kunde lika väl fortsätta. Vad hade han att förlora?

Han svalde lite mer whiskey. Det hade för länge sedan slutat bränna i halsen när han svalde. En knackning hördes i rummet. Han trodde det var inbillning, men sedan hördes det på nytt. Nash satte sig upp och stirrade på dörren med kisande ögon. Det fanns ingen möjlighet att han skulle kunna ta sig till dörren utan att stupa. ”Det är öppet”, röt han. Han funderade inte ens på vem det var som kom på besök. Inte förrän dörren öppnades och Leilia klev in. Vad fanken gjorde hon där? Hade det hänt något med Percival? Om han hade gjort henne illa … Nåja, när Nash hade nyktrat till skulle han låta honom få betala för vad det nu var han hade gjort. Ingen fick såra hans livs kärlek.

Leilia stirrade på Nash som om hon aldrig hade sett honom förut. Det här var inte hennes bästa vän – Nash verkade nästan … ”Är du full?” Hon stängde dörren bakom sig och tog av sig kappan. Om han hade druckit mycket så behövde han någon som kollade till honom.

”Äh, har bara tagit några klunkar whiskey.” Han höll upp en flaska som inte ens var halvfull.

”Jag hoppas inte det där har varit en full flaska.” Vad hade fått honom att dricka så mycket? Det var förvisso nyårsafton, men ändå … Nash brukade inte dricka mycket. ”Ge mig den.” Hon tog flaskan ur hans hand och ställde den på diskbänken utom räckhåll. ”Vad är det med dig? Du har varit konstig hela dagen.”

”Kan man inte få dricka lite i fred, då och då?” Han viftade med en hand i tv:ns riktning. ”Titta, en av dina riddare. Ska du inte se om du kan locka hem honom från Hollywood?”

Leilia sneglade på tv:n. Det var faktiskt Gawain Daly på skärmen, i full färd med att underhålla sin publik. Precis som hade alltid hade gjort: det var en man som trivdes bäst med att ha allas uppmärksamhet och som älskade strålkastarljuset. Gawain var stilig. Helt klart filmstjärnesnygg, och han använde sitt vackra ansikte och sin vältränade kropp för att öppna dörrar åt sig. Enda anledningen till att hon visste något om Gawain var hans koppling till Tristan. En gång i tiden hade Tristan och hennes kusin Sage varit oskiljaktiga. Hon visste fortfarande inte vad som hade gjort att de brutit upp, men det hade hon å andra sidan inte med att göra. Sage försvann ungefär samtidigt som Gawain reste till Hollywood. Ibland undrade hon om det hängde ihop att de två flyttade därifrån samtidigt.

”Jag är inte intresserad av Gawain eller någon annan av de så kallade riddarna. Den trekanten vill jag inte vara med i.” När hon hörde sig själv lät det mycket mer oanständigt än hon hade tänkt sig …

”Så vad vill du då?” Han sluddrade när han pratade. ”För jag trodde att jag kände dig, men det gör jag tydligen inte.”

Leilia suckade. ”Går det bra att jag gör lite kaffe? Jag tror att du kan behöva en kopp. Jag behöver det helt klart.” Hon skulle behöva flera koppar om hon skulle kunna hantera vad det nu var han störde sig på.

”Gör som du vill”, svarade han. ”Men jag vill inte ha något. Ge tillbaks min whiskey. Den vill jag ha.”

Leilia gick över till diskbänken och ställde en kopp under hans kaffemaskin. Hon la en kapsel i hållaren, kontrollerade att det fanns vatten och tryckte på knappen. I ögonvrån såg hon vinflaskan hon hade gett honom tidigare på dagen. Han hade i varje fall inte slösat bort vinet på sin dumfylla. Den flaskan förtjänades att njutas av och inte drickas som ett sätt att bli dyngfull. När kaffet var färdigt bar hon över det till honom – svart, som han ville ha det. ”Varsågod.” Hon gav koppen till honom. ”Varmt, svart och starkt. Men inte lika starkt som den där halva flaskan whiskey du redan har satt i dig.”

Han doftade på kaffet och räckte tillbaka det till henne. ”Jag sa att jag ville ha min whiskey. Enda sättet du får mig att dricka detta är om du fyller upp koppen med sprit.”

Hon suckade, tog koppen från honom och ställde den på soffbordet och slog sig ner vid hans sida. ”Du får inte mer whiskey från mig. Varför tar vi inte och pratar om vad det är som upprör dig istället.”

Gawains röst skramlade genom rummet och Nash morrade åt tv:n. Leilia tog fjärrkontrollen och släckte den. Hon ville inte att det skulle provocera honom mer. Hon kände mycket väl till vad han tyckte om Gawain, Tristan och Percival. De tre var populära under gymnasiet, och Nash var en av nördarna. Han hade förändrats efter hand och utvecklats till en mycket stilig man. Hon föredrog hans guldblonda hår och ljusblå ögon som utstrålade intelligens. Nash var ett geni. Han hade utvecklat mjukvara som gjort honom till en förmögen man. Han skulle kunna köpa en herrgård, men föredrog sin lilla enrumslägenhet ovanpå Serendipity Lane, hennes kusins butik.

”Vad gör dig glad?” frågade han. ”Vill du ha mer än vingården och butiken?”

Hon sträckte sig mot honom och förde bort en av hans långa guldgula lockar bakom örat. Han hade låtit håret växa det senaste året och det var nästan tillräckligt långt för att han skulle kunna samla det i en tofs. Leilia tyckte om hans långa hår. ”Finns det någon som egentligen vet vad de vill? Och jag har det bra. Jag älskar både vingården och butiken.”

”Men vill du inte ha … jag vet inte … mer?”

”Du menar som kärlek, en familj? Ett hus med en trädgård, en hund…?” Hon ryckte på axlarna. ”En dag så. Med rätt person.”

Han var tyst i flera sekunder. ”Visst. Rätt person”, mumlade han till sist. Nash gnuggade sig i ögonen. ”Jag tror jag måste sova.”