Dawn Brower - Kismet Bay

”Varför är vi här, egentligen?” Nicholas blängde mot sin vän Gabriel Reed. ”Jag gillar inte … gulligt.”

”Slappna av”, uppmanade Gabriel. ”Vi stannar bara några dagar för att göra mina föräldrar glada, så att de vet att jag inte håller på att dö eller så.” Han klappade Nicholas på ryggen. ”Vi kommer att vara på väg till en varm sandstrand långt innan du får den där allergichocken som du så tappert kämpar emot.”

Nicholas fick bita sig i tungan för att inte fräsa något till sin bäste vän. Gabriel var fotbollsspelare, en wide receiver för Houston Runaways. Han hade skadat sitt knä i en slutspelsmatch och suttit på avbytarbänken sedan dess. Lagets läkare hade sagt att prognosen inte såg bra ut, och bedömningen från sjukgymnasten hade varit lika illa. Gabriels spelarkarriär verkade vara över, men hans vän ville inte ge upp så enkelt. Han övertalade Nicholas att följa med honom på ett besök hos hans föräldrar, och sedan besöka en knäspecialist i Bahamas. Vad var det ens för kvacksalvare som hade sin läkarpraktik där? Nicholas trodde att knädoktorn skulle säga samma sak som fotbollslagets specialister hade gjort, men Gabriel var hans vän och hade varit ett troget stöd under hela den här prövningen.

”Är det ett kafé?” Nicholas pekade på butiksfasaden. ”Witch’s Brew? Vad är det för slags namn?”

Gabriel ryckte på axlarna. ”Ingen aning. Jag har inte varit här i Kismet Bay på länge. Vi kan väl gå in och se vad de har.”

De gick mot ingången – men Nicholas hann aldrig nå dörren. Istället flög den upp och en brunett sprang in i honom. Varmt kaffe rann nerför hans blå skjorta, och han skrek till när det brände honom. ”Vad håller du på med!?” Rösten dröp av ilska. Han började verkligen hata den här staden, med dess ordinära och trista människor.

”Förlåt så hemskt mycket!” Den unga kvinnan tog ett steg fram och la handen på hans bröstkorg. Hennes beröring kändes som elektricitet och han såg in i hennes ögon. De hade samma färg som havet en vackert solig dag. Hennes hår hade en ovanlig brun nyans, med röda slingor som flöt genom de chokladfärgade lockarna. De såg nästan ut att glittra i solen. Hon var oerhört vacker …

”Det gör inget.” Han sköt undan hennes hand. Hennes beröring påverkade honom, och han var inte säker på att han tyckte om det. ”Det gick bra.”

“Holly?” Gabriel kom fram bredvid honom. ”Vad är det som händer?”

Hon sneglade mot Gabriel. Hennes mun sprack upp i det mest lysande leende Nicholas någonsin hade sett. Det var som att få en knytnäve i bröstet. Den del som redan gjorde ont efter att hon spillt sitt varma kaffe över honom. Vad var det med henne som fick honom att känna saker som han aldrig hade känt förut i hela sitt liv? Han ville inte att känslorna skulle ta över utan försökte skapa ett avstånd till henne.

Hon gick runt Nicholas och kramade Gabriel. Holly tog ett steg bakåt och gick nästan in i Nicholas på nytt. Han fick tag i henne innan hon tappade balansen. Hon tittade bakåt på honom och sa, ”Jag beklagar. Jag lovar att jag inte brukar vara så här klumpig.”

”Det är ok”, svarade han buttert.

Holly vände sig till Gabriel igen. ”Jag hörde om din skada.” Hon viftade entusiastiskt med händerna. ”Vi såg allihop när det hände. Det är allt de där sportnördarna pratar om. Vi missar inga matcher med Runaways.” Hon såg bort från Gabriel och stirrade på sin jackärm, och började plocka med en obefintlig bit ludd eller kanske en lös tråd. Nicholas låtsades inte förstå vad hon försökte göra. ”Jag menar hela familjen …” Holly sa det som om det sista förklarade allt. Det hade det sannerligen inte gjort för Nicholas.

Det verkade inte påverka Gabriel. Han nickade och lät henne spela förvirrad. ”Hur är det med Ivy?” frågade han henne. Det väckte Nicholas’ nyfikenhet. Vem fanken var Ivy?

”Ehh …” Holly tittade på allt omkring henne utom på Gabriel. ”Det är bra med henne. Bara bra. Du behöver inte oroa dig.” Hon stoppade ner handen i fickan och tog fram sin telefon. ”Ursäkta mig, men jag måste vidare. När ni nu är i stan borde ni vara med på chokladrundan. Det blir trevligt.” Med de orden rusade hon iväg och smet in i vad som såg ut att vara en blomsterbutik. Den hade också ett konstigt namn: Blooms of Destiny. ”Ödets blommor” – vad var det för fel på företagen i den här hålan?

”Chokladrundan?” Nicholas lyfte ett ögonbryn.

”Vi behöver inte göra det om du inte vill. Man köper en tomtemugg i en av butikerna och sedan kan vi provsmaka alla varianterna av varm choklad i de olika butikerna.” Gabriel ryckte nonchalant på axlarna. ”Överskottet går till en lokal organisation för välgörande ändamål som hjälper behövande familjer här i området. Familjen Strange har drivit organisationen nästan sedan staden grundades. Det är en tradition.”

”Familjen Strange?” Om han hade lyft ögonbrynet ännu mer hade det lossnat från pannan. ”Är det ett namn? Är de lika konstiga som namnet? Är det på riktigt?”

”Jag skulle aldrig hitta på något sådant.” Gabriel klappade honom lätt på axeln. ”Strange-familjen styr i stort sett hela staden, från borgmästaren och hela vägen nedåt …” Han sneglade på blomsterbutiken som Holly hade gått in i. ”Holly är en av dem.”

”Och den här mystiska Ivy också?” Nicholas kunde inte hålla tillbaka sin nyfikenhet. Hans vän brukade inte vara intresserad av kvinnorna som fanns omkring honom – om det inte var för någon tillfällig affär under en natt, och även dessa var sällsynta.

Gabriel suckade. ”Ja, och jag förstår att du har frågor. Men du är mer intresserad av Holly. Om du vill lära dig mer om familjen Strange så kan vi vara med på chokladrundan. Lita på mig, de kommer att vara där allihop – på ett eller annat sätt.” Han vinkade med sig honom. ”Kom så går vi in i en butik och köper var sin tomtemugg. De finns överallt.”

Nicholas gick med på Gabriels förslag. Vad annat fanns det att göra i den här hålan?

Holly bar in julstjärnorna till Serendipity Lane och placerade dem på disken. Ivy var nog inne i det bakre rummet, för hon stod inte i kassan. Det fanns inga kunder och dörrklockan hade plingat så hon måste ha hört att Holly kom. Hon borde komma vilken sekund som helst för att se om det var någon kund som behövde hjälp. Holly stirrade på dörren och bet sin underläpp. Hennes syster skulle inte bli glad över att hennes expojkvän var tillbaka i Kismet Bay.

Gabriel hade varit hennes stora kärlek, men han hade övergivit henne för att försöka bli rik och berömd. Nu var han skadad och kanske aldrig mer skulle kunna spela professionell fotboll. Hon hade inte velat ta upp det med Gabriel, det var säkert en känslig fråga. Hon borde ha frågat varför han hade återvänt och hur länge han planerade att stanna. Om inte hans vän hade gjort henne helt förvirrad hade hon nog frågat. Hon hade inte ens brytt sig om att fråga efter vännens namn. Så förvirrad hade han gjort henne. Holly rös vid minnet av hur hon spillde allt sitt kaffe över honom. Vad ska han väl tänka om henne?

”Jaså”, sa Ivy när hon kom fram bakom disken, ”det är bara du. Har rundan börjat?”

”Ja”, svarade hon. ”Är det där tomtemuggarna?” Varje butik hade en begränsad upplaga att sälja till de som ville delta. Genom att köpa en mugg fick man smaka varm choklad som serverades i varje butik. Alla fick dricka hur mycket de ville. ”Varför har du inte ställt fram dem? Jag trodde du skulle göra det när jag var iväg.” Hon borde ha stannat kvar och struntat i kaffet. ”Seså, jag hjälper till.”