Dawn Brower - Kismet Bay

”Jag går hem nu”, sa hon till Caprecia. ”Vi ses på vingården imorgon.” Butiken höll stängt nyårsdagen, men det var ändå en arbetsdag. Prosperity Vineyard var som ett andra hem. Vingården låg ungefär fem mil bort; där fanns även ett hus som hon delade med sina systrar. De hade var sitt rum så det gick bra att övernatta, men med en butik att sköta så blev det inte av särskilt ofta.

Leilia gick till sin bil och hoppade in. Hon startade och lät motorn gå på tomgång en stund för att bli varm, la sedan i växeln och körde till sin enrumslägenhet. Där tog hon en snabbdusch och gjorde sig i ordning för sin dejt. Hon hoppades inte behöva ångra det. Percival skulle ta henne till någon fest på Witch’s Brew, kaféet som hennes kusin Esmeralda var en av ägarna till. De hade beställt ett par lådor rosa champagne från Grape Flavors för att fira in tolvslaget.

Hon blåste håret torrt och borstade det tills det glänste. Hon tog på sig en lång, blå kjol med en slits som nästan gick upp till höften, och en svart topp med med långa ärmar i spets. Sedan gled hon i ett par högklackade sandaler. Leilia tyckte om att klä upp sig när möjligheten gavs. Synd bara att det inte erbjöds så många tillfällen att göra sig vacker.

En knackning på dörren avbröt hennes tankar. Hon öppnade för en stilig Percival i en mörk kostym och en grön slips som matchade hans ögon. Han räckte henne en enkel ros. ”Jag visste inte vad du tycker om. Jag hoppas den här blir bra.”

Leilia tog emot rosen och doftade på den. Hon tyckte i och för sig om alla blommor, men just rosor var ingen favorit. Men det kunde ju inte han veta. ”Tack”, sa hon. ”Den är jättefin.”

”Det är du med”, svarade han smörigt. Av någon anledning störde hon sig på det, trots att det inte fanns någon egentlig orsak. ”Är du klar?”

”Ja”, sa hon och la blomman på diskbänken. Leilia borde förmodligen hittat en vas till den, men hon orkade inte bry sig. Varför gjorde hon ens detta? Vad var det för mening? Percival var inte hennes typ och ändå så gick hon på dejt med honom. Hon suckade och ställde in sig på en kväll i hans sällskap. Hon hade tackat ja, och det var alldeles för sent att ångra sig nu. Efter att ha tagit på sig kappan följde hon honom ut genom dörren.

Det gick fort att komma fram till Witch’s Brew. När de klivit in hängde hon sin kappa på en krok och beundrade dekorationerna. Esmeralda och Tristan hade överträffat sig själva. Det hängde ljuskedjor med små vita lampor över hela kaféet, och det fanns ballonger spridda överallt.

”Där är du!” ropade Esmeralda och drog till sig Leilia för en snabb kram. ”Vill du ha någonting?”

”Nej tack”, svarade Leilia. ”Det är bra.”

Esmeralda vände sig till Percival. ”Tristan letade efter dig. Jag tror han står vid bardisken. Gå och säg hej.”

”Ja, strax.” Percival sneglade åt det håll som Tristan skulle finnas.

”Som du vill”, sa Esmeralda. ”Jag måste gå vidare.” Hon vände sig till Leilia och sa: ”Glöm inte att säga hej då om du går hem.”

Med de orden fladdrade hon vidare för att prata med nästa person hon stötte på. Det var typiskt Esmeralda: alltid festens medelpunkt …

”Vill du ha något att dricka?” Leilia himlade nästan med ögonen. Hade han inte hört att Esmeralda precis hade frågat henne?

”Nej.” Hon pikade inte honom för hans bristande uppmärksamhet. Det skulle ändå inte hjälpa. Hon visste inte vad hon skulle säga. ”Jag väntar lite.”

”Jag tror att jag vill ha ett glas.” Han lämnade henne ensam och gick till den närliggande baren. Där stod Tristan och pratade med någon annan. När Percival närmade sig vände sig Tristan om med ett brett leende. De hälsade hjärtligt, som om de inte hade setts på flera dagar. Såvitt Leilia visste hade de inte det, men av någon anledning irriterade det henne.

De hade klivit in genom dörren till Witch’s Brew för mindre än en kvart sedan, och Percival hade redan övergivit henne för en av sina kompisar. På ett sätt kunde hon förstå honom – hon hade gjort samma sak om Nash hade varit där. Även om Percival borde ha haft vett nog att vara en gentleman, så var det ändå inget hon hade förväntat sig.

Så mycket för en riddare i blank rustning … det var tur att hon inte hade några sådana förhoppningar. Percival verkade inte komma tillbaka än på en stund. Hon skulle kunde hitta någon annan att prata med, men på något sätt irriterade det henne ännu mer. Dessutom fanns det bara en person hon ville prata med, och han var inte där. Kanske kunde hon avbryta dejten innan hon blev besviken? Men – vem försökte hon lura!? Hon hade varit besviken på deras dejt redan innan den hade börjat …

Leilia tog sin kappa för att gå ut från kaféet. Hon skulle ha det mycket bättre hemma, tillsammans med en skål popcorn och ett glas vin. Hon kanske till och med skulle ringa till Nash och fråga om han ville göra henne sällskap. Ju mer hon tänkte på det, desto bättre lät det …

Hon sneglade mot Percival och funderade över om hon skulle berätta att hon var på väg hem, men beslöt sig för att låta bli. Istället tog hon fram sin telefon och skickade ett mess där hon bad om ursäkt och skrev att hon måste gå. Leilia stoppade ner telefonen i kappfickan, öppnade kafédörren och började gå. Men istället för att vandra hemåt gick hon mot Nashs lägenhet. Hon behövde få träffa sin bästa vän.

Nash gick in i sin lägenhet och ställde vinet han hade fått av Leilia på diskbänken. Han skakade av sig sin jacka och kastade den över en stol i närheten – eller han försökte i varje fall … Han lyckades missa målet och jackan landade på golvet. Han stirrade på plagget i flera sekunder och funderade på om han skulle plocka upp jackan och hänga den på en galge i garderoben. Med en suck plockade han upp den och hängde in den där den hörde hemma. Det var inte jackans fel att hans planer att bekänna sina känslor för Leilia hade grusats. Han stirrade på vinflaskan hon hade gett honom och övervägde att dricka hela flaskan själv – men nej, han behövde någonting mycket starkare att dränka sorgerna i.

Han gick fram till spritskåpet och tog fram en flaska whiskey, högg tag i ett glas och hällde upp en rejäl drink. Nash lyfte glaset till munnen och tömde det. Han skakade på huvudet när den brännande känslan rörde sig ner längs halsen, och hällde sedan upp ett nytt glas. Efter tre fulla glas började rummet snurra och hans hjärna hade börjat döva hans problem. Nash ställde ner glaset på diskbänken, högg tag i flaskan och snubblade över till soffan. Han såg ingen poäng i att använda finesser såsom glas. Han kunde lika väl dricka från flaskan.

Nash halvlåg i soffan och kramade whiskeyflaskan. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och satte på tv:n. Två personer fyllde skärmen: en man och en kvinna. Nash stönade till när en av dem började prata. ”Hej! Det här är Gawain Daly och jag står här med min kollega Jocelyn Stacy.”

”Daggmask”, mumlade Nash. Gawain strök bort en mörk hårlock från sin panna och vände sig till Jocelyn. ”Det är ganska kallt här i New York, men se så många människor som har valt att räkna in det nya året tillsammans med oss.” Han skickade iväg sitt berömda leende mot kameran och frågade sin värdkollega ”Har du gjort några nyårslöften ännu?”

”Du har själv några löften att ge, Gawain”, muttrade Nash. Han var tvungen att anstränga sig för att inte kasta flaskan på tv:n. Istället tog han en rejäl klunk. Han trodde att han kommit över sina upplevelser under gymnasietiden, men känslor, likt ont krut, förgås inte så lätt.