Dawn Brower - Kismet Bay

”Hollys tvillingsyster, Sage.”

Det var någonting med det som störde. Kommer han att lägga an på Holly om han inte kan få Sage? Om de var tvillingar … ”Vad hände med henne?”

”Hon är i storstan och driver ett eventföretag. Det går riktigt bra för henne där. Sage är den enda i Strange-familjen som inte vill göra något avtryck i Kismet Bay. Det enda hon har gemensamt med dem är hårfärgen, förutom det passar hon inte in.”

”Är hon och Holly inte lika?”

Tristan skakade på huvudet. ”Nej, de är tvåäggstvillingar.”

Av någon anledning kände sig Nicholas lättad. Han ville ha Holly helt för sig själv och tyckte inte om tanken på att hon liknade någon annan. Hon var … han tyckte inte om den riktning som hans tankar tog, men där och då fanns det bara ett ord som beskrev hur han kände för Holly. Min.

”Tack för hjälpen. Jag uppskattar det verkligen.”

”Ingen fara.” Tristan stängde kassan och ställde allt i ordning. Han räckte en uppsättning nycklar till Nicholas. ”Se till att du låser när du är klar. Ge nycklarna till Holly så hämtar jag dem från henne inne på Serendipity Lane. Esmeralda öppnar imorgon, så jag behöver inte få dem med en gång.”

Nicholas hade aldrig mött en så tillitsfull grupp människor. Det kanske fanns en poäng med det här småstadslivet … Tristan kände honom knappt och ändå fick han nycklarna till hans företag. Hur vågar han det, en total främling? ”Du kan lita på mig.”

”Jag vet”, sa Tristan kryptiskt. ”Annars hade jag kastat ut dig så snart du bad om min hjälp. Som jag sa, Kismet är magiskt. Du kommer att förstå.”

Med de orden lämnade Tristan Witch’s Brew och Nicholas blev ensam i väntan på Holly. Han hoppades att hon skulle tycka om överraskningen och förlåta honom för hans tidigare fadäs. Det var sällan som Nicholas agerade impulsivt, men Holly fick honom att vilja ha saker, att vilja ha henne …

Tristan hade bett henne titta in på Witch’s Brew. Vad behövde Esmeralda hjälp av henne med? Holly tyckte inte om att hon kände sig så tjurig, men allt hon ville var att gå hem och krypa upp i soffan. Chokladrundan hade blivit en succé. Senare i veckan skulle de få veta vilken butik som fått flest röster för bästa choklad. Kanske Esmeralda vill äta middag med henne. Holly borde inte ha varit så avvisande mot Nicholas. Om hon hade varit vänligare kanske han hade bjudit henne på middag. Hon kanske inte hade kunnat lämna Serendipity Lane innan de stängde, men kvällen var obokad.

Holly suckade och öppnade dörren till Witch’s Brew. Små vita ljus prydde hela kaféet. Hade Tristan och Esmeralda äntligen bestämt sig för att julpynta? Holly hade pikat dem en hel vecka för att få dem att göra det mer juligt. Lamporna var släckta och det var bara stearinljusen som lyste upp rummet. ”Esme?” ropade hon. Inget svar. Hon gick längre in i kaféet och pep till när en stor skugga föll framför henne.

”Det var inte meningen att skrämma dig.” Nicholas gick fram ett steg till. ”Jag hoppades att det här skulle bli en trevlig överraskning.”

Hade Tristan och hennes kusin lurat henne? Hur visste de att hon var intresserad av Nicholas? Det spelade ingen roll nu, men det var absolut ett ämne hon skulle ta upp nästa gång hon såg dem. Hon hade önskat att få spendera kvällen med Nicholas, och nu var det möjligt. Frågan var hur mycket hon ville att han skulle förstå det. ”Ingen fara. Jag trodde min kusin skulle vara här, så jag blev lite överraskad när du inte var Esmeralda.”

”Förlåt,” sa han, ”men jag behövde träffa dig igen, och just då verkade det här vara en bra idé.”

Holly såg sig omkring för att se vad han hade gjort. Hennes favoritblommor, rosa och vita liljor, stod i en vas mitt på ett av borden. En flaska vit Riesling stod intill tillsammans med två tomma vinglas. Två tallrikar var övertäckta, antagligen för att hålla maten under varm. Han hade prickat in hennes favoritblommor och favoritvin, men vad var sannolikheten för att han skulle ha ordnat hennes favoritmat också? Holly vände sig mot honom. Nicholas hade tagit av sig sin kaffefläckade skjorta och bytt till en blå, bara en nyans ljusare än hans slips som hade precis samma mörkblå färg som hans ögon. Hans mörka kostym fick honom att se så stilig ut att hon ville kasta sig i hans famn.

”Nå?” Han lyfte på ena ögonbrynet. ”Är allt till belåtenhet?”

Hon log ett svagt, sensuellt leende. ”Ja, än så länge.” Holly tog av sig sin vinterkappa och hängde upp den på en krok och vände sig sedan tillbaka mot honom. ”Berätta vad det blir för mat så bestämmer jag mig för om det är perfekt.”

“Kyckling Marsala med pasta av fullkornsvete.” Hennes mun vattnades genast. Han hade hittat hennes favoriträtt. Nicholas visade sig vara den perfekte mannen, vilket i sig var lite oroande.

”Hur kunde du …”

”… arrangera allt det här?” avslutade han hennes mening. ”Din familj var väldigt hälpsam. Kanske du borde diskutera riskerna med att dela personlig information med personer de inte känner särskilt väl.”

Det fanns bara en orsak till att de alla hade hjälpt honom. Magin i Kismet Bay var aktiv. Nicholas hade varit tvär och irriterad när de först hade stött på varandra. Det var ingen slump att den lilla staden hette Kismet Bay, ödets vik. Grundarna, hennes förfäder, hade trott på ödet. De hade räddats ur en storm genom att deras skepp hade nått viken oskatt. Sedan dess hade området verkat magiskt, och en av de saker det medförde var kärlek. Ödet styrde fler saker än att hitta en själsfrände, men när du väl stötte på din sanna kärlek fick det inte ignoreras. Det var en av anledningarna till att Ivy hela tiden var så melankolisk: Gabriel hörde ihop med henne. Utan honom saknade hon en del av sig själv. Var Nicholas Hollys andra halva? Hennes familj verkade tro det, och det började Holly också göra. Hon kände en stark attraktion till honom som inte gick att ignorera. Han måste också känna det för att vara beredd att uppvakta henne så ivrigt.

”I familjen Strange litar alla alltid på sin magkänsla. De hade inte hjälpt dig om de inte trodde att det var det rätta.” Hon ville inte skrämma iväg honom genom att prata om öde och magi. Holly ville dock göra en sak innan hon fattade några beslut. Hon gick intill honom och la armarna runt hans hals. ”Kyss mig”, sa hon, önskade hon – krävde hon.

Nicholas behövde inte höra det två gånger. Han lutade sig ner och pressade sina läppar mot hennes. Den där magin hon hade tänkt på omslöt dem och tände en låga som fick dem båda att intensifiera kyssen. Hans tunga lekte med hennes och hon berusades av hans smak – som kanel och kakao. De två viktigaste ingredienserna i hennes varma choklad … Holly stönade när hennes åtrå steg och hon ville slita av deras kläder för att se om de två passade ihop på alla sätt. Holly tog ett steg bakåt innan hon gick så långt att hon kanske skulle ångra det.

”Det …”

”Jag vet”, sa hon.

Han skakade på huvudet. ”Jag vill så mycket mer med dig.”

Holly log mjukt mot honom. Nicholas skulle kunna komma att betyda mer för henne än hennes egen lycka. Han skulle kunna bli hennes lycka. Hon tänkte på sin syster Ivy och sa försiktigt: ”Jag skulle vilja få tid att förstå vad det här är. Hur ska vi kunna göra det när du inte bor här?”

”Jag vet inte”, svarade han uppriktigt. ”Men jag vill försöka, om du vill.”

Holly nickade. ”Det vill jag.”

Nicholas drog tillbaka henne in i sin famn och höll hårt om henne. ”Jag trodde aldrig att jag skulle hitta dig när jag kom hit med Gabriel, men jag är väldigt glad över att jag gjorde det. Jag kommer att berätta för Gabriel att jag inte vill resa iväg med honom. Jag stannar i Kismet Bay över helgerna. Resten … det funderar vi ut efter hand.”