Morgan Rice - Förutbestämd

Aiden hade varnat mig att det inte skulle fungera. Och att om det gjorde det, kanske vi inte skulle vara tillsammans. Men jag hade insisterat. Jag var tvungen.

Och nu, här är jag. Ensam. På en främmande plats och tid. Mitt barn är borta. Och kanske är till och med Caleb borta.

Gjorde jag ett misstag med att komma tillbaka?

Jag vet att jag måste hitta min far, för att hitta skölden. Men utan Caleb vid min sida, vet jag inte om jag kommer att ha styrkan att gå vidare.

Jag känner mig så förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra härnäst.

Snälla Gud, hjälp mig …

När solen steg som en stor boll över horisonten, sprang Caitlin genom gatorna i New York. Det var apokalypsen. Bilar var välta, kroppar låg utspridda, och det fanns förödelse överallt. Hon sprang och sprang, ned vägar som aldrig tycktes ta slut.

När hon sprang, verkade världen snurra runt sin axel; och när den gjorde det tycktes byggnaderna försvinna. Landskapet förändrades, gatorna förvandlas till grusvägar, betongen förvandlas till böljande kullar. Hon kände sig som on hon sprang tillbaka i tiden, från en modern tid till ett annat århundrade. Hon kände att om hon bara sprang snabbare, kunde hon hitta sin far, hennes sanna far, någonstans vid horisonten.

Hon sprang genom små byar på landet, och såg även dessa bleknat bort.

Snart var allt som var kvar ett fält av vita blommor. När hon gick genom dem var hon glad över att se att han var där, väntande vid horisonten. Hennes far.

Som alltid syntes endast hans siluett mot solen, men den här gången kändes han närmare än vanligt. Den här gången, kunde hon se hans ansikte, hans anisktsuttryck. Han log, väntandes på henne, med armarna utsträckta för en kram.

Hon nådde honom. Hon omfamnade honom, och han kramade henne hårt medan han höll henne i sin muskulösa famn.

"Caitlin", sade han, hans röst full av kärlek. "Vet du hur nära du är? Vet du hur mycket jag älskar dig?"

Innan hon kunde svara, såg hon något vid sidan och såg att Caleb stod på andra sidan av fältet. Han höll ut handen mot henne.

Hon tog flera steg mot honom, men stannade och vände sig mot sin far.

Också han höll ut en hand.

"Hitta mig i Florens," sade hennes far.

Hon vände sig till Caleb.

"Hitta mig i Venedig", sade Caleb.

Hon såg fram och tillbaka mellan de två, osäker över vilken väg att gå.

Caitlin vaknade med ett ryck, och satte sig upprätt i sängen.

Hon såg sig omkring det lilla rummet, desorienterad.

Till slut insåg hon att det var en dröm.

Solen steg, och hon gick fram till fönstret och såg ut. Assisi i det tidiga morgonljuset var så stilla, så vackert. Alla var fortfarande inomhus, och rök steg från enstaka skorstenar. En tidig morgondimma hängde över fälten som ett moln och bröt ljuset.

Caitlin hoppade till när hon plötsligt hörde ett knarrande ljud, och beredde sig när hon såg att hennes dörr började öppna sig. Hon knöt nävarna i förberedelse för en oönskad besökare.

Men när dörren öppnades tittade hon ner, och hennes ögon blev vidöppna i glädje.

Det var Rose, som öppnade dörren med sin nos.

"Rose!" Skrek hon.

Rose sköt dörren öppen hela vägen, sprang in och hoppade upp i Caitlins armar. Hon slickade hennes ansikte överallt, medan Caitlin grät av glädje.

Caitlin drog henne tillbaka och såg över henne. Hon hade växt, blivit större.

"Hur hittade du mig?" Frågade Caitlin.

Rose slickade henne tillbaka, gnällande.

Caitlin satt på sängkanten och klappade henne och tänkte noga, försökte rensa sitt sinne. Om Rose hade klarat sig tillbaka, kanske Caleb också hade det. Hon kände sig uppmuntrad.

Intellektuellt visste hon att hon behövde gå till Florens. För att fortsätta sökningen. Hon visste att nyckeln till att hitta sin far, och skölden, fanns där.

Men hennes hjärta drog henne till Venedig.

Om det fanns bara en liten chans att Caleb kunde vara där, var hon tvungen att ta reda på det. Hon var bara tvungen.

Hon bestämde sig. Hon plockade upp Rose hårt i sina armar, tog sats, och hoppade ut genom fönstret.

Hon visste att hon återhämtat sig nu, att hennes vingar skulle gro.

Visst nog gjorde de det.

Och på bara några ögonblick flög Caitlin genom den tidiga morgonluften, över kullarna i Umbrien, och norrut, på väg till Venedig.

Kyle gick ner för de smala gatorna i den gamla stadsdelen i Rom. Runt omkring honom stängde folk butiker, och drog sig tillbaka för dagen. Skymningen hade alltid varit hans favorita tid på dagen, då han började känna sig som starkast. Han kände sitt blod pulsera snabbare, kände sig allt starkare med varje steg. Han var så glad över att vara tillbaka i de trånga gatorna i Rom, särskilt i detta århundrade. Dessa patetiska människor var fortfarande flera hundra år borta från all typ av teknik, någon typ av övervakning. Han kunde riva denna plats med ett avslappnat och lätt hjärta, och inte behöver oroa sig för att bli upptäckt.

Kyle svängde ner mot Via Del Seminario, och inom kort, öppnades det upp, och han befann sig på ett stort, gammalt torg, Piazza della Rotonda.

Och där stod det. Kyle stod där, slöt ögonen och andades djupt. Det kändes så bra att vara tillbaka. Mittemot honom var en plats som han hade kallat hem under århundraden, en av de viktigaste huvudkontoren för vampyrer i världen: Pantheon.

Kyle var glad att se att Pantheon stod som den alltid gjort, som en massiv, gammal stenbyggnad, med den bakre delen skjutandes ut i en cirkulär form, och dess främre del skymd av enorma, imponerande stenpelare. På dagen var det fortfarande öppet för turister, även under detta århundrade. Den höll otaliga antal människor.

Men på natten, efter dörrarna stängts för allmänheten, kom de riktiga ägarna, de riktiga innehavarna av denna byggnad, ut: det stora Vampyrrådet.

Vampyrer från stora och små klaner, från alla hörn av världen, strömmade hit, för att delta i varje möte, hela natten lång. Rådet bestämde i alla frågor, gav tillstånd, eller nekade det. Ingenting hände i vampyrvärlden utan att de visste om det, och i de flesta fall, utan deras godkännande.

Allt passade så perfekt. Denna byggnad hade ursprungligen byggts som ett tempel till de hedniska gudarna. Det hade alltid varit en plats för tillbedjan, att samlas i, för de mörka vampyrkrafterna. För alla med ögon att se, var det självklart: det fanns oden till hedniska gudar, fresker, målningar och statyer överallt. Alla mänskliga turister som tog sig tid att läsa denna plats mission, kunde bara inse vad det verkliga syftet var.

Och om inte det vore nog, fanns också alla stora vampyrer begravda här. Det var ett levande mausoleum, den perfekta platsen för Kyle och hans sort att kalla hem.

När Kyle besteg stegen, kändes det som en hemkomst. Han gick rakt fram till de enorma dubbla järndörrarna, smällde metallkläppen fyra gånger – signalen för vampyrer – och väntade.

Några ögonblick senare, gled de tunga dörrarna upp, bara en bit, och Kyle såg ett obekant ansikte. Dörren öppnades bredare, precis tillräckligt för att låta Kyle in, och sedan smälldes den snabbt igen bakom honom.

Den massiva vakten, ännu större än Kyle, tittade ner.

"Förväntar de dig?" Frågade han försiktigt.

"Nej."

Kyle ignorerade vakten och tog flera steg mot kammaren, när plötsligt, kände han ett kallt, isigt grepp om hans arm och stannade. Kyle flammade upp och brann med ilska.