Morgan Rice: Förutbestämd

Kyle log brett.

När han närmade sig en av dem, en stor, fyllig kvinna med färgat, rött hår och för mycket smink, nådde hon upp och smekte hans ansikte med handen.

"Hej där, grabben", sade hon,"intresserad av en trevlig stund? Hur mycket har du?"

Kyle log, lade armen om henne och förde henne ned i en annan gränd.

Hon följde gladeligen.

Så snart de svängde runt hörnet, sade hon,"Du svarade inte på min fråga. Hur mycket har du-"

Det var en fråga som hon skulle fråga klart.

Innan hon kunde tala färdigt, hade Kyle redan sjunkit tänderna djupt in i hennes hals.

Hon försökte skrika, men han täckte hennes mun med sin fria hand och drog henne närmare och fortsatte att dricka och dricka. Han kände blod rusa genom hans ådror, och kände sig upprymd. Han hade blivit uttorkad, utsvulten. Tidsresan hade utmattat honom, och detta var precis vad han behövde för att återställa hans energi.

När han kände hennes kropp tappa greppet, sög han mer och mer, och drack mer än han kunde tänkas behöva. När han äntligen var helt mättad, lät han hennes slappa kropp falla till marken.

När han vände sig om och beredda sig på att gå iväg närmade sig en stor, orakad man, som saknade en tand. Han drog en dolk ur sitt bälte.

Mannen tittade ner på den döda kvinnan, sedan upp på Kyle, och grimaserade.

"Det var min egendom", sa mannen."Bäst att du kan betala för det där."

Mannen tog två steg mot Kyle, och kastade sig mot honom med dolken.

Kyle, med sina blixtsnabba reflexer, undvek enkelt, tog mannens handled och drog tillbaka den i och bröt armen på mitten. Mannen skrek, men innan han kunde avsluta, ryckte Kyle dolken från hans händer och i samma rörelse skar han halsen av mannen. Han lät den döda kroppen falla till gatan.

Kyle tittade ner på dolken, en konstig liten sak med ett elfenbenshandtag, och nickade. Den var inte så dålig. Han stoppade den i hans bälte och torkade blodet ur munnen med baksidan av handen. Han andades djupt, och äntligen nöjd, gick han ner för gränden och tillbaka ut på gatan.

Åh, hur han hade saknat Rom.

Caitlin gick med prästen ner för gången i kyrkan, medan han avslutade att spärra ytterdörren och stängde av alla andra ingångar. Solen hade gått ner, och han tände facklor medan han gick och belyste det stora rummet.

Caitlin tittade upp och märkt alla de stora korsen, och undrade varför hon kände sig så lugn här. Borde inte vampyrer vara rädda för kyrkor? För kors? Hon mindes den Vita Klanen hemma i New Yorks kloster, och korsen som hade täckt väggarna. Caleb hade berättat för henne att vissa vampyrraser välkomnade kyrkor. Han hade inlett i en lång monolog om historien om vampyrer och dess förhållande till kristendomen, men hon hade inte lyssnat noga på den tiden, då hon var alldeles för förälskad i honom. Nu önskade hon att hon hade gjort det.

Vampyrprästen ledde Caitlin genom en sidodörr, och Caitlin blev mött av en stentrappa. De gick ner en välvd, medeltida passage, och han fortsatte att tända facklor medan han gick.

"Jag tror inte att de kommer tillbaka", sade han, och låste en annan ingång de passerat."De kommer att kamma landsbygden efter dig, och när de inte hittar dig, gå tillbaka till sina hem. Det är vad de alltid gör."

Caitlin kände sig säker här, och hon var så tacksam för den här mannens hjälp. Hon undrade varför han hade hjälpt henne, varför han hade satt sitt liv på spel för henne.

"Eftersom jag är din sort", sade han och vände och såg rätt på henne, hans genomträngande blå ögon stirrande genom henne.

Caitlin glömde alltid hur lätt vampyrer kunde läsa varandras tankar. Men för ett ögonblick hade hon glömt att han var en av hennes sort.

"Inte alla av oss är rädda kyrkor", sade han, som svar på hennes tankar igen."Du vet att vår ras är splittrad. Vår typ – den välvilliga typ – behöver kyrkor. Vi trivs i dem."

När de vände ned mote en annan korridor, ned en annan liten trappa, undrade Caitlin vart han ledde dem. Så många frågor rusade genom hennes huvud, att hon inte visste vad hon skulle fråga honom först.

"Var är jag?" Frågade hon, och insåg samtidigt att det var det första hon sagt till honom sedan de träffats. Alla hennes frågor strömmade ut i en kapplöpning."Vilket land är jag i? Vilket år är det?"

Han log medan de gick, ålderslinjer samlandes i hans ansikte. Han var en kort, bräcklig man, med vitt hår, renrakad och ett gammalt ansikte. Han bar de genomarbetade plaggen av en präst, och även för en vampyr såg han mycket gammal ut. Hon undrade hur många århundraden han hade varit på denna jord. Hon kände vänlighet och värme utstråla från honom, och kände sig lugn runt honom.

"Så många frågor", sa han till slut med ett leende."Jag förstår. Det är en hel del för dig. Till att börja med är du i Umbrien. I den lilla staden Assisi."

Hon plågade hennes hjärna, försöker räkna ut var det var.

"Italien?" Frågade hon.

"I framtiden, ja, kommer detta område att vara en del av ett land som heter Italien", sade han,"men inte nu. Vi är fortfarande oberoende. Kom ihåg att" han log,"du är inte längre på 2000-talet, som du kanske har gissat från kläderna och beteendet hos dessa bybor."

"Vilket år är det?" frågade Caitlin tyst, nästan rädd för att veta svaret. Hennes hjärta började att slå snabbare.

"Du befinner dig på 1700-talet", svarade han."För att vara mer exakt: det är 1790."

1790. Assisi. Umbrien. Italien.

Tanken på det överväldigade henne. Det hela kändes overkligt, som om hon var i en dröm. Hon kunde knappt tro att det verkligen hände, att hon faktiskt var här, i denna tid och denna plats. Tidsresor fungerade verkligen.

Hon kände sig också lite lättad: av alla tider och platser som hon kunde ha landat, lät inte Italien år 1790 alltför dåligt. Det var inte som att landa i förhistorisk tid.

"Varför försökte de där människorna döda mig? Och vem är du?"

"Trots alla våra framsteg, är detta fortfarande en ganska primitiv och vidskepliga tid", sade han."Även i denna tid av lyx och dekadens, finns det, tyvärr, fortfarande massor av ofrälse som har mycket rädsla för oss.

"Du förstår, den lilla bergsbyn Assisi har alltid varit ett starkt fäste för vår typ. Det besöks av många vampyrer, och alltid har gjort det. Vår typ av vampyr livnärar sig bara på boskap. Ändå börjar byborna lägga märke till oss med tiden.

"Ibland kommer de att upptäcka en av oss. Och när de gör det, blir situationen ohållbar. Så då och då, låter vi dem begrava oss. Vi låter dem gå igenom sina fåniga små mänskliga ritualer, och låter dem känna sig som om de har blivit bli av med oss. Och när de inte är ute, kan vi helt enkelt stiga igen och gå tillbaka till våra liv.

"Men ibland, stiger en vampyr tillbaka för tidigt, eller ses stiga tillbaka, och då kommer pöbeln. Det kommer att blåsa över. Det gör alltid det. Det ger oönskad uppmärksamhet till vår typ, men bara tillfälligt."

"Jag är ledsen", sade Caitlin och kände sig dålig.

"Oroa dig inte", sade han,"Det här var din första tidsresa. Du kan inte kontrollera det. Det tar lite tid att vänja sig. Även de bästa av oss inte kan styra landningen så väl. Det är alltid svårt att säga exakt när eller var vi kommer att hamna. Du gjorde bra ifrån dig", sade han medan han försiktigt placerade en hand på hennes handled.

De gick ner för en annan korridor, en med låga välvda tak.

"Dessutom gjorde du inte så illa ifrån dig", tillade han."Du visste iallafall nog för att ta dig hit."

Caitlin mindes att hon sett kyrkan medan hon sprang genom fältet.