Morgan Rice - Förutbestämd

Caitlins hjärta skjöt i höjden.

Frågor om hjärtat. Betydde detta att Caleb var i Venedig?

Hon kände hennes hjärta dras till Venedig. Men intellektuellt, visste hon att Florens var där hon borde vara för att göra vad som förväntades av henne.

Hon kände sig redan osäker.

"Du är en vuxen kvinna nu", sade han. "Valet är ditt att göra. Men om du följer ditt hjärta, kommer det att finnas hjärtesorg", varnade han. "Hjärtats väg är aldrig enkel. Och aldrig förväntad."

"Jag känner mig så förvirrad", sade hon.

"Vi arbetar som bäst i drömmarna", sade han. "Det finns ett kloster här intill, och du kan sova här i natt, vila, och besluta dig imorgon. Då kommer du att ha återhämtat dig helt."

"Tack", sade hon, och nådde ut för ta hans hand.

Han vände sig för att gå, och när han gjorde det, dunkade hennes hjärta. Det fanns ytterligare en fråga som hon behövde fråga honom om, det viktigaste av allt. Men en del av henne var alltför rädd för att ställa den. Hon darrade. Hon öppnade munnen för att tala, men inget kom ut.

Han gick ner i korridoren, på väg att vända sig bort, när hon slutligen samlade mod nog.

"Vänta!" Skrek hon. Sedan sade hon mjukare, "Snälla, jag har en fråga."

Han stannade, men höll ryggen mot henne. Märkligt nog, vände han sig inte om, som om han kände vad hon var på väg att fråga.

"Mitt barn", sade hon, i en mjuk, darrande röst. "Är han … hon … klaraade det sig? Klarade det resan? Är jag fortfarande gravid?"

Han vände sig långsamt mot henne. Sedan sänkte han blicken.

"Jag är ledsen," sade han till slut, så tyst att hon inte var säker på om hon hörde det. "Du har rest tillbaka i tiden. Barn kan bara gå framåt. Ditt barn lever, men inte i denna tid. Endast i framtiden."

"Men …" började hon, darrande, "Jag trodde vampyrer bara kunde resa tillbaka i tiden, inte framåt."

"Det är sant", sade han. "Jag är rädd att ditt barn lever i en tid och plats utan dig." Han sänkte blicken igen. "Jag är så ledsen", tillade han.

Med dessa sista ord, vände han sig och gick.

Och Caitlin kände sig som om en dolk hade borrats in i hennes hjärta.

Caitlin satt i det kala rummet i Francisklostret och tittade ut genom det öppna fönstret, ut i natten. Hon hade äntligen slutat gråta. Det hade varit timmar sedan hon lämnat prästen, efter hon hört nyheten om hennes förlorade barn. Hon hade inte kunnat stoppa tårarna, eller sluta tänka på det liv hon skulle ha lett. Det var alltför smärtsamt.

Men efter många timmar, hade hon gråtit ut, och nu var allt som var kvar torkade tårar på kinderna. Hon tittade ut genom fönstret och försökte distrahera sig själv, och andades djupt.

Umbriens landsbygd bredde ut sig framför henne, och från denna utsiktspunkt, högt uppe på en kulle, kunde hon se de böljande kullarna i Assisi. Det var fullmåne, och tillräckligt med ljus för henne att se att detta verkligen var en vacker landsbygd. Hon såg små stugor utspridda över landskapet, rök stigande ur skorstenarna, och hon kunde redan känna att detta var en tystare, mer avslappnad tid i historien.

Caitlin vände sig och kollade runt hennes lilla rum, endast upplyst av månsken och ett litet ljus brinnandes på en väggskans. Det var helt gjort i sten, med endast en enkel bädd i hörnet. Hon förundrades över hur det tycktes vara hennes öde att alltid hamna i ett kloster. Denna plats kunde inte vara mer annorlunda än Pollepel, men på samma gång, påminde det lilla medeltida rummet henne om rummet hon hade haft där. Det var avsett för introspektion.

Caitlin undersökte det släta stengolvet och såg, nära fönstret, två små avtryck, några centimeter isär, i form av ett knä. Hon undrade hur många nunnor hade bett här, knäböjda framför fönstret. Detta rum hade förmodligen sett hundratals år av användning.

Caitlin gick över till den lilla sängen och lade sig ner. Det var bara en stenhäll, egentligen, med den minsta bit av halm. Hon försökte göra sig bekväm och rullade över på sidan – och då kände hon något. Hon nådde över och drog ut det och insåg med glädje vad det var: hennes journal.

Hon höll upp den, så glad att ha den vid hennes sida. Hennes gamla pålitliga vän, det verkade vara det enda som hade överlevt resan tillbaka. Att hålla den, denna verkliga, konkreta sak, fick henne att inse att detta inte var en dröm. Hon var verkligen här. Allt hade verkligen hänt.

En modern penna gled ur sidorna och landade på hennes knä. Hon höll upp och undersökte den och tänkte.

Ja, bestämde hon sig. Det var precis vad hon behövde göra. Att skriva. För att bearbeta. Allt hade hänt så fort, hon hade knappt haft tid att återfår andan. Hon behövde återuppleva allt i hennes huvud, behövde tänka tillbaka, behövde komma ihåg. Hur hade hon kommit hit? Vad hade hänt? Vart skulle hon?

Hon var inte säker på om hon visste svaren själv längre. Men genom att skriva, hoppades hon att hon kunde minnas.

Caitlin vände de sköra sidorna över tills hon hittade en tom sida. Hon satte sig upp och lutade sig mot väggen, med ett böjt knä mot bröstet och började skriva.

Hur hamnade jag här? I Assisi? I Italien? 1790? Å ena sidan, känns det inte som länge sedan som jag var på 2000-talet, i New York, och levde ett normalt tonårsliv. Å andra sidan känns det som en evighet… Hur började det?

Jag minns, först, hungerkvalen. Hur jag inte förstod vad de var. Jona. Carnegie Hall. Första gången jag livnärade mig. Min oförklarliga förvandling till en vampyr. Halvblod var vad de kallade mig. Jag hade känt mig som om jag hade velat dö. Allt jag någonsin ville var att vara som alla andra.

Sedan var det Caleb. Han räddade mig från den onda klanen. Hans klan i klostrena. Men de kastade ut mig, eftersom relationer mellan människa och vampyr var förbjudet. Jag var själv igen, det vill säga fram till att Caleb räddade mig igen.

Mitt sökande efter min far, efter det mytiska svärdet som kunde rädda mänskligheten från ett vampyrkrig, ledde Caleb och mig överallt, från en historisk plats till en annan. Vi hittade svärdet, men det togs ifrån oss. Som alltid, väntade Kyle för att förstöra saker.

Men inte innan jag hade tid att inse vad jag höll på att bli. Och inte förrän Caleb och jag hade tid att hitta varandra. Efter att de stal svärdet, efter att de högg mig, eftersom jag var döende, ändrade han mig och räddade mig än en gång.

Men det blev inte som jag hade tänkt. Jag såg Caleb med hans ex-fru, Sera, och jag föreställde mig det värsta. Jag hade fel, men det var för sent. Han flydde, långt ifrån mig, mot fara. På Pollepel återhämtade jag mig och tränade, och fick nya vänner – vampyrer – närmare vänner än jag någonsin hade haft. Speciellt Polly. Och Blake – så mystiskt, så vacker. Han stal nästan mitt hjärta. Men jag kom till mina sinnen precis i tid. Jag fick reda å att jag var gravid, och jag insåg att jag var tvungen att hitta och rädda Caleb från vampyrkriget.

Jag gav mig av för att rädda Caleb, men det var för sent. Min egen bror Sam, lurade oss. Han förrådde mig, fick mig att tro att han var någon annan. Det var på grund av honom som jag trodde att Caleb var någon annan, och jag dödade honom, min kärlek. Med svärdet. Med mina egna händer. Jag kan fortfarande inte förlåta mig själv.

Men jag tog Caleb tillbaka till Pollepel. Jag försökte återuppliva honom, för att få honom tillbaka, om det fanns något sätt. Jag hade sagt till Aiden att jag skulle göra vad som helst, offra vad som helst. Jag frågade honom om han kunde skicka oss tillbaka i tiden.