Charlotta Falkman - Nyårsafton

Ida följde anvisningen och tänkte: den der är säkert häradshöfdingen, men hon var säkert någon fremmande person här i huset.

I rummet, der frukosten väntade, befunno sig trenne personer; vid ett fönster satt öfverstlöjtnanten insvept i en mångbrokig schlafrock, rökande en cigarr och läsande i ett tidningsblad; vid det andra stod en ung flicka med ett gladt och lifligt ansigte, som kunnat kallas vackert, om hon ej varit så fräknig och hennes blonda lockar icke skiftat för mycket i rödt. "Hennes nåd" satt i en mahogny, med tappiseri beklädd gungstol, och karesserade en hvit spitshund, som häftigt skällande rusade ned emot Ida. Ofverstlöjtnanten lade från sig tidningen och cigarren, likväl utan att stiga upp eller lyfta på rökmössan räckte han handen mot den unga flickan och drog henne till sig, fixerade henne, sägande: "Var icke rädd för hunden, mitt vackra barn, den är på långt när icke så farlig som den skäller till" – och nu tryckte han en ljudelig kyss på hennes rosiga kind, hvars fina hud erhöll ett synbart märke efter hans yfviga, sträfva, rödaktiga mustascher. Men denna helsning syntes mera vara ägnad den vackra flickan , än hans hustrus nära anförvandt.

Den unga damen hade emellertid tystat hunden, och fattade nu Idas hand, sägande: "Välkommen till oss, kära Ida, så heter du ju, vill jag minnas? och som ingen vill presentera mig, så vill jag göra det sjelf. Jag är den yngre dottern här i huset och heter i skriftspråk Natalia, i dagligt tal Natinka."

Hjertligt besvarade Ida hennes handtryckning. Glädjen öfver detta förhoppningsväckande bemötande varade dock icke länge; ty under denna lilla scen hade tanten varsamt stigit ned från gungstolen, helsande henne med en nådig nick, likväl utan att taga henne i handen. Sedan begynte hon fråga efter såväl hennes, som systrarnes ålder; huru längesedan det var som fadren dog; hvad hennes mor nu lefde af, och mera dylikt.

Ehuru obehagligt och föga passande detta inkvisitoriska förhör äfven förekom Ida, svarade hon likväl uppriktigt och okonstladt på alla tantens frågor: sade, att hennes goda mor lefde endast af sitt eget, och i synnerhet af hennes äldsta systers arbete.

– Men dervid lär det säkert icke vankas många feta stekar! invände fru Wermell ironiskt, – och sådant lär minsann kosta på. Se icke så förvånad ut, barn. Du känner kanske icke huru mycket din mors slöseri och misshushållning bidrog till din faders ruin.

– Förlåt, om jag frågar hvaruti detta bestod, afbröt henne Ida, dristig vorden genom att höra sina föräldrar, i synnerhet sin goda älskade moder förtalas. – Så långt mitt barnaminne sträcker sig, påminner jag mig ej något öfverflödigt lefnadssätt, hvarken i kläder, möbler eller kalaser.

– Deruti har du på sätt och vis rätt, – men i hvardagslag lefdes der alltför kostsamt, för att vara ett borgarhus. Din mor hade från barndomen varit vand vid ett läckert och godt bord; utan att besinna att sådant förstört hennes egna föräldrars tillgångar, och att hon ingenting förde med sig i min brors hus, införde hon der samma lefnadssätt. Den unga frun satte en heder uti att laga det som var smakligt och godt, kantänka! Bodbetjeningen, till och med tjenstefolket, äto samma slags mat som herrskapet sjelfva.

– Då hade ju mamma också goda dagar, den tiden mamma var i deras hus, inföll Natinka. – Mamma är ju ingen kostföraktare heller.

Wermell, som då och då gifvit sin fru en missnöjd blick, den hon likväl icke syntes blifvit varse, steg nu upp, tog henne under armen och närmade sig frukostbordet, samt afbröt derigenom det ledsamma samtalet, och Ida – hon vände sig bort, för att borttorka den tår som denna plågsamma stund frampressat. Då såg hon den, hon med rätta ansåg för häradshöfdingen, stående bakom sig, och att han varit ett vittne till föregående samtal. Blodet strömmade upp i hennes kinder; men hans öga hvilade på henne med sådant deltagande, att hon småningom lugnades och deltog, åtminstone efter utseendet, i frukosten, sedan Wermell presenterat den äldre dottren, som gjorde en ganska knapphändig helsning. Det var samma dam hon nyss sett i salongen.

* * * * *

Fjorton dagar derefter skref Ida till sin äldste syster följande:

"Hvarföre kom jag hit? Hvarföre lemnade jag ett älskadt hem, för att här framsucka ett tråkigt lif bland fremmande, likgiltiga personer; fremmande för mig både i tankesätt och vanor – intet drag af ett varmare deltagande för fremlingen, en enda undantagen… dock, derom en annan gång…

"Mitt första omdöme var icke så förhastadt och orättvist, som du och mamma tyckes tro. Efter onkels första, mera hjertliga mottagning, synes han knappt blifva mig varse; utomdess ser jag honom ganska sällan, endast någongång vid frukosttimmen, den enda tid på dagen då din Ida får den äran att vara en ringa medlem af familjen; ty i anseende till de allt kortare dagarna, och på det jag icke skall försumma mig, föres middagen in till mig, och om aftnarne äro de merändels borta, eller är der fremmande, och ingen har yttrat en önskan att se mig vara med. Jag sitter då nästan som en fånge på mitt rum, öfverhopad med arbete.

"Den lilla tid jag dagligen sammanträffar med tant, plågar hon mig med sina enformiga frågor öfver de minsta omständigheter i hemmet. Detta sker ingalunda af deltagande, utan endast för att visa sin egen öfverlägsenhet. Dessa dagligen upprepade frågor besvaras också alltid af mig med samma svar. Månne hon icke tröttnar till slut!

"Ingen sympati råder mellan hennes döttrar; de äro lika olika till lynne som utseende. Aurora är lång och smal, men icke väl växt, något mörklagd, med sammanvuxna ögonbryn. Läste vi icke en gång att detta var tecken till ett despotiskt, egoistiskt sinnelag? åtminstone synes det inträffa här. Merändels kommer hon en gång om dagen, sällan två, för att se, dömma och korrigera de arbeten Natinka och jag ha under händer. Sjelf sysselsätter hon sig endast med romanläsning och musik; jag tror hon äfven gör anspråk på att vara vitter, åtminstone inbillar hon sig vara en kompetent domare öfver vitterhet och poesi. Hon är väl icke ovänlig emot mig, men i hennes väsende ligger en kyla, som hindrar all förtrolighet.

"Men huru ge dig en skildring af Natinka? denna lifliga, ombytliga varelse, som ej i tvenne minuter. kan tänka på något allvarligt. Hon fattar allting lätt, och begynner allt, utan att fullborda något. Lättrörd, har hon känsla för en olycklig like; men i nästa ögonblick kan hon vara i stånd att skratta åt den, ty hennes nyckfulla fantasi finner alltid något att förlöjliga. Det värsta är, att tant tror henne vara ett geni, och hon är sjelf icke sällan af samma tanke. Det är hon som begynt alla dessa arbeten, och hvarje dag faller hon på en ny idée. Vill du ha en förteckning på de arbeten jag måste förfärdiga, så se här: tvenne soffdynor åt tant; en nattsäck för onkel; en eldskärm för salongen ock en skjutväska åt kusin Ferdinand, häradshöfdingen; alla dessa äro på långt när icke halffärdige ännu. Utom allt detta vore ännu mycket annat; men man börjar inse omöjligheten att få det färdigt. Likväl började Natinka i går en börs, sydd med perlor på spetstyg, den hon ärnade häradshöfdingen, men i dag var hon mätt på saken. Inom mig har jag likväl beslutat, att om också något annat måste lemnas, så skall denna börs bli färdig, skulle jag ock försaka hvilan en hel natt: ty vet du, han är den enda person, hvars närvaro stundom gör lifvet drägligt här i huset. Jag träffar honom visst icke oftare än vid frukosten, och då tilltalar han mig aldrig, men alltid ger han konversationen en sådan vändning, att den har och ger mig intresse; derigenom försvinner månget obehag, som tants odrägliga frågor och anmärkningar eljest förorsaka mig.