Carl Estlander - Folksångerna om Robin Hood

Mot hvardera dessa tidsbestämningar, såväl M. Thierrys, som den sistanförda, kan man invända, att de motsägas af folksången sjelf. Man märker i ena fallet intet spår af denna fiendtliga sinnesstämning mellan stammarne, af detta nationalhat emot en fremmande konungamakt; i det andra fallet ser man icke att folkhjelten skulle deltagit i något annat krig, än det han sjelf utför i sina skogar, man hör ej talas om grefven af Montfort, ej heller röjer sig något hat emot ett konungskt parti.

M. Étienne, som i Revue des deux Mondes infört en förträfflig artikel, Littérature populaire de la Grande-Bretagne , hvilken i många afseenden tjenat oss till ledning, anför denna invändning emot antagligheten af den förra åsigten; men han underlåter att göra det emot antagligheten af den sednare, ehuru den utan tvifvel der haft mera giltighet och kraft. Folksången bibehåller den ena och glömmer under sitt lopp den andra erinringen, sannolikt allteftersom de vid hennes upprinnelse råkat antaga mer eller mindre anslående och liflig form. Under de tvenne seklerna från Richard Lejonhjerta till femtonde århundradet har han så mycket lättare kunnat glömma det gamla grollet mot Normanderne, som några Normander under större delen af denna tiderymd icke mera funnos till, och så mycket lättare förbise hatet emot normandiske konungen, som detta redan under Richard Lejonhjertas tid var temmeligen utplånadt. Deremot är det oförklarligt, ifall det så vore, att Robin Hood kämpat under Simon af Montfort, huru sången på hälften kortare tid hunnit förgäta alla erinringar, som kunde karakterisera denna tid, och det så mycket oförklarligare, som han då skulle tappat minnet af de vigtigaste händelser i fribytarens lif, icke af en blott sinnesstämning , såsom i det förra fallet.

Af föregående framställning ser man, att det visserligen icke är någon brist på gissningar och åsigter i afseende å Robin Hood. Alltsedan Ritsons tid har det gått denne man af folket ibland de lärde, såsom det går en nykomling i en salong; man gissar, man funderar, man forskar hvem han egentligen kan vara, hvad han gjort, hvar han lefvat och hvad som i all verlden kunnat införa honom i sällskapet. Han har bland de lärde i England uppträdt med samma deciderade succès, som kung Arthur och tableronden bland de lärde i Frankrike. Genom detta deras intresse har han för andra gången, i nittonde seklet, blifvit utsatt för en utvecklingsprocess, fastän i teorier och åsigter; liksom han från tolfte till sjuttonde seklet var föremålet för en sådan genom folkets intresse, men i sånger och sägner. Så har han nu ifrån att vara rätt och slätt en stråtröfvare, blifvit en munter och chevaleresk yeoman, och omsider en folkförare. Med detsamma har han blifvit allt yngre och yngre, ifrån att vara samtidig med idealet för det normandiska baronaget, har han blifvit samtidig med Edward I. Men detta är icke allt. Man har icke tröttnat att uppställa än flere hypoteser.

För sju eller åtta år sedan samlade sig i nejden af den bygd, som en gång var vittne till Robin Hoods och hans fribytares muntra bedrifter, ett stort antal lärde till ett arkeologiskt meeting . Naturligtvis innehades ordförandestolen af någon högtförnäm man, det var denna gången hertigen af Newcastle. Hufvudsakliga anledningen till mötet var Robin Hood. Man hade gjort en betydande upptäckt, hvilken den lärda samlingen skulle sätta sig att begrunda. Den oförtrutne Mr Gutch, som något år tidigare utgifvit sitt ofta anförda arbete, hade förberedt handlingarna. Upptäckten var dock icke hans, den tillhörde Mr Joseph Hunter, som under sina gräfningar bland de gamla protokollerna i skattkammar-arkivet funnit ur Plantagenetska familjens hoprullade hushållsannotationer, att en Robin Hood varit hoftjenare, "porter of the chambre", hos Edward II, och i femton månader uppburit sina tre pence ur den kungliga kassan. Denna oväntade upptäckt hade bragt den lärde referenten från hans förra öfvertygelse till att antaga detta sednare datum. Det är nemligen fallet, att af alla regenter med namnet Edward endast den Andre veterligen besökt Sherwood, hvarföre intet kunde vara sannolikare, än att det just var han, den minst ridderlige af dem alla, som sången menade med sin konung Edward, hvilken i munkdrägt begaf sig till Sherwood, och efter en treflig samvaro förde fribytarehöfdingen till sitt hof, der denne, säger sången i märkvärdig endrägt med de kungliga hushållsrullorna, dröjde endast femton månader 9 9 Se brochyren, Evans' Music and Supper Rooms, pag. 34, jemte M. Étiennes uppsats, pag. 92. . Mr Hunter har ett år sednare af sitt fynd gjort en intressant och lärd bok, hvilken vi icke varit i tillfälle att se. Skulle han der andraga, icke blott yttre tillfälligheter, utan ock inre ur sångerna hemtade bevis för att folksångens hjelte är den samme Robin Hood, som i allsköns lugn uppbar tre pence om dagen af konung Edward II, vore det i sanning rätt ledsamt; ty då vore det bestäldt med hela hans karakter som historisk person och folkförare. Icke kunde han då hafva varit med om slaget vid Evesham, såframt han ej gjorde sin hoftjenst vid ungefär åttatiofem år, än mindre hade han kunnat lefva "in better daies, in first Richards daies". Men M. Étienne, som användt hans monografi till sin uppsats, säger: "il faut vraiment que sa théorie soit bien impossible , pour que nous la rejetions malgré tant de vraisemblance." Det måtte då vara så, att skickelsen i form af en hofbetjent med tre pences lön, och som kanske af fåfänga tagit sig namnet Hood, velat med de lärde, isynnerhet Mr Gutch, drifva ett oskyldigt gyckel.

Dock, kanske finnes det en utväg, att åt forskningen rädda äfven denna åsigt om Robin Hood. Ehuruväl folksångens hjelte utan tvifvel är en man af Richard Lejonhjertas tidslynne, och sången i de dåvarande förhållandena tagit sin upprinnelse, är dermed icke sagdt att fribytarehöfdingen på denna tid bar namnet Robin Hood. Han kan godt hafva dåförtiden hetat Robert Loxley, efter det ställe i Yorkshire, nära Sheffield, hvilket folktraditionen anger som hans födelseort; 10 10 Tillvaron af ett sådant ställe bevisar Mr Spencer T. Hall, hvilken i åtskilliga arbeten med yttersta samvetsgranhet uppsamlat alla möjliga qvarlefvande spår af Robin Hood och hans män I nejden af Barnesdale finnas sådana talrikt, både i namn, traditioner, grafvar, byggnader och reliker. han kan vidare hafva för sitt lefnadssätts skuld erhållit tillnamnet "O' the Wood", enligt den uråldriga engelska plägseden att af allehanda föremål göra bi- och öknamn, af hvilka namn sedan sammandragningsvis blifvit Robin Hood, eller Whood, såsom namnet ock stafvas. Men han kan lika godt på denna tiden hetat något annat, och emottagit det namn, hvarmed han i den slutligen upptecknade sången betecknas, af sagde hofbetjent, som före sin fredliga sysselsättning törhända varit en så välbekant och kanske ock på sitt sätt besjungen riddare af stigen, att han befanns värdig gifva namn åt den mest besjungna hjelte engelska folket egt. Men tyvärr vete vi af den ofvananförde titeln på latinska poemet om William Wallace, att Robin Hood redan 1304 var ett mångbesjunget namn på en fribytare, som kunde ställas sida vid sida med den skottske fosterlandshjelten; hvilket åter icke passar in på hofbetjenten.

Det borde dock icke synas så oförklarligt, att historien ej i sina manuskripter förvarat namnet Robin Hood. Mr Ritson har kunnat förklara sig denna förtegenhet endast som en illvilja hos Mathias Paris, Benedictus Abbas och andra munkar, hvilka skrefvo denna tidens krönika och, liksom till hämd för allt hvad han förbrutit sig mot det andeliga ståndet, utelemnade honom från sina berättelser. "L'histoire a ses injustices et ses vengeances", säger ock M. Étienne till förklaring deraf. Men ej ens krönikan kan hinna detaljera alla namn och händelser, som ingå i ett historiskt förhållande, allraminst ifall detta blott utgör en biomständighet i det stora hela. Hon lemnar dem åt lokaltraditionen att förvaras, och åtnöjer sig sjelf med att nämna det allmänna af saken. Så glömmer hon icke att upprepadt omnämna fribyteriet i England under de första århundradena efter eröfringen, tadlande och smädande ifall hon är normandisk, full af medkänsla om hon gått ur anglosaxisk penna; men ju mer det fortsatta motståndet i skogarne blef hopplöst, så att de fågelfrie, såsom i slutet af tolfte seklet, begynna glömma sin ursprungliga ställning och sin nationella uppgift samt upphöra att vara farliga för den normandiska styrelsen, inskränker hon sina meddelanden till att blott nämna deras tillvaro, öfverlemnande åt inbyggarne i nejden att bevara i minnet deras bedrifter och namn. Dessa lokaltraditioner uppsamlar sedan sången och bearbetar, tills de sammangå till en enhet af händelser, grupperade kring en och samma hufvudperson. Liksom ett komplement till krönikan, utgår han från samma allmänna tidsförhållande som i den finnes uppskrifvet.