Carl Estlander - Folksångerna om Robin Hood

Samtidigt ansåg sig styrelsen i Skottland med maktspråk böra bryta folkets tillgifvenhet för denne sin gunstling. Under Maria Stuarts regering utfärdade parlamentet en statut "Anentis Robert Hude and Abbot of Unreason", deri förordnades, att för all kommande tid hvarken Robert Hude, eller Little John, eller abbot of Unreason, eller majdrottning finge väljas, vare sig i stad eller på land, samt att, ifall provost, bailiff, magistrat eller borgerskap valde sådan person, skulle de böta med fem års fästning, men den som slik befattning emottoge för alltid förvisas landet. Detta hårda stadgande väckte folkets djupa ovilja, och då förbudet skulle verkställas i Edinburgh, reste sig den lägre befolkningen, stängde stadsportarne, stormade fängelset för att befria en af sina anförare, spridde sig plundrande kring staden och tvang slutligen den församlade magistraten, som den under stenkastning hållit inspärrad, att bevilja allmän tillgift åt orostiftarne. Härefter synes det som om Robin Hood-festen ostörd blifvit firad i Skottland, eftersom nationalförsamlingen ännu 1592 klagar öfver sabbatens vanhelgande genom densamma.

Oaktadt denna opposition och förföljelse, var det på långt när icke ute med folkhjeltens anseende ens hos de bildade. Han hade vunnit ett stort insteg icke blott i baronernes slott, utan äfven vid hofvet, der isynnerhet Henrik VIII tyckes varit begifven på majspel, målskjutningar och Robin Hoodfester, och liksom vi sett, att han först småningom bland menigheten nedsjönk till en personage i farcen, men dock fortfarande utgjorde ett uttryck för deras munterhet och vårglädje, så fortfor han äfven länge, att hos de högre kretsarne bibehålla ett visst chevalereskt anseende. Man har derpå ett märkeligt bevis i en kavaliersång från Cromwells tid, deri det undertryckta partiet, som icke öppet vågade uttala sina känslor, under hans namn besjunger Carl II: s misslyckade försök att 1650 återtaga sin krona. Skalden kunde icke på engelska sångens område finna ett populärare eller ett ädlare namn att beteckna den tillbedda prinsen, än old Robin Hood of England , såsom han af Shakespeare benämnes. 2 2 Ofvanstående framställning är ur källor anf. af Ritson , Robin Hood, a Collection of ballads, poems and songs, London 1832; samt Gutch , anf. arb. passim.

Hvem är då, frågar man, denne Robin Hood, denne Englands fribytarekonung, som lefver genom seklerna med större myndighet än sjelfve den myndige biskop Latimer, och med makt att sätta en hel hufvudstad i uppror för sin skuld. Se här en fråga, som icke lätteligen besvaras. Han har en lång historia, om man så vill, han har utfört många bedrifter, varit med i tusende äfventyr, gifvit mer än en konung hufvudbry, och gifvit många sheriffer och andra småtyranner deras bane; – men det är allt i dikten och sången. Den faktiska historien, medeltidskrönikan, iakttager om honom en enständig tystnad. Första gången hans namn i någon urkund nämnes är i titeln på ett gammalt latinskt poem de Willielmo Wallace, Scotico illo Robin Whood , af år 1304. Redan då var vår hjelte en så allmänt känd poetisk karakter, att hans namn kunde tjena till belysning och förherrligande åt den skottske fosterlandshjelten. För andra gången omtalas han uti Pierce Plowmans visions , der det med bitterhet säges, att munkarne känna bättre the rimes of Robin Hode , än sitt paternoster, och slutligen förtäljer Johannes Fordun, som skref sin Scotichronicon i medlet af samma sekel, vid det han omtalar förföljelserna efter folkpartiets nederlag vid Evesham 1265, huruledes "då bland de proskriberade och iaktförklarade uppstod denne så ryktbare lönmördare Robert Hood, med Little John och andra hans medbrottslingar; 3 3 – famosissimus ille siccarius Robertus Hode et Littill Johanne , cum corum complicibus, etc. se Gutch , vol. 1 pag. 113. De foregående notiserna stå att ses hos Ritson , anf. arb. vol. 1. XLIX, samt Warton, History of English poetry, vol. 1, pag. 81. hvilka den dåraktiga mängden är så fast betagen i att fira med komedier och tragedier, och om hvilka de hellre än om några andra höra gycklare och minstreler sjunga sina ballader." Till denna underrättelse lägger han ännu en anekdot, som något förmildrar detta omdöme, 4 4 De quo eciam quedam commendabilia recitantur, sicut patuit in hoc, etc. Anekdoten hos Fordun finnes anf. af Ritson vol. 1 pag. LI, och återfinnes i balladen Robin Hood and the Monke , Ritson, vol. II, Appendix. och som är hemtad ur en af de folksånger, hvilka finnas bevarade om den ryktbare mannen. Nu är Fordun visserligen en äkta krönikeskrifvare och har af de fleste moderna forskare, hvilka sökt bestämma Robin Hoods historiska karakter och tillvaro, blifvit åberopad såsom fullgod auktoritet; men han är hvarken ögonvittne, ej ens samtidig och landsman med den ifrågavarande personen, han skref sin historia, enligt eget antagande, hundrade år efter Robin Hood, och är uppenbarligen blott ett eko af folktraditioner, som trängt upp till Skottland och der blifvit populära.

Hvad historien har att berätta är alltså blott ett intyg, att Robin Hood och hans män varit engelska folksångens gunstlingar åtminstone sedan Edward I: s tid. På detta sätt är man uteslutande hänvisad till sångerna, för att få veta hvem och hvad den märkelige mannen egentligen var. Och här är ingen brist på källor. Ifrån fjortonde seklet finnes väl icke någon sång om detta ämne upptecknad och bevarad; men desto flere från det följande, såväl i manuskript som i tryck. Folksången om Robin Hood tillhör de första alstren af engelska såväl som skottska pressen, af hvilka den förra, i sextonde och sjuttonde århundradena, fortfor att utsända honom uti massor af lösa blad, så kallade stall-copies , ernade för publiken i de små värdshusen och på landsbygden, och försålda i balladmånglarnes stånd (stalls) eller af kolportörer. Dessa samlades i det sednare seklet till garlands , blomstersamlingar af Robin Hood-litteraturen, ur hvilka de moderna editionerna, som besörjts af Ritson 1795-1832, Gutch 1850, med flere, under sorgfallig jemförelse med manuskripterna, blifvit hopsamlade.

Af all denna poesi kan man nu göra en artig historia, hvartill kunde läggas åtskilliga åsigter af sextonde århundradets lärde, hvilka funno det mödan värdt att upptaga honom i sina historier öfver de äldre tiderne, och hvilka utan tvifvel, liksom Fordun, hemtade notiser ur gängse, numera förgångna traditioner. Och man finge sålunda en bild af de bilder folkets fantasi under olika tidehvarf skapat, man finge ock, i och genom sångens uppfattning af fribytarlifvet, en föreställning om folkets eget lif, dess tänkesätt, dess poetiska gåfva under de olika åldrarne, och såtillvida är Robin Hood, äfven som diktad, en historisk personlighet, värd att icke förbigås af den häfdetecknare, som behandlar engelska folket under de nämnda seklerna. Men, hvad värde kunna dessa sånger ega för kännedomen om den verklige, den faktiske Robin Hood, eller, hvad upplysningar kan häfdeforskaren, som vill insätta honom på hans rätta plats i händelsernas kedja, hemta ur folktraditionen? Är icke denna ock en historia, och är icke all historia till viss grad tradition?

Dock, derförinnan låtom oss göra en annan fråga. Hvartill tjenar det, att göra sig all denna möda att uppdaga, hvem som varit det ursprungliga originalet till hjelten i engelska folksången? Han är ju helt enkelt en idealbild af desse godmodiga, sunda, kraftiga yeomänner, som plöjde Englands jord under Edwarderne, Henrikarne och det Tudorska huset; och icke plägar man ju vara så mon om, att upptäcka originalerna till andra poesins skapelser, till Othello, till Harpagon, till Sven Dufva; åtminstone fordra man icke att de verkligen skola vara af historisk betydenhet.